LEDARE Den första gången jag fick rösta var 1976. Då lade jag min röst på Vänsterpartiet. Det straffade sig direkt – Sverige fick en borgerlig regering, den första på 44 år. Nedanstående långa rant kan kanske i delar uppfattas som valreklam för Vänsterpartiet inför ett eventuellt kommande extra val. Det är det inte.

Jag kommer aldrig att rösta på det partiet igen med dess rötter i totalitär diktatur, förtryck och massmord och dess nuvarande vilsegångenhet i multikulturalism, identitets- och genusradikalism med mera som ersättare för den numera falsifierade ekonomiska kommunismen. Däremot är det talande för tillståndet i svensk politik när man tvingas erkänna att en V-ledare har agerat som den vuxne i rummet visavi en regering och dess samarbetspartier befolkade av sandlådebarn.

Regeringens ansvar att förankra sin politik

Regeringen har fallit och det genom att sätta krokben för sig själv. Försöken att skylla ifrån sig och vältra över skulden på Vänsterpartiet är tillkämpade och genomskådas enkelt av de flesta. Det är alltid regeringens eget ansvar att förankra sin politik hos en riksdagsmajoritet.

Vänsterpartiet klargjorde redan när man släppte fram den nuvarande regeringen att det skedde med förbehåll om att det stödet skulle dras tillbaka om regeringen monterande ned arbetsrätten eller införde marknadshyror. Vänsterpartiet kunde ha fällt regeringen redan beträffande det förstnämnda men valde den gången att fortsätta tolerera regeringen.

Man kunde anföra ett antal giltiga skäl till att vika ned sig efter att ha skramlat med misstroendevapnet: LAS-utredningen innehöll inte bara nackdelar för arbetstagarna utan också fördelar. Försämringarna i anställningsskyddet var också tämligen marginella. En stor del av fackföreningsrörelsen ställde sig med smärre justeringar bakom vad JÖK-partierna kommit överens om.

Annorlunda med marknadshyrorna än med LAS

I förslaget om marknadshyror är det svårt, i synnerhet ur ett vänsterperspektiv, att se några fördelar för hyresgästerna annat än skakiga spekulationer från marknadsliberaler om att det kommer att leda till ett ökat byggande och kortare bostadsköer. Men de förutskickelserna får nog betraktas som fluff och utanverk ägnat att försöka sälja in avregleringen hos de som inte är lika ideologiskt övertygade om att den fria marknaden i varje läge är bäst på allt.

Inte heller håller beskyllningarna mot Vänsterpartiet om att man föregriper saker och ting genom att sätta i gång en misstroendeprocess mot ett förslag som ännu inte existerar. Punkten i JÖK finns, utredningsförslaget finns och är utskickat på remiss. Ja, det kan säkert komma kritik från vissa remissinstanser men det är inget som regeringen behöver ta hänsyn till och inte heller kan göra om handslaget kring punkt 44 ska fortsätta gälla utan att behöva förhandlas om.

Att det färdiga regeringsförslaget inte ligger på bordet är en teknikalitet och vägen dit bara en transportsträcka. Vänsterpartiet har inga goda skäl att tro att det färdiga regeringsförslaget skulle se väsentligt annorlunda ut jämfört med utredningsförslaget och när man väl står inför det faktumet är det för sent och för tätt inpå nästa ordinarie val för att påräkna att få med sig en riksdagsmajoritet på att fälla regeringen. Det är nu man måste agera.

Löfvens försök att skuldbelägga Vänsterpartiet för att kasta in Sverige i en politisk kris mitt under brinnande pandemi är kanske det mest patetiska i detta blame game. Som om den sittande regeringen med internationellt rekord i 14 000 döda med covid som facit vore något föredöme. De senaste två mandatperioderna har man ofta slagits av tanken att Sverige kanske skulle vara bättre betjänt med ingen regering alls än den dysfunktionella vi nu måst uthärda.

Sossarnas dörrmatta eller parti med integritet?

Det som nu sker handlar också om Vänsterpartiets trovärdighet – är man, som det raljeras om, bara en dörrmatta åt Socialdemokraterna vars lojalitet de kan ta för given i alla lägen – även när Socialdemokraterna för att behålla makten säljer ut sig till nyliberalerna? Eller är man ett parti med lite stolthet som gör anspråk på eget inflytande över den politik man förväntas ställa sig bakom?

Det är svårt att hitta invändningar mot Nooshi Dadgostars retorik om att hennes parti under innevarande mandatperiod varit en lika viktig del av det parlamentariska regeringsunderlaget som Centerpartiet men utan att få ett enda ord med i laget. Tvärtom har Vänsterpartiet svalt den rena förnedringen att stödja en överenskommelse där det står i svart på vitt att V inte ska ha något som helst att säga till om. Här räcker knappast ens dörrmatta för att beskriva Socialdemokraternas utnyttjande av Vänsterpartiet. Spottkopp ligger närmare till hands.

Det finns ett talesätt om att man bara kan sparka en aldrig så lojal hund till en viss gräns innan den biter tillbaka. Jag vet inte om Nooshi Dadgostar är mindre av en strykhund än Jonas Sjöstedt som hade en stöddig framtoning men lade sig platt på rygg och visade strupen i skarpt läge eller om det bara blev en spark i skrevet för mycket för hela Vänsterpartiet från Stefan Löfven. Gränsen var i varje fall nådd och ingen kan egentligen förvånas över eller kritisera detta även om sådana försök görs.

Det var inget saftigt köttben som Löfven och Lööf kastade till Dadgostar för att försöka återvinna den sparkade hundens gunst, snarare en möglig brödkant. Varför man trodde att det skulle räcka för att få Vänsterpartiet att sluta gläfsa om att få säga ifrån om en punkt av de 73 i JÖK och i stället fortsätta räcka vacker tass är svårbegripligt.

SD-kortet lika fult

Ett annat fult påhopp är det att Dadgostar nu krokat arm med Sverigedemokraterna, eller ”de bruna” som någon ledarsida åter degraderade sig genom att skriva. Socialdemokraterna har arrogant tagit för givet att Vänsterpartiet aldrig skulle rösta för ett SD-förslag oavsett man gillar förslaget i sak eller inte. Så har det ofta också varit.

I rättvisans namn bör det framhållas att det inte bara är Vänsterpartiet som ägnat sig åt den sortens infantiliteter gentemot SD. Men den här gången gjorde Löfven en grov felbedömning när han trodde att Vänsterpartiet skulle svälja ytterligare förnedring och stillatigande ta ytterligare en spark i veka livet hellre än att fälla regeringen med SD:s hjälp.

Det gör naturligtvis inte V och SD till såta vänner och presumtiva samarbetspartners i en ny regering. Det har både Löfven och Lööf inte sparat något tillfälle att påtala i sina tirader om Vänsterpartiets påstådda ansvarslöshet. Logiken haltar. Man kan inte både hävda att V och SD går samman och framhålla att de inte har något gemensamt.

Sanningen är förstås att de två partierna allmänt ideologiskt och i en lång rad sakfrågor står väldigt långt ifrån varandra. Samtidigt är misstroendeförklaringen ett exempel på där sakpolitik och gemensamma intressen övertrumfat dogmatiskt politiska låsningar. Både V och SD vill fälla regeringen om än av olika skäl. Både SD och V är dessutom ense i sakfrågan att marknadshyror är en dålig idé.

Det vore mer relevant i så fall att undra varför V gör gemensam sak med M och KD som ju är för marknadshyreförslaget. Men eftersom det är fråga om ett blame game smäller det ju inte lika högt att anklaga V för samröre med allmänborgerliga som med ”de bruna”. Den omvända frågan om varför M och KD krokar arm med partier som vill få bort punkt 44 från JÖK som de ju gillar är också en som är mer relevant att ställa.

Sakpolitik har ersatts av SD-mobbning

Men sedan 2010 när SD gjorde entré i riksdagen har rikspolitiken mer än något handlat om att stänga ute det nya partiet från inflytande. Det började med Reinfeldts uppgörelse med Miljöpartiet och fortsatte med DÖ och JÖK. Vad som helst kan dagtingas med, vilka löften och principer som helst brytas så länge det kan framställas som att man drar det godas lans mot dessa mörkrets makter.

På bara ett drygt decennium har det etablerats som en sådan självklar nyordning i riksdags- och regeringspolitiken att sakfrågor måste stå tillbaka för det övergripande påbudet att ”inte ta i SD med tång” att det ses som något oerhört och närmast brottsligt när de två av de borgerliga partierna så sakteliga börjat behandla Sverigedemokrater som människor och respektera deras folkliga mandat och ännu värre när Vänsterpartiet nu i åtminstone en enstaka fråga gör samma sak.

För oss med den demokratiska ryggraden i behåll är det förstås en välkommen återgång till hur en demokrati ska fungera. Att styra ett land är ett uppdrag för vuxna människor inte för barn i en sandlåda. Det är en läkeprocess bland många andra som Sverige behöver genomgå och som kommer att ta tid men det har åtminstone påbörjats.

Alla är dock inte beredda att agera vuxet, noterbart Stefan Löfven som på sin pressträff klargjorde att han kan tänka sig att samtala med alla partier – utom Sverigedemokraterna. Annie Lööf som själv aspirerar på statsministerposten kryddade det budet med att hon kan tänka sig samtala med alla partier utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Det är drygt en fjärdedel av riksdagen och lika stor andel av svenska folket som inte ska få göra sin röst hörd

Marknadshyror ingen lösning på bostadskrisen

Beträffande förslaget på marknadshyror i sak är det svårt att tro på utfästelserna om att det skulle vara frälsningen för att få fart på bostadsbyggandet i Sverige. Detta bland annat eftersom det inte finns något i förslaget som tvingar fastighetsägarna att sätta av den ökade vinsten från de högre hyrorna för byggande i stället för att bara kamma hem pengarna för egen del.

Eftersom många fastighetsägare är små skulle sådana vinster behöva ackumuleras i någon form av gemensamma byggfonder för att få ihop kapital i en storleksordning som krävs för att dra i gång något bostadsbyggande. Det är ytterst svårt att se hur en värd som kanske äger en eller två fastigheter i Stockholms innerstad skulle kunna eller vilja sätta pengarna från ökade hyresintäkter i omlopp för att bygga nytt. På sin höjd kanske ytterligare något vinds- eller källarutrymme skulle omvandlas till lägenhet, men det mesta i den vägen har redan gjorts.

Regeringen har försökt förminska förslaget genom att hänvisa till att det endast omfattar en halv procent av det totala hyresbeståndet. Det argumentet saknar logik om man samtidigt argumenterar för att förslaget borgar för en omfattande nybyggnation. Och om mot förmodan fri hyressättning i en så liten del av hyresbeståndet skulle frigöra så mycket pengar att det resulterade i en bostadsexplosion så skulle ju andelen nyproduktion öka snabbt och exponentiellt. Dessutom berömmer sig regeringen för att med andra reformer, framför allt investeringsstödet, redan ha satt ordentlig fart på bostadsbyggandet.

MassInvandringen den verkliga förklaringen

Den allt överskuggande orsaken till att det råder bostadsbrist i Sverige är att vi på kort tid tagit emot en miljon invandrare i landet som ska ha någonstans att bo. Nyanlända är till övervägande del bidragsförsörjda och inte en grupp som genom sin ekonomiska köpkraft naturligt kan stimulera marknaden till ett ökat bostadsbyggande.

Även för staten och skattebetalarna saknas ekonomiska incitament för det storskaliga bostadsbyggande som skulle behövas. Att bygga hus kostar mycket pengar och när de står klara ska de bebos av personer där också hyran måste täckas av skattebetalarna. En dubbel förlustaffär för det allmänna alltså. Betydligt mer kostnadseffektivt då att hålla dessa människor i trångboddhet i det befintliga hyresbeståndet.

Det här är inget man från regeringens sida säger rent ut, det skulle klinga alltför cyniskt och rentav främlingsfientligt. Men det är så bostadspolitiken i praktiken sett ut och det är därför som inget nytt miljonprogram initierats trots att behovet av ett sådant kan sägas vara större idag än när Socialdemokraterna drog i gång ett sådant 1965.

Knappast kortare bostadsköer för vanligt folk

Hur är det då med det andra argumentet, det om att bostadsköerna skulle kortas om marknadshyror infördes? Det bygger i hög grad på det första om ökat bostadsbyggande. För att hyresrätter ska frigöras i en omfattning att den som så önskar kan få en bostad på dagen krävs en enorm nybyggnation.

Bara för att hamna på plus minus noll fordras att det byggs bostäder åt de runt 100 000 migranter som varje år får uppehållstillstånd i Sverige. Ovanpå det måste motsvarade retroaktiva bostadsbrist för de senaste decenniernas uteblivna byggande byggas bort till dess det gamla hyresbeståndet åter huserar så många hyresgäster som det är dimensionerat för, inte det dubbla eller tredubbla som är fallet på många håll idag.

Med marknadshyror kan man förstås hålla det sistnämnda tillbaka och snabbare börja frigöra hyresrätter för övre medelinkomsttagare som har råd och med fortsatt cementerad segregation som biprodukt, inklusive en fortsättning på alla de problem vi idag ser eskalera bortom kontroll i invandrarområdena.

Behöver kompenseras med tiotals miljarder i bostadsbidrag

I takt med att den analysen står klar för allt fler blir det ännu svårare än idag för alla andra utom de mest rättrogna marknadsliberalerna att försvara marknadshyror. Hyresrätter bara för de rika står i bjärt kontrast till hur det stora behovet på bostadsmarknaden ser ut och långt från mantrat om ”hyresrätter som vanligt folk har råd med” som faktiskt även Centerpartiet haft som paroll i bostadspolitiska utspel och debattartiklar.

För att parera de här marknadseffekterna och göra hyresrätter fortsatt tillgängliga för vanligt folk skulle budgeten för bostadsbidrag kraftigt behöva öka, på lite sikt sannolikt med flera tiotals miljarder kronor om man sneglar på utvecklingen i grannlandet Finland. Det är en enorm kapitalöverföring från skattebetalarna till fastighetsägarna utan några löften om motprestation.

Den här kunskapen är långt ifrån ny. Den fanns redan på 1970-talet när proggbandet Blå Tåget sjöng ”Kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen….” i sin låt ”Den ena handen vet vad den andra gör”, förmodligen mer känd för de flesta som ”Staten och kapitalet” i Ebba Gröns punkversion.

Allmännyttan inget föredöme

Vinstmarginalen för hyresvärdar är dessutom redan idag hög, i snitt i storleksordningen 25 procent netto. Det går sedan länge inte ens att lita på att allmännyttan återinvesterar vinsten i bostadsbeståndet eller för att bygga nytt. Det kravet är sedan länge slopat och idag används hyresgästerna som kassako för att täcka hål i kommunbudgeten, inte sällan skenande socialbidrag i spåren av massinvandringen. Bara de senaste fem åren handlar det om flera miljarder som allmännyttans hyresgäster mjölkas på, oftast utan att ens vara medvetna om det.

Om allmännyttan, som har i sina statuter att man aktivt ska verka för hyresgästernas väl, kan plocka dem på pengar finns det ingen anledning att tro att privata hyresbolag ska ha större skrupler. Och om politikerna tagit bort de krav som tidigare fanns på allmännyttan för hur hyresintäkterna får användas finns inga skäl att tro att man skulle införa sådana krav på den privata sidan där det skulle krocka med principerna om fri företagsamhet eller att man frivilligt skulle föregå med bättre exempel än allmännyttan.

Varningssignal att ingen talar om hyressänkningar

Bara det faktum att ingen, inte ens de ivrigaste tillskyndarna, talar om hyressänkningar i samband med marknadshyror är ett kvitto på att bostadsmarknaden inte är lämpad för avreglering. Det brukar annars vara det centrala argumentet för fri konkurrens – att det blir billigare för kunderna genom att priserna pressas nedåt.

Men det fungerar dåligt när varan som bjuds ut är kopplad till något så otympligt som hyresfastigheter. Om någon slår upp ett hyreshus på låt oss säga Södermalm i Stockholm och begär höga hyror är det ingen enkel sak för tio andra aktörer att snabbt smälla upp konkurrerande hyreshus intill och locka med lägre hyror. Och utvidgas marknadshyror till redan befintliga delar av hyresbeståndet – vilket, oavsett vad Löfven nu bedyrar, kommer att ske eftersom allt annat vore ett otillbörligt gynnande av vissa värdar framför andra – så blir det en enorm vinstlott för den som äger en fastighet på en attraktiv adress.

Inte ens på en bostadsmarknad i någorlunda balans mellan utbud och efterfrågan fungerar marknadshyror bra. Att använda det som medicin för att reparera en trasig bostadsmarknad är snarast som att försöka släcka en brand med bensin. Den som hävdar att den svenska hyresmarknaden har förstörts av den svenska förhandlingsmodellen talar inte sanning hur kritisk män må vara till den socialdemokratiska korporativismen.

Det är inte så att den pressat ned hyresintäkterna till en nivå som sätter stopp för nybyggande. Men kan man få folk att tro det så går det lättare att presentera marknadshyror som lösningen. Bostadsmarknaden är i stället i likhet med vården, omsorgen, skolan, bidragssystemen osv bara ett i raden av områden i Sverige som överbelastats till följd av en ansvarslös invandringspolitik.

Det finns en annan baksida i andra änden av marknadshyrorna också. I extremt oattraktiva lägen kan vi faktiskt få se hyressänkningar, till så låg nivå att endast oseriösa slumvärdar vill äga och driva fastigheterna. Eller så får vi på skattebetalarnas bekostnad omvandla dessa bostadsområden till skattesubventionerad social housing, vilket återigen bidrar till cementerad segregation.

Hög hyra eller låg borättsavgift?

En bostadsrättförening är en god måttstock på vad det egentligen kostar att driva en fastighet. Genomgående ligger månadsavgifterna i dessa väsentligt lägre än hyrorna i en likvärdig hyresfastighet. Och inte bara det – medan hyrorna höjs, ofta dubbelt så mycket som konsumentprisindex, sänker många bostadsrättsföreningar sina månadsavgifter. Det här syns extra tydligt i fastigheter med blandad upplåtesleform efter ombildningar där avgiften för den som köpt går ned medan hyran för grannen i dörren bredvid som inte köpte går upp.

I motsats till hur den politiska vänstern framställer bostadsrätter kontra hyresrätter är det förstnämnda egentligen det verkligt socialistiska alternativet. Visserligen är det marknaden som råder vid köp och försäljning men när det gäller själva boendet fungerar föreningen som ett kooperativ där de boende själva bestämmer ”hyran” vilket innebär att den sätts på en nivå som täcker driftskostnaderna, löpande underhåll, kommande stambyten och andra renoveringar osv.

Att bo i bostadsrätt innebär dessutom en ackumulering av kapital åt sig själv, om vi reserverar oss för en eventuell bristande bostadsbubbla. Medan du kanske betalar 4 000 kr/mån för en bostadsrättstrea och ser din lägenhet öka i värde, betalar grannen i trean i huset intill 12 000 kr/mån helt utan att skapa något värde för sig själv.

Hyressättningen är redan idag så skev att den saknar logik. Hyrorna i nyproduktion är skyhöga jämfört med hyrorna i befintliga hyresfastigheter och kryphålen för att kraftigt höja hyran i äldre hus långt bortom den förhandlade är många. Genom en tämligen enkel renovering av en lägenhet när en hyresgäst flyttar ut – nya vitvaror och köksinredning och lite tapet och målarfärg – kan man ta dubbla hyran när nästa hyresgäst flyttar in.

Hyresrätten kan inom en inte alltför avlägsen framtid vara en död upplåtelseform i Sverige utom för utsatta grupper. Så är det redan i princip i Norge. De skenande priserna på bostadsrätter – som också är en följd av den allmänna bostadsbristen – hämmar visserligen den utvecklingen men när vänstern inser vilken ”utsugning” hyresgäster är föremål för kommer man att sluta vurma för hyresrätten och börja föreslå reformer för att ge alla råd att köpa sin bostad. Det kan visserligen sluta med en finanskrasch som den i USA i spåren efter Freddie Mac och Fannie May men det är en annan diskussion.

En annan aspekt av att bygga bort bostadsbristen på hyresmarknaden är att det även skulle påverka priserna på bostadsrätter. Dessa skulle sjunka rejält, vilket förstås vore bra för den som vill in på den marknaden men innebära att ett stora bundna sparkapital gick förlorade för andra. Eventuellt skulle priserna till och med kunna sjunka under vad man ursprungligen betalade och vad man fortfarande har i låneskuld. Det skulle i sin tur kunna få bankerna att säga upp lånen med hänvisning till att tillräcklig säkerhet saknas.

Det här vet politikerna. Därför vill man inte att det byggs alltför mycket utan i en så långsam takt att inte bostadsmarknadens ekosystem sätts i gungning. I annat fall skulle man kunna få stora delar av den viktiga medelklassens väljare emot sig och se sin politiska makt äventyras.

Hyresgästföreningen – en koloss på lerfötter

Hyresgästföreningen är idag i mångt och mycket en koloss på lerfötter. Ändrad lagstiftning har kraftigt kringskurit vad HGF har behörighet att förhandla om och det lilla mandat man har schabblas ofta bort genom inkompetens. Man ger sken av att vara något man inte har täckning för i syfte att behålla sina betalande medlemmar och får hjälp med sin image av Socialdemokraterna eftersom man är ett av dess många korporativa ben i det svenska samhället.

Nooshi Dadgostar ställde som krav att förhandlingar mellan Hyresgästföreningen och fastighetsägarna om hyressättning i nyproduktion måste ske utan att den ena parten har ett lagstiftningshot hängande över sig som ”en pistol mot tinningen”. Även om parterna vore jämbördiga skulle det erbjudande som Löfven och Lööf kom med för att blidka Vänsterpartiet inte vara godtagbart. Allt fastighetsägarna skulle behöva göra är att sitta av tiden tills förhandlingarna strandar i vetskap om att det de vill då genomförs i lag.

I beaktande av den urusla och handlingsbegränsade förhandlingspart som Hyresgästföreningen är idag vore det en katastrof att överlåta ansvaret för frågan på den i ett sådant ytterligare riggat underläge. Det är nog Dadgostar, som har en bostadspolitisk bakgrund, medveten om även om hon inte öppet velat föra in en sådan kritik i argumentationen inför misstroendeprocessen.

Efter misstroendeförklaring kommer… vad?

Efter måndagens misstroendeförklaring är förstås den stora frågan vad som händer nu. Löfven hade möjlighet att direkt efter fullbordat faktum meddela sin avgång eller utlysa nyval. Det gjorde han inte. Svenska folket ska hållas på halster ett tag till.

Trots att Löfven nu fått det kraftigaste underbetyg som en svensk statsminister någonsin fått – unikt i svensk historia – ser han inget skäl att ställa sin plats till förfogande. Tvärtom meddelar Löfven att han inte tänker acceptera någon annan statsminister än han själv. Och hans parti förefaller låta honom hållas i sin alltmer Putin-liknande hybris.

Svårt se hur en ny regering kan bildas

Det är samtidigt svårt att se hur Löfven skulle kunna bilda en ny regering som tolereras av en riksdagsmajoritet. En sådan kan rimligen bara erhållas med Vänsterpartiets stöd och det lär bli mer dyrköpt nu än bara en strykning av en punkt i JÖK som Löfven kunde kommit undan med innan misstroendeförklaringen. Eller tror Löfven fortfarande att Vänsterpartiet till sist ska vika ned sig inför hotet om att det annars blir en konservativ M+SD+KD-regering?

Det förefaller ju inbilskt på gränsen till det inte helt friska, men vilken annan förklaring kan annars finnas till att Löfven inte gav efter för Dadgostars krav före misstroendeomröstningen och nu tror att han ska kunna bli statsminister igen i rådande parlamentariska läge? Är han en så duktig förhandlare som det påstås att han ligger steget före alla oss andra och ser något vi inte ser eller har han överskattat sig själv den här gången?

Det är inte heller lätt att se hur Kristersson, Åkesson och Busch ska kunna bilda en regering utan att få en riksdagsmajoritet emot sig. Det mesta talar därför för ett extra val och det bör, i beaktande av närheten till nästa ordinarie val, i så fall ske utan dröjsmål, inte efter en räcka utdragna och fruktlösa talmansrundor.

Märklig retorik kring extra val

När extra val kommer på tal så följs det alltid av spekulationer om att väljarna nog inte är så trakterade av att behöva släpa sig till valurnorna en extra gång. Det framstår som ganska märkligt att ha som förutfattad mening om medborgarna. Och om det är sant är det nästan ännu värre – har politikerskrået lyckats förmå oss att se det som något negativt att vi aktivt får lägga oss i den demokratiska processen mer än en gång var fjärde år? Borde vi inte tvärtom jubla över varje sådant tillfälle? Hur jobbigt kan det vara att stoppa in en lapp i ett kuvert och lägga i lådan? Borde inte många av oss vara extra motiverade att säga ifrån efter sju år med denna regering?

Det går mot bakgrund av dessa frågetecken inte att tvärsäkert säga att ett extra val skulle sluta som ett ordinarie val beträffande valdeltagande och röstfördelning. Men det skulle kunna bryta dödläget. Oavsett åt vilket politiskt håll man lutar skulle många i syfte att främja en stark regering lägga sin röst på något av de största partierna, S, M eller SD och sannolikt rensa ut onödiga tramsliberala L och det direkt skadliga ogräset MP ur partifloran.

Nooshi Dadgostar kan nog efter detta påräkna ett par procent mer i väljarstöd för sitt parti genom att plocka väljare i gränslandet mot S och MP. Det trodde jag inte när hon tillträdde. Min bedömning var i stället att denna mumlande okarismatiska person, till synes vald på kvoteringsattribut som kön och etnisk bakgrund, skulle bli ett sänke för V efter den i sin ledarstil betydligt mer flamboyante Jonas Sjöstedt. Men det får nog omvärderas. Där Sjöstedt var mycket snack, har Dadgostar visat sig kunna vara mer verkstad.

Välbehövligt politiskt underhållningsvärde

Det kanske är ett lättsinnigt sätt att se på politik men med Donald Trump detroniserad från den amerikanska tronen har politik de senaste månaderna blivit betydligt tråkigare. Att det nu händer saker i inrikespolitiken känns vitaliserande. Man ska inte underskatta underhållningsvärdet som motivator för att få medborgarna att engagera sig politiskt.

Det alltmer anemiska teknokratiska styret i ett land där det verkar ses som en mödosam uppoffring att behöva gå och rösta är på sikt demokratins sotdöd. Att ta politiskt ansvar är, vad än Stefan Löfven i eget intresse hävdar, inte att sitta still i båten och värna status quo. Politisk ansvarslöshet är inte att vilja samhällsförändring. I själva verket förhåller det sig precis tvärtom.

Jag delar inte Nooshi Dadgostars vision för det svenska samhället men uppskattar hennes mod att stå upp för det hon tror på, även när en självgod socialdemokratisk statsminister pekar ut henne som förrädare. Det här modet finns även hos SD som är ett i rikspolitiska sammanhang ungt parti som ännu inte hunnit korrumperas av stugvärmen i maktens boning. I övrigt är det en alltmer sällsynt kvalitet hos svenska politiker med sin feghet, sin konformism och sitt dagtingande med värderingar för att främja sin egen politiska karriär i systemet.

Tycker du om det vi gör?

Donera då en slant till tidningen. Utan ditt stöd kan vi inte fortsätta att granska etablissemanget.

Du kan swisha 123 083 3350, fylla i formuläret nedan eller klicka här för övriga alternativ.