KRÖNIKA Det var för länge sedan som Sverige slutade att vara det högeffektiva välfungerande samhälle som andra länder såg upp till. Svenska modellen i Stefan Löfvens tappning är ett farligt, dysfunktionellt och korrupt land präglat av rädsla, självcensur och förföljelser mot oliktänkande. Detta är knappast någon hemlighet för våra läsare. Coronaepidemin är dock den perfekta stormen som kommer att avslöja även för de breda massorna att kejsaren inte bara är naken – hen finns inte.

Uppvaknandet kan bli brutalt för de flesta som varje kväll samlades i sina vardagsrum framför tv:n för att få en ny dos av lugnande hypnotiserande propaganda: ja, Sverige fortsätter att finnas, duktiga människor med titlar debatterar med varandra, myndigheterna gör sitt jobb, allt är lugnt – det är bara att göra sin plikt, betala sin skatt och kräva sin rätt. Problemet är att ingenting av detta egentligen fanns – förutom i den rikligt finansierade statstelevisionen.

Men låt oss backa bandet tillbaka – till januari 2020, då de första nyheterna om en mystisk sjukdom i Kina började strömma in.  När jag ringde till den numera rikskände Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten blev jag smått chockad när jag insåg att han inte känner till att det finns direktflyg mellan Sverige och Kina och att dessa direktflyg fortsätter att landa på Arlanda flera gånger i veckan.

LÄS MER: Statsepidemiolog vilseledde om direktflyg från Kina: ”Det spelar ingen roll”

Då var det förmodligen fortfarande möjligt att stoppa eller åtminstone begränsa det kommande utbrottet. Man behöver inte vara en specialist för att inse att det inte kan vara någon bra idé att ha direktflyg från en smittohärd där en ny okänd sjukdom med misstänkt hög dödlighet härjar. Men Folkhälsomyndigheten garanterade i praktiken att något utbrott i Sverige är uteslutet:

Under februari såg det faktiskt ut just så, men sedan kom förklaringen: sjukvården vägrade att testa någon annan än personer som varit i de drabbade områdena. På det sättet kunde den inhemska spridningen som påbörjades antagligen redan i januari fortsätta under radarn – medan Anders Tegnell med flera bedyrade att ”viruset inte finns i Sverige”.

LÄS MER: Stockholmspar med corona-symptom nekades prov: ”Höll på att hosta ut lungorna”

Medborgare som litade på staten och myndigheterna fortsatte att leva som vanligt – och smitta varandra på jobbet, i skolan, under allmänna sammankomster och i kollektivtrafiken. Förra veckan breddade man kriterierna för provet och för första gången började man testa alla med svåra lunginflammationer. Omedelbart upptäcktes långt gångna fall med dubbelsidig lunginflammation utan någon koppling till utlandet. Igår dog en av dessa personer på Karolinska.

LÄS MER: Kaos i sjukvården – Stockholm stoppar provtagning för coronavirus

I princip omedelbart stoppades testerna. Numera kan endast personer som redan ligger på sjukhus testas för coronaviruset i Stockholm. En av anledningarna uppges vara bristen på testkit. Enligt nedanstående vittnesmål från en akutläkare är det både brist på sådana och på skyddsutrustning – till och med för sjukvårdspersonalen:

Regeringen, myndigheterna och staten hade två månader på sig för att förbereda Sverige för den värsta krisen i modern tid som coronaepidemin ser ut att bli. Det finns t o m en svensk fabrik i Svenjunga som dygnet runt producerar andningsskydd – på export. Tyskland har förbjudit export av skyddsmaterial, men i Sverige har ingenting gjorts.

Det har visat sig att den enda förmåga som mängder av högbetalda experter, konsulter och sakkunniga på de många myndigheterna besitter är att se statsmannamässiga ut på tv – och kanske varna om ryska troll på sin höjd. När det kommer till att lösa ett riktigt problem står de där hjälplösa och gråtfärdiga.

De vill ju verkligen lösa problemet, men de kan inte. Decennier av negativt urval, nepotism och korruption vid utnämningar har äntligen gjort sitt. Varje system – även det svenska som det en gång varit – har en viss säkerhetsmarginal. När man i decennier tär på den försvinner den till slut – och då måste politikerna ta ansvar själva och leda när inarbetade rutiner faller och inget tycks fungera längre.

Jo, samma politiker som alldeles för ofta kom från en politikerdynasti (wink Annie Lööf och Gustaf Reinfeldt) genom ett ungdomsförbund direkt till högsta befattningar och som ser en bra medieträning som sin största dygd. Det finns en punkt när det inte längre går att snacka bort problem och delegera ansvar till någon annan – för det finns ingen längre. Vi är där nu.

Det är nog sanningens stund för hela den ”svenska modellen” – eller snarare en vägs ände. Den gemene medborgaren har sovit alldeles för länge – och när den vaknar kommer han att se en förstörd sjukvård som knappast kan ge ens dödshjälp trots högsta skatter i världen, en MSB som har slösat sin budget på genusutbildningar och rapporter om “informationspåverkan” istället för att köpa andningsskydd – och en ”regering” som mest liknar en grupp autistiska barn på en lekplats från en film av Lars von Trier.

Det är visserligen lockande att överlämna ansvar för sitt liv till någon annan. Det kommer dock att bli svårt att fortsätta blunda när antalet dödsoffer till följd av ”regeringens” oduglighet ska räknas i tusental. Eller när det ska uppstå en hård konkurrens om de 88 intensivvårdplatser som Stockholm läns två miljoner invånare ska dela på.

Berättelsen om den svenska demokratin och jämlikheten kokar ner till följande: om (när) sjukvården ska tvingas göra lika hårda prioriteringar som sjukhus i norra Italien just nu och neka vård till alla över 60 – kommer den 62-åriga Stefan Löfven att nekas respiratorplats? Eller kommer det att vara du som ska behöva drunkna i egna vätskor som långsamt fyller lungorna för att frigöra platsen åt vår statsminister?