Samhällsnytt intervjuar författaren och journalisten Katerina Janouch som målar upp en mörk bild av Sveriges framtid, drar paralleller mellan Sovjetens Tjeckien och dagens Sverige och menar att valet 2018 kan vara en sista chans att stoppa landets förfall. Janouch funderar på att lämna Sverige för gott och erkänner att hon inte identifierar sig som svensk – trots 43 år i landet. Katerina Janouchs nya bok “Bilden av Sverige” släpps 28 februari, men går redan nu att förboka på internetbokhandlarna.
Efter en intervju i Tjeckien för ett år sedan blev du mer eller mindre förklarad statens fiende. När du tittar tillbaka nu – vad var det för något: bara en personlig vendetta som satte igång journalistkårens mobbningsinstinkter eller var ändamålet med denna kampanj mot dig att statuera ett exempel, sätta gränser för vad man får säga och inte?
– Det är nog flera delar i det. Jag tror det handlar ganska mycket om en viss typ av medier med vänsteragenda där man varit och är väldigt mån om att invagga folket i lugn och inte tala om tillståndet i landet, för att de etablerade partierna ska få behålla makten. Bara för 15-20 år sedan granskade journalister makten åt folket. Idag är det tvärtom – journalister samarbetar med makten och jagar enskilda individer, den lilla människan.
-Jag tror att det är självbilden de haft, att Sverige är så feministiskt, humanitärt och allmänt felfritt som gjort att de har fått storhetsvansinne. Jag brukar jämföra Sverige med en missbrukarfamilj – på ytan kan det fortfarande se bra ut. Det finns delar av Sverige som fungerar – med startups, nya idéer, unga människor med framgångsrika projekt, men det betyder inte att hela landet mår bra bara för det. Det finns också en gammal statistik som visar Sverige som ett framgångsrikt land, men de här undersökningarna har inte riktigt hängt med det som hänt sedan hösten 2015.
Varför samarbetar journalister med makten?
– Jag funderar mycket på det här självskadebeteendet, att man har gjort på det här sättet i många år och fortsätter att göra så, men jag kan inte ge alla svar på varför. Dels har de fortfarande ett narrativ i sig att de tror att de gör någonting bra, dels drivs de av ett önsketänkande. Det är klart att man blir väldigt besviken när man ser att någonting man trott på visar sig inte fungera.
– Men det är också en värderingsfråga – det är svårt att förändra sin självbild. Man vill upprätthålla en vision av sig själva som ideologisk ledstjärna. Inte alla människor klarar av att rannsaka sig själva, erkänna att haft fel. Men vi ser fler och fler som byter åsikt. Även om inte alla vill kännas vid att de bytt sida utan bara hoppas att folk ska ha glömt vad de nyss propagerat för.
Är det någonting som din nya bok kommer att beröra?
– Den kommer att omfatta en period från januari 2017, när drevet hade börjat till, till början av 2018… en vändning kom ju den 23 december 2017 när Magdalena Andersson sa att integrationen inte fungerar utan att flyktingar ska söka sig till andra länder. Min bok är både politisk, men även personlig på det sättet att jag beskriver mina privata erfarenheter under den här tiden och på det sättet speglar Sverige. Jag hänger ut mitt förlag (skrattar – anm.)… jo, eller skriver i alla fall väldigt öppet om vår relation. Man kan se det som en krönika över en polariserande tid. Jag är ju ingen politiker, jag är författare och beskriver verkligheten som jag ser den, men pratar även med andra som bygger bilden av den verklighet vi lever i nu.
När ska man kunna läsa den?
-Den släpps den 28 februari, men går att förhandsboka redan nu. Jag hoppas den ska hamna på topplistorna trots att de stora bokhandelskedjorna numera väljer att inte lyfta fram mina böcker. Många har förhandsbokat boken, vilket är väldigt roligt. Jag hoppas den blir köpt och läst, en motståndshandling mot vansinnet i samtidens Sverige och ett bevis på att etablissemanget inte bestämmer allt.
-Man blir kanske inte misshandlad eller satt i fängelse av staten – inte än i alla fall – men att bli stigmatiserad, förlora uppdrag, ta emot hot, att du hela tiden ifrågasätts, att det är fritt fram att smutskasta, trakassera och håna dig… det blir som en kollektiv bestraffning som man historiskt använt i byar. Det är otroligt smärtsamt att bli utstött eftersom vi människor behöver varandra.
-Mitt sätt att hantera det är att gå till attack – och jag sätter mig inte i någon offerposition.
Om du skulle kunna beskriva den svenska offentligheten med bara ett ord – vilket ord skulle det bli?
– Ängsligt. En ängslig offentlighet och ett ängsligt land.
Vad beror det på?
– Sverige är fredsskadat, man är konflikträdd, människor saknar en tradition av högljudda sammandrabbningar där det är okej att inte vara överens om allting. Man tror att man måste hålla med varandra. Man är väldigt rädd för dålig stämning. Man lever i någon slags illusion om att fred är något som kan tas för givet, att den kommer alltid att bestå per automatik och utan att man ska behöva jobba för den.
– Historiskt är man också väldigt lydig mot staten. Staten har ersatt partner, familj, släkt, vänner… Vi har förlorat bundsförvanter i våra relationer och ersatt dem med staten som ska ta hand om allt. Förr var det inte så problematiskt: när man uppfyllde sin del av samhällskontraktet så har det fungerat. Problemet nu är att samhällskontraktet är brutet. Staten sviker medborgarna – men fortsätter att kräva lojalitet och pengar i form av skatt utan att ge motsvarande tillbaka. Medborgarna sviks och lämnas åt sitt öde, som om föräldrarna skulle slänga ut barnen på gatan.
– Man kan jämföra det här förhållandet med djur i en hage: det är ändå varmt och tryggt trots att man kanske inte är nöjd med alla regler. I Sverige kanske man inte ens förstår vad frihet faktiskt är…
Menar du att svenskarna egentligen inte har uppfattning om vad demokrati är?
-Nej, precis, man är fredsskadad och har levt i en symbios med staten som man litat blint på.
Idag driver du Katerinamagasinet – en egen sida. Hur skulle du definiera den?
– Den är ett alternativt medium. Det var någon som sa att NyheterIdag är en tabloid, Ledarsidorna står för den intellektuella analysen, och Katarinamagasinet är som en coffeetable-book. Det lät roligt. Jag är dock väldigt folklig trots att min webbtidning är elegant. Förr fanns en folklig gemenskap i Sverige. Idag har det uppstått ett otrolig förakt mot många av dem som kallas “folket”, det vill säga den breda massan människor som utgör stommen i landet. Medier och opinionsbildare hånar arbetarklassen, man förlöjligar även medelklassen, det har bildats en självutnämnd elit som tycker sig veta bäst. Dessa hånar gärna dem som inte skriver grammatiskt perfekt, dem som uttrycker en oro över utvecklingen i landet. Det skapar en enorm klyfta mellan makten och folket. Det är bland annat det jag försöker att belysa i mina texter.
Hur många besökare har sidan i nuläget?
– Cirka 500 000 i månaden. Det har blivit mer på senare tid.
-Ja, du… Min bil har blivit vandaliserad vid två tillfällen. Det skedde i december. Sedan är jag ju i opposition med regeringsstödda rörelsen #jagärhär som också är en maktfaktor. Det finns många politiker, journalister och andra makthavare med i gruppen – det är de som bestämmer tonen i dagens Sverige. De har många gånger större och kraftfulla plattformer än jag.
– Men farligt…? (tystnar för en stund)… man ska kanske inte ropa på trollen… kanske är det farligt. Jag erkänner att jag inte känner mig trygg i Sverige. Jag vidtar en del säkerhetsåtgärder. Och det känns inte bra…
Igår publicerade DNKultur – för övrigt samma kulturredaktion som har startat drevet mot dig – ett öppet brev till den nytillsatta polischefen Anders Thornberg. Över 400 kulturpersoner skriver under en vädjan som handlar om att införa censur i Sverige och använda polisens resurser för att bekämpa ”näthatare” – ett nyspråk för regim- och samhällskritiker. Tror du att det finns en risk för regelrätta repressalier i Sverige?
– Ja, det tror jag. Repressalierna i Sverige idag handlar väldigt mycket om ekonomisk bestraffning, sånt som hotar en individs existens. Jag får ständigt brev från mina läsare som skriver till mig att de önskar de kunde vara lika modiga som jag, men att de har barn att försörja. I Tjeckoslovakien under sovjetåren fungerade det på samma sätt – makten gick först på den ekonomiska försörjningen. Då skapades en parallell ekonomi för att hjälpa försörjningen av dissidenter. Det första man slår på är försörjning och där är Sverige redan nu. Sedan använder man också stämpling som rasist vilket kanske inte är lika effektivt idag men som ändå syftar till att omöjliggöra en människa.
Vad blir nästa steg då?
– Nästa steg är att åtala för åsikter – och det har vi redan här också. De som kritiserat islam eller invandring blir anmälda och dömda. Tex Peter Springare blir anmäld av egna polisledningen för något han sa vid en privat föreläsning… Nästa steg är att man inte bara förlorar uppdrag, jobb och anseende utan riskerar även att bli lagförd för att man uttryckt åsikter som strider mot den mångkulturella doktrinen.
LÄS ÄVEN: 71-årige Denny kallade islam för ”fascistisk ideologi” – åtalas för hets mot folkgrupp
Vad kommer att hända efter det här?
– Överhängande risk finns att man blir tystad genom att bli avstängd från alla sociala medier, eller kanske till och med frihetsberövad. Där kan man titta på Turkiet som sätter författare och journalister i fängelse. Så är det inte i Sverige än, men man vill utvidga begreppet hatbrott på ett väldigt otydligt sätt som öppnar för ett totalitärt samhälle. En av de föreslagna grundlagsändringarna syftar också till att beskära journalisters möjligheter att kritisera makthavare.
– Man kan komma att i ännu högre omfattning än nu rensa ut litteratur som strider mot värdegrunden, man kommer att stänga medier, man kommer att införa regelrätt censur – om vi tillåter de grundlagsändringarna som är på gång. Man kommer framställa läromedel för skolan som är mycket mer värdegrundsorienterade. Man kommer att stänga ute misshagliga individer från utbildningar…
Det finns ju vissa inslag av allt detta i Sverige redan nu?
– De finns, men än så länge är det inte officiella riktlinjer. Man låtsas ju att det inte är på det sättet. Utvecklingen i denna riktning har dock accelererat enormt under de senaste 2-3 åren. Vi befinner oss nu i ett vakuum där vi fortfarande kan protestera, påverka och försvara yttrandefriheten – men den luckan kan stängas snabbt.
– I forna kommunistdiktaturer fanns nätverk av frivilliga agenter som sysslade med angiveri. Och vi har redan samma system om man bara tittar på #jagärhär. Risken finns att vi får ett mer polariserat samhälle där angivarverksamhet kommer att frodas – och då rasar tilliten mellan medborgare.
Om vi byter ämne lite grand – vad skulle du göra först om du blev Sveriges statsminister imorgon?
– Det tycker min mamma att jag ska bli! (skrattar). Jag skulle genast stoppa all utländsk finansiering av religiös verksamhet – alla bidrag till religiösa samfund som har extremistiska inslag, det allra första.
Du framstår för mig som en oerhört stark kvinna – kanske som en förebild för en verklig feminist. Men du understryker ändå i dina texter att du är sårbar. För någon månad sedan spred flera vänsterpersoner skärmdumpar från din personliga profil på Tinder på Facebook i syfte att håna dig. Hur kändes det?
– Jag tyckte det var lite roligt, det visade deras desperation. Det var lyckligtvis bra bilder de spred (skrattar). Jag fick fler killar på Tinder efter det här. Good try – men det gick inte så bra.
– Jag tar egentligen mest illa vid mig när man kallar mig nazist – jag är judinna med släkt som avrättats i koncentrationsläger. Det visar bara på deras okunskap. Jag känner mig dock väldigt trygg med mig själv och försöker att inte ta åt mig. De har nu lärt sig att den där taktiken inte riktigt funkar med mig, jag möter dem mest med ironi. Faktiskt är deras attacker till nytta för mig, ju mer de skriver om mig, desto fler följare får jag. Jag blir mer känd, jag får mer uppbackning.
-Dessutom får jag ännu mer internationellt erkännande, från alla möjliga länder, Storbritannien, Tyskland, USA, Australien – så mobbningsstrategin är ganska kontraproduktiv för mobbarna själva. Och samtidigt är mitt jobb värt allt besvär. Många människor får mod av det jag säger och skriver och det är min avsikt – att ge folk bättre självförtroende.
Det är många identitetsfrågor som är i fokus i debatten just nu. Tex SD fortsätter med sitt koncept av inkluderande svenskhet. Du är ju född utomlands men har bott nästan hela ditt liv i Sverige. Tror du på en inkluderande svenskhet?
– Jag tror på en inkluderande svenskhet under ansvar. Det betyder att man ska följa svensk lag och svensk värdegrund – att kvinnor och män är jämlika, att religion är en privatsak. Traditionellt sett ställde ju Sverige krav på invandrare. Som tex min familj. Vi integrerade oss snabbt och mycket väl.
– Men sedan vill jag tillägga att inkluderande svenskhet i all ära, men Sverige behöver ett asylstopp nu. Sverige behöver återhämta sig. Vi tar fortfarande in väldigt många människor varje vecka, det finns en desinformation från regeringens sida – det talas om att en tvärvändning skett. Men det är bara fråga om en retorisk tvärvändning: Om man tittar på siffrorna så är invandringen till Sverige fortfarande mycket hög, störst i Skandinavien, och inget tyder på att dessa siffror ska sjunka.
Det jag tänker på är att vissa – vi kan väl kalla dem meningsmotståndare – skrev till dig och önskade att du hade ”åkt hem till ditt hemland” vilket du uppmärksammade på Twitter. Det vill säga samma typ av människor som räknar illegala invandrare som åkt tunnelbana i Stockholm som svenskar. Är inte begreppet ”svensk” för flexibelt?
– Jo, absolut, det är det. Sedan är det märkligt att man har rasism mot svenskar, man särbehandlar svenskar på ett negativt sätt. I mina ögon är nationalitet eller ursprung inte föränderligt.
Man kan leva hela sitt liv i ett land, man kan leva i Sverige och vara svensk medborgare… men man blir inte svensk för det. Inte infödd svensk i alla fall. Jag är svensk medborgare, men jag är tjeckisk och rysk av ursprung. Jag kommer aldrig att bli en pursvensk person, hur mycket sill jag än äter och hur mycket jag än älskar Sverige.
Hur kändes det att bli kallad utlänning efter hela ditt liv i Sverige?
– Jag har alltid levt med det. Det är ingenting ovanligt med det egentligen. Jag har ju alltid betraktats som invandrare – oavsett hur bra jag skriver på svenska, oavsett om jag firar jul och har en svensk man och svenska barn. Jag har alltid varit en invandrare och det är okej.
-Jag hade ett problem med det i tonåren då jag verkligen ville bli äktsvensk, men sedan insåg jag att man inte kan bli det, helt enkelt. Det är som att vilja sjunga opera fast man saknar rösten. Det är ju ingen som förväntar sig att man kallar sig för kines efter ett år i Hongkong, eller att jag blir nigerianska efter ett år i Nigeria. Så varför förväntar man sig att varenda människa ska bli svensk när man invandrat till Sverige? Folk kanske inte ens vill bli det.
Kanske därför att att vara svensk uppfattas av många som finare än att vara kines eller nigerian?
– Men just det visar ju i så fall på en märklig rasistisk människosyn, hela den här diskussionen om varför det är så viktigt att känna sig svensk. Jag behöver inte vara svensk för att jag ska må bra med mig själv. Många läsare säger till mig att jag har en fördel – ett annat hemland och medborgarskap, men vart ska vi svenskar ta vägen då? Den diskussionen pågår – vad ska ske om landet verkligen brakar ihop, vart ska de fly då – till Danmark, Norge? De andra länderna kanske inte kommer att släppa in dem, eftersom svenskarna kan komma att betraktas som en säkerhetsrisk. Då kanske det slutar vara så “fint” att vara svensk.
En svepande fråga – är svenskar rasister?
– Det här är en fråga som har flera olika svar. Från myndigheters håll ska vi beskrivas som toleranta – och det är sant. Men samtidigt växer det en främlingsfientlighet eller misstro för att man upplever att invandrare beter sig illa. Det är ganska lätt att man reagerar känslomässigt om man själv drabbas, till exempel om man blir misshandlad av en invandrare, att man då blir misstänksam mot människor som ser ut på samma sätt… En känsla av “vi och dem” gror. Det är en sorglig konsekvens av en urspårad migrations- och kriminalpolitik.
Har du tänkt på att faktiskt följa dina kritikers råd och lämna Sverige för gott?
– Ja, absolut. Jag funderar i de banorna. Idag delar jag min tid mellan Sverige och Tjeckien – det är kanske bättre om jag ger mig av helt (skrattar). Njä, det kanske delvis också handlar om min egen längtan tillbaka till mina rötter. Det är också skönt att vara i Tjeckien eftersom jag inte känner mig trygg i Sverige längre. I mitt gamla hemland känner jag att makthavarna bryr sig om sitt folk. Det är konstigt att befinna sig i ett land som inte är i samklang med dem som bestämmer, att man känner att de sviker folket. Så känner jag mig i Sverige numera.
Om vi tittar några år framåt – hur kommer Sverige att se ut om tio år tror du?
– Det beror ju helt på vilka beslut politikerna tar… Men om det bara fortsätter på som idag utan avgörande beslut om vilka man släpper in i landet så finns det en bild av ett islamiserat, splittrat Sverige där svenskar kanske drar norrut och invandrare – söderut, och så delas landet, på sikt kanske det resulterar i en islamisk republik. Det kan bli ett trasigt land med många motsättningar där segregationen och polariseringen tar ytterligare några steg framåt.
-Det kanske blir ett mer aggressivt inbördeskrig, de konflikter som redan pågår lågintensivt i flera utanförskapsområden kan förvärras. Det blir ännu mer våld och folk kommer att tvingas skydda sig själva – som en följd av tilltagande otrygghet och en försvagad stat. Kanske förlorar staten kontrollen helt och hållet och Sverige blir ännu mer som vilda västern. Det kommer också att märkas ekonomiskt med företag som inte längre vill satsa på Sverige, med kvalificerad arbetskraft som flyr landet osv… Det är den mörka bilden.
– Den ljusa bilden är att vi sätter stopp nu – vi börjar lagföra kriminella, ställa krav på nyanlända, sluta dalta med religiösa extremister, att vi återskapar Sverige helt enkelt.
Hur troligt är det att det blir det ljusa scenariot?
– Tyvärr är jag inte så optimistisk. Jag ser ingen politisk vilja till förändring i nuläget. Valet 2018 kommer att bli avgörande på många sätt. Men det som skett, med en plötslig tillökning av befolkningen på en halv miljon, sätter press på makthavarna, så det kan bli en politisk förändring redan före valet.
Nu kommer jag att ställa en av de tre förbjudna frågorna i Sverige. Men det är nog tillåtet eftersom båda vi inte är svenskar – eller i alla fall inte i mångas ögon. Vilket parti kommer du att rösta på i september?
– Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag känner inte för något parti. MED ligger nog närmast mina åsikter, men jag har inte bestämt mig än. Jag kan dock garantera att jag inte kommer att rösta på de rödgröna. Jag önskar det fanns fler seriösa, radikala alternativ.
Kommer det att bli ett land som du vill att dina barn och barnbarn ska bo i?
– Inte som det ser ut idag , inte med den här utvecklingen…
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.