➤ KRÖNIKA Den massaker som nyligen skedde på en tidningsredaktion i USA har olyckligt nog inte påkallat den uppmärksamhet den förtjänar i Sverige. En man som känt sig orättvist behandlad av en tidning och som inte fått gehör för sina klagomål bestämde sig för att hämnas journalisterna – och dödade 4 av dem.

I ett alltmer polariserat medieklimat i Sverige är det inte alltför otänkbart att någonting liknande kan ske även här.

Medias nya självpåtagna roll som soldater i ett informationskrig samt avsaknaden av ett fungerande pressetiskt system bidrar till denna utveckling.

Den gamla modellen när en granskande journalist kommer en makthavande skurk på spåret varpå skurken avslöjas och rättvisan återställs har bytts ut mot personliga förföljelser mot misshagliga medborgare som uppfattas av dessa som djupt orättvisa. Just frågan om rättvisa är central i detta. I det gamla systemet visste även skurken själv att “uthängningen” var rättvis och accepterade den till en viss grad. Så är det inte nu längre.

Vissa kan invända med att Sverige, visst, har ett pressetiskt system. Så trodde jag också tills jag själv fått en förstahands erfarenhet av det. Jag minns hur en journalistkollega i Ryssland som jobbat på en artikel om hur pressetiska regleringar ser ut i olika EU-länder frågade mig om hur systemet är utformat i Sverige.

När jag berättade att i Sverige finns det en pressombudsman som tillsätts av de största tidningarna blev han förvånad och undrade om det inte finns något utomstående organ som kontrollerar hans beslut.

– Nej, det behövs inte eftersom systemet är självreglerande, svarade jag stolt då.

Det gick inte många dagar tills jag fick ett tillfälle att testa systemet själv. Det var i slutet av 2014 som jag publicerade ett avslöjande reportage som handlade om en “flykting” från Ryssland som en kort tid efter ankomsten till Sverige blev varmt emottagen av Aftonbladets kulturredaktion samt flera andra vänstertidningar – däribland Internationalen – som skribent. För att sammanfatta det hela opinionsbildade mannen hårt för att Ukraina inte ska vara ett självständigt land. I min artikel kunde jag visa att han tidigare jobbat som spinndoktor åt Putin-partiet Enade Ryssland.

Artikeln slog ned som en bomb i vänsterkretsar och blev följaktligen anmäld till PO av mannen, som menade att tidningen inte gett honom tillfälle att bemöta anklagelserna. Självklart gav jag honom flera möjligheter att komma till tals och bemöta våra uppgifter – vilket han tackat nej till. Det kunde vi bevisa med hjälp av skärmdumpar. Men trots detta blev artikeln fälld av pressombudsmannen Ola Sigvardsson – för att tidningen ändå inte “gjorde tillräcklig ansträngning för att nå mannen” trots allt.

Kort efter artikelns publicering satte vänstertidningar med Internationalen i spetsen igång ett drev mot mig: på kort tid publicerade de fyra artiklar, som i förekommande fall innehöll rena lögner. De lät mig inte bemöta deras påståenden – inte ens formellt.

Det kan tyckas som en glasklar situation – samma som min artikel blivit fälld för, men spegelvänd och med mer tyngd. Jag brukar inte anmäla bara för sakens skull, men i det här fallet ville jag testa hur bra systemet fungerar. Ni kan gissa vad som hänt med min anmälan – tidningen Internationalen friades på exakt samma upplägg som min artikel blivit fälld.

Den enda skillnaden var att pressombudsmannen Ola Sigvardsson tidigare skrivit för tidningen Internationalen och sympatiserade med den man som jag skrivit om. Hela denna situation ger ett inblick i vad Stefan Löfven kallar “den svenska modellen” som han vill utveckla: nepotism, korruption och dubbla måttstockar inlindade i ett tjockt lager av floskler och hyckleri.

Summa summarum är att Sverige saknar ett fungerade system för skydd av den enskilde mot mediekartellernas makt. Det som brukar framhållas som en fördel (“media i Sverige är de mest fria i hela världen”) är egentligen en stor nackdel. En nylig händelse i Jonköping ger en fingervisning om vad det kommer att leda till. En utgivare blev dödshotad av en person som tidningen tidigare skrivit om. Chefredaktören verkar ha blivit obehagligt förvånad att döma av hennes uttalanden i media.

När man blir utsatt för ett karaktärsmord och ser sitt liv trasas sönder av media känner man en stor frustration och maktlöshet. Vissa kan resa sig ur detta och gå vidare, men för somliga blir erfarenheten för traumatisk. Särskilt svårt kan det bli i Sverige utanför storstäder med dess sociala kontroll: när man blir offentligt korsfäst vid en skampåle raseras ens liv totalt med små chanser till att reparera det. Man ser det som man byggt under hela sitt liv ruineras i ett slag: sin sociala krets, sin karriär och ofta även familjerelationer. Journalisten får sin del av ryggdunkningar av kollegor och likes på sociala medier och går vidare till nästa story dagen efter – medan hans offer står där med ett liv krossat i spillror.

Några vill inte göra väsen av sig och avslutar bara sitt liv som Benny Fredriksson gjorde. Inte alla är dock lika ödmjuka. Steget mellan “mitt liv är slut” och “om mitt liv ändå är slut varför ska jag inte ta med mig några av dem som förstört det” kan knappast vara särskilt långt. I en situation när man samtidigt inte har ens en teoretisk möjlighet att få upprättelse genom rättsväsendet kan en ostabil person ta lagen i egna händer. Med den tilltagande polariseringen när journalister alltmer börjar uppfattas som aktivister som agerar utifrån sina mediekartellers politiska och ekonomiska intressen kan detta hända när som helst.

Sverige behöver ett system som ger skydd till enskilda mot oförsvarliga publicitetsskador. Storbritannien är ett bra exempel på hur ett sådant system kan utformas – med en fungerande förtalslagstiftning och advokater som får sitt arvode direkt från de stämda mediebolagen vid seger enligt CFA (conditional fee agreement – anm.).

Journalistkåren bör sätta tryck på politiker och riksdagspartier för att införa ett sådant eller liknande system i Sverige så snart som möjligt – inte minst för sin egen skull.