James Bond började reta vänstern redan på 1970-talet. I Sverige skrev protestsångaren Finn Zetterholm en visa om allt han inte gillar med den ikoniska agenten. Efter 50 års enträgna påverkanskampanjer har dagens identitetspolitiska vänster i Storbritannien lyckats få till ett obligatorium med varningstexter i alla sammanhang där framför allt de äldre Bond-klassikerna med Sean Connery och Roger Moore visas.

På så sätt kan vad brittiska Daily Mail beskriver som “snöflingor” i salongen gå innan de hinner bli skakade i stället för rörda och ta psykisk skada av påstått stereotypa framställningar av kvinnor, män, etniciteter, onda, goda och så vidare.

Står för allt som vänstern ogillar

Den traditionelle James Bond röker, dricker, har sex med kvinnor och skjuter däremellan ihjäl en och annan skurk eller spion från främmande makt. Eftersom de sistnämnda oftast kom från kommunistländer och Bond och hans gode vän och kollega CIA-agenten Felix Leiter försvarar västerländsk demokrati och marknadsekonomi mot den röda faran har vänstersinnade alltid haft svårt för filmerna och även böckerna av Ian Fleming som de bygger på.

På senare tid har den identitetspolitiska vänstern lyckats tvinga igenom en rad av sina idéer och nyare Bond-filmer innehåller därför bland annat en hel del fostrande pekpinnar om raslig, könslig, sexuell med mera mångfald. Men man har inte låtit sig nöja med det.

Missa inte vårt PLUS-innehåll!

Hej då, Omid! Afghan utvisas trots lång vistelse och familj i Sverige

Eftersom man inom identitetsvänstern tror att medborgaren i gemen har samma värderingar som de själva och även delar samma allergi mot att konfronteras med andra värderingar, har man på flera håll lyckats driva igenom en omfattande censur av äldre kulturverk som är mer frisinnade och mindre politiskt korrekta än dagens.

Även Kalle Anka har varningstexter

På filmfronten är ett av de mer absurda exemplen att det i Sverige och andra länder inte längre går att se Kalle Anka på julafton utan att bli skriven på näsan vad man vänsterpolitiskt bör tycka om Kalle, Musse, Långben, Piff & Puff, Lady & Lufsen och alla de andra tecknade Disney-figurerna. Detta trots att man i upprepade omgångar satt saxen i episoderna och censuerat bort åtskilligt som vänstersinnade kan finna stötande.

Många andra exempel på den så kallade woke-vänsterns framfart över kulturutbudet finns. Och nu har man alltså rönt framgång med den otäcka manschauvinisten och imperialismens hantlangare James Bond som man haft ett ont öga till i decennier.

Böckerna censureras och skrivs om

Böckerna har man gett sig på redan tidigare, vilket Samnytt rapporterat om. De har delvis skrivits om och fått hela passager strukna för att inte uppröra känsliga vänstermänniskor.

Dessa inte bara lider när de själva läser ocensurerad Ian Fleming, utan är så empatiska visavi sina medmänniskor att de får svår ångest av vetskapen om det finns att andra oskyddade människor därute som drabbas.

Varningstexterna

På vänsterorienterad anglosaxiska kallas den typ av varningstexter som nu de klassiska Bond-filmerna förses med för “trigger warnings”. Mer konkret lyder den varningstext som möter tittaren sålunda:

“Vänligen notera att många av dessa filmer innehåller språk, bilder och annat innehåll som återspeglar allmänt förekommande uppfattningar vid den här tiden men som orsakar anstöt idag (som de gjorde då). Verken har inkluderats här av historiska, kulturella eller estetiska skäl och dessa uppfattningar stödjs inte på något sätt av BFI eller dess samarbetspartners.”

De återutgivna vänsterpolitiskt censurerade Bond-romanerna är försedda med en liknande varning och upplysning om att förlaget gjort sitt bästa för att inte åsamka läsaren oreparerbar psykisk skada:

“Den här boken skrevs i en tid när begrepp och attityder som kan uppfattas som stötande av moderna läsare var allmänt förekommande. Ett antal uppdateringar har gjorts i den här utgåvan, samtidigt som vi vinnlagt oss om att ligga så nära ursprungstexten och den tidsperiod där den utspelar sig som möjligt.”

Kritiker som jämfört menar dock att det sistnämnda inte stämmer eller att förlaget har en väldigt frikostig definition av vad “nära” är. Somliga meningar som ändrats innehåller knappt ett enda ord från förlagan. Andra stycken har bara strukits.

Brittiskt filminstitut bakom övergreppen

Det är i samband med att det Brittiska filminstitutet restaurerar filmer som bulvaner i organisationen sett och förfasat sig över de fruktansvärda värderingar som förmedlas i de gamla klassiska Bond-filmerna. Man har insett att detta inte är något som filmtittare kan tillåtas se oförberedda. De kan bli chockade och behöver därför varnas innan filmen börjar och få en chans att stänga av TV:n eller lämna biosalongen.

Stora plakat med samma varningar ska hädanefter alltid placeras utanför biograferna och i deras foajéer när gamla Bond-rullar repriseras så att vänsterkänsliga får en chans att vända redan i dörren i stället för att intet ont anande överrumplas och bli förstörda för livet.

Bond anklagas för sex utan samtycke

Exempel på sådant som enligt vänstern kan väcka avsky hos publiken och därför måste varnas för är när Bond i filmen Goldfinger lägger omkull den kvinnliga femme fatale-skurken Pussy Galore i halmen i en lada för en herdestund utan att först ha inhämtat vederbörligt samtycke.

I samma film förekommer också kontraktsmördaren Oddjob som halshugger sina offer genom att kasta sin hatt med rakbladsvasst brätte mot dem. Här har vänstern problem med att man valt en asiatisk skådespelare för rollen, vilket påstås vara en postkolonialistisk rasstereotyp. Att Oddjob också har gomspalt menar man gör rollfiguren funkofobisk.

Solkar Connerys eftermäle

Den relativt nyligen avlidne Sean Connnery gjorde många filmer efter Bond men de utgör ändå en profilerad del av han skådespelargärning och blev språngbrädan till att bli en av de stora ikonerna på vita duken. Kritiker menar att de här trigger-varningarna tar heder och är av Connery och på ett respektlöst sätt solkar hans eftermäle.

Identitetsvänstern har inte dragit sig för att även ge sig på andra ikoniska filmverk. Ett exempel är Midnight Cowboy från 1969 med storheter som Dustin Hoffman och Jon Voight i huvudrollerna. Men enligt BFI:s censorer och proffstyckare är det en dålig och farlig film att visa okommenterad eftersom den “innehåller användning av homofobiskt språk“.

Får inte den uppskattning man hoppats på

Att döma av reaktionerna i sociala medier uppskattas inte den omtanke om allmänhetens psykiska väl efter förtjänst. Inte många tackar BFI för att de på det här skyddar medborgarna att ta irreparabel skada av att oförberedda se dessa obehagliga scener och gestaltningar.

Tvärtom pendlar reaktionerna mellan ilska och raljant hånfullhet. Många skakar på huvudet åt det absurda tidevarv vi lever i där “snöflingor”, vars åsikter inte på något sätt representerar mannen och kvinnan på gatan, getts makten att vara förkläde åt alla andra och med sin politiska klåfingrighet göra våld på uppskattad kultur.

Tagit skada av Bond – har inte sett filmerna

Enstaka personer har dock dykt upp i de här trådarna på sociala meder och vittnat om hur de fått sin barndom och ungdom förstörd av Bond-filmerna. Samtidigt erkänner några av dessa filmers offer att de inte sett filmerna. “Den bra Bond-musiken kunde inte lura mig att se filmerna” berättar en som ändå uppger sig ha fått skador för livet av Bond.

Representanter på BFI försvarar tilltagen med att man anser sig “ha ett ansvar” att skydda publiken mot sig själva, de som inte begriper vilken skada man kan ta av att se filmer från exempelvis det hemska 1960-talet. Varningsmeddelanden är därför helt nödvändiga menar man – alternativet skulle vara att totalförbjuda filmerna och det tycker man vore att gå lite för långt.

Ska inte kallas censur utan “modernisering”

Man säger samtidigt att man håller örat mot marken och fångar upp reaktionerna från allmänheten på de beslut man tar. Att döma av den massiva kritik BFI fått för de här tilltagen och att varningsmeddelandena fortfarande är kvar, förefaller det vara en viss fördröjning i kommunikationen med allmänheten alternativt att man lyssnar väldigt selektivt.

Sammantaget avvisar man anklagelserna om att ägna sig åt politisk censur. I stället menar man att ingreppen i verken bör kallas för “modernisering“.