➤ KRÖNIKA  “Den italienska regeringen Är cynisk och oansvarig”, “Italien är kväljande”, “Den italienska regeringen är inhuman och xenofobisk”. Det är bara ett axplock av de många förolämpningar och kritiska kommentarer som den franska presidenten Macron har riktat mot Italien i allmänhet och landets inrikesminister Matteo Salvini i synnerhet.

Macron hävdar att Salvinis nya invandringspolitik inte respekterar mänskliga rättigheter och är osolidarisk. Det är lustigt att höra sådana ord från en person som borde vara den sista att tala om gästfrihet, eftersom Frankrike är främst vad gäller att hålla sina hamnar stängda och även har bommat igen sina gränser mot Ventimiglia och Bardonecchia i syfte att trycka tillbaka migranterna till Italien.

För bara några dagar sedan fick vi veta att det i Claviere (Turin) har blivit rutin för den franska polisen att göra otillåtna intrång på italienskt territorium för att transportera tillbaka migranter som påträffas på franskt territorium (se video nedan).

https://youtu.be/l0siy6epyyA

Som en protest mot Frankrike, begav sig Giorgia Meloni (ledare för Fratelli d’Italia) till den franska gränsen för att lämpa av flera hundra kopior av CFA franc-sedlar, som är symbolen för fransk neokolonialism och exploatering i Afrika. Jag anser att det behövligt att analysera detta ämne eftersom Europa inte bryr sig om problemet, utan låtsas okunniga om det.

1884–1885 möttes den västliga oligarkin vid Berlinkonferensen som leddes av Tysklands rikskansler Otto von Bismarck. Som en följd av mötet delades Afrika upp och Frankrike fick nästan hela den subsahariska delen av kontinenten. Därifrån och fram till idag har allt förblivit detsamma.

De självständigheter som medgavs i början av 1960-talet var bara ett knep för att blockera de uppblossande folkresningarna. Faktum är att Charles de Gaulle efter andra världskriget, medveten om de revolutionära stämningarna i Algeriet, Kamerun och Indokina, föregrep utvecklingen genom att bevilja självständighet åt 14 västafrikanska länder som var franska kolonier, men såg samtidigt till att förslava dem genom ett ekonomiskt system med en påtvingad valuta, FCA-francen.

FCA-francen är en valuta som ägs av Frankrike, som trycks i Frankrike och som möjliggör för Frankrike att ha total kontroll över Afrikas ekonomi. Via systemet garanterar Frankrike valutans stabilitet på den internationella marknaden. Samtidigt säljer Afrika sina råvaror i USA-dollar. Dessa pengar går inte in i de afrikanska centralbankerna, utan i stället direkt in på den franska centralbankens driftskonto. Fram till 1975 kvarstod 100% av dessa dollar på det franska driftskontot. Numera är andelen 50%.

Så om till exempel Elfenbenskusten, som är den största kakaoproducenten, säljer kakao för en och en halv miljard dollar på den internationella marknaden, går denna en och en halva miljard direkt in på det franska driftskontot. Frankrike behåller 50% av pengarna som en garanti för valutans stabilitet och använder dem för att minska sitt eget budgetunderskott och betala av på sin statsskuld. Resterande 50% blir också kvar i Frankrike och det är Frankrike som beslutar om vilka utvecklingsplaner i Afrika som pengarna ska användas till och som skickar dit sina egna multinationella företag för att där arbeta och tjäna pengar.

CFA-francen som Frankrike ger ut, kan endast användas i dessa fjorton länder och är inte värd någonting utanför dem. Dessutom ligger vissa av dessa länder i Centralafrika medan de övriga ligger i Västafrika, och den centralafrikanska CFA-francen är inte giltig i Västafrika och vice versa. Frankrike försvårar således för de afrikanska länderna att handla med varandra.

Vidare kan inte en ordförande för en afrikansk centralbank fatta några som helst beslut utan godkännande från Frankrike som också i händelse av egna problem har befogenhet att devalvera valutan. Frankrike erhåller utan motprestation varje år kapitalinkomster på cirka 440 miljarder dollar från dessa fjorton afrikanska länder.

De koloniala uppgörelser som lade Afrika i händerna på Frankrike gäller fortfarande, inget har förändrats. Frankrike har de facto monopol över alla afrikanska råvaror. Det är värt att påminna om att Afrika är en rik kontinent (kakao, kaffe, uran, olja, diamanter, guld, gas osv.) och inte fattig så som man vill få oss att tro här i Europa.

Varje afrikanskt statsöverhuvud som har försökt bryta sig loss från det här exploateringssystemet har dödats av Frankrike. Hittills kan vi räkna till fler än 22 mord. Frankrike underblåser, genom sin underrättelsetjänst, statskupper och det är, som vi kan föreställa oss, enkelt att hitta någon som är redo att valfuska för att nå makten och som sedan sätts att styra landet. Därför har Afrika varken någon ekonomisk eller politisk autonomi.

Efter mordet på Gaddafi (som planerade instifta en afrikansk penningfond och ville bygga en motorväg för att förbinda Nordafrika med Västafrika), efter önskemål från Frankrike till NATO, har Libyen förvandlats till ett transitland för de afrikaner som vill ta sig till Europa. Detta stora flöde av människor som kommer via Libyen har hittills i huvudsak blivit ett ansvar för Italien eftersom, enligt Dublinförordningen, asyl ska sökas i första ankomstland.

Mohamed Konare, aktivist för den tilltagande panafrikanska rörelsen, menar att allt detta utgör delar av en plan. Världsoligarkin vill tömma Afrika på dess livskraft och låta dessa människor invadera Europa, med målsättning att skapa konflikt mellan kulturer. “Denna oligarki försöker att trasa sönder västvärldens sociala väv i syfte att frånta den sin identitet, så som Frankrike gjorde med Afrika genom att radera dess historia”. Konare anser att det enda sättet att stoppa invandringen är att stänga gränserna i Europa och befria Afrika.

Macron borde hålla tyst och skämmas i stället för att baktala Italien. Italien är inte Europas avstjälpningsplats där man kan tippa av migranter som om de vore avfall. Försöker Macrons Frankrike kanske driva Italien in i fattigdom så att franska företag sedan kan köpa italienska tillgångar till underpris?