➤ KRÖNIKA Häromveckan offentliggjordes en lista på journalister som nominerats till Stora Journalistpriset – Sveriges mest prestigefyllda pris inom branschen. Bland dem finns Matilda Gustavsson, Kristina Lagerström, Linda Larsson Kakuli, Johan Zachrisson Winberg, Ola Westerberg samt flera andra. Många av våra läsare och även andra mediekonsumenter att döma av kommentarer i sociala medier har dock aldrig läst deras artiklar eller ens hört deras namn. Och just detta sätter fingret på svenska journalistikens största problem: den existerar knappt utanför Bonniers Villa Nedre Manilla, där priset kommer att delas ut.

Den här situationen påminner starkt om Sovjetunionens sista år. Medan missnöjet kokade ute i stugorna, nya partier dök upp som från ingenstans, samhället rasade ihop bit för bit och en helt ny mediemiljö som bevakade detta växte upp – fortsatte Sovjetiska Journalistförbundet att samlas på sina sammanträden och lotta ut rabatterade semesterresor till Svarta havet. De hade sina utmärkelser och fina priser – men på bara några år gick värdet av ett medlemskap i Journalistförbundet ner från 10 till minus 20.

Missförstå mig inte – det fanns sovjetisk journalistik värd namnet. En måttlig och ”konstruktiv” kritik av enskilda brister var tillåten och välkommen. Sovjetiska journalister skulle dock aldrig få för sig att kritisera och granska systemet som helhet – precis som i bekväma och för makten ofarliga ”avslöjanden” av den svenska journalistkåren.

En förutsättning för lycklig karriär och tillgång till fina priser och hög status i samhället var att fortsätta rabbla upp ideologiska mantran. På några få år blev den sovjetiska journalistkåren omsprungen av nya medier och blev helt irrelevant. De fängslades inte och åtalades aldrig heller efter regimens fall. Journalistförbundet fortsatte att samlas någonstans för att bråka om tillgångar och hur dessa skulle delas upp tills de föll i glömska helt.

I avsaknaden av förmåga att producera egen journalistik var det någonting annat som var viktigt för en sovjetisk journalist – en fläckfri bakgrund som visade största möjliga lojalitet till partiet och regeringen. Detta är ytterligare en aspekt som för tankarna till det samtida Sverige. Det centrala för att stänga obehöriga ute och bevara sina privilegier är inte vilken journalistik man producerar, utan vem man är och vad man har för bakgrund, som om det vore ett gammaldags adligt sällskap. Eller som det brukas uttryckas – om man kan lita på en.

Att lita på en innebär att journalisten i fråga måste ha samma bevekelsegrunder och samma bakgrund som andra svenska journalister – nämligen en trygg uppväxt i övre medelklassen och ett universellt paket av blandade vänsterliberala markörer där smoothie med ekologisk Fairtrade gurkmeja passar helt okontroversiellt ihop med kampen mot klimatförändringar och för generös asylrätt. En inre tomhet, avsaknad av någon egentlig livserfarenhet utanför medelklassens trygga famn och brist på personlig integritet ska maskeras med hjälp av värdegrunden.

Ännu bättre och tryggare blir det med fina journalistdynastier – där finns det t o m en kvalitets… eller, nej… lojalitetsstämpel i flera generationer. En så kallad brokig bakgrund anses vara suspekt och en nackdel istället för en konkurrensfördel i den svenska journalistiken.

Eftersom fokus ligger på vem man är och inte vad man gör var det inte svårt för den svenska journalistkåren att bli en självdyrkande sluten sekt: andelen av personer med invandrar- eller någon annan bakgrund inom journalistyrket är bland den lägsta jämfört med alla andra yrken i Sverige. Märkligt nog kämpade svenska journalister inom sitt eget yrke med näbbar och klor mot samma mångfald som de prisade på andra samhällsområden.

Vilken journalistik svenska journalister producerar är sekundärt och t o m helt irrelevant eftersom den ekonomiska försörjningen än så länge tryggas av staten med hjälp av tvångsskatter, diverse bidrag, presstöd osv. Så var det även i Sovjetunionen – dock inte länge. Genomslag för vinklad propaganda i maktens tjänst minskar stadigt, trots draghjälp från staten och IT-jättarna – till den milda grad att folk inte längre gör skillnad på enskilda personer som producerar den.

Stora Journalistpriset kommer nog att existera även om tio år – för en liten grupp pensionerade propagandister i självförnekelse. Precis som i Sovjetunionen kommer de att bli omsprungna av nya medier som saknar lojalitet till makten och inte räds att vara relevanta.

De allra första tecknen av denna sköna nya värld syns redan idag. En brottsdömd ”zigenare” som driver en nyhetssajt och en rysk säkerhetsrisk med ”skumma” kopplingar som jobbar med undersökande journalistik – svenska journalister har fått den mångfald de förtjänar.