DEBATT • Med tanke på de senaste händelserna i Sverige med upploppsliknande protester mot koranbränningar och nu senast även stora demonstrationer och hyllande av Hamas terrordåd i Israel, kan man undra om den islamistiska religionsideologin verkligen är kompatibel med ett modernt västerländskt sekulärt samhälle. Var dessa händelser den allegoriska droppen som fick bägaren att rinna över och provocera islamismen att visa upp sitt rätta oförfalskade ansikte?

Att kalla islam för fredens religion känns väldigt långsökt då många konflikter och inbördeskrig har sitt ursprung i denna livsåskådnings ambitioner om ett världsomspännande kalifat, där man dessutom inte kan hålla sams internt med motsättningar mellan exempelvis shia- och sunni-muslimer, vilket motsäger påståendena om denna religions fredssträvan.

Historiskt sett, ända tillbaka till Muhammed och hans efterträdares erövringskrig där mottot var “konvertera till islam eller dö “, har våldet stått i centrum för islams expansion. Visserligen kunde vissa rika personer köpa sig fria från kravet på att konvertera men då på bekostnad av att klassas som lägre stående medborgare, så kallade dhimmis, som åtnjöt ett visst beskydd, men främst av rent pragmatiska skäl då de betalade höga skatter för att få existera.

Islams “gyllene era” inte så gyllene

Islam expanderade under medeltiden till att omfatta hela Mellanöstern, norra Afrika, delar av Centralasien och Iberiska halvön, där vidare erövringar norrut stoppades av frankernas konung Karl Martell, farfar till Karl den store. Flera försök gjordes för att med hjälp av svärdet islamisera Europa där det sista (hittills) försöket stoppades 1683 vid det berömda slaget vid Wien då den ottomanska armén besegrades av det polska kavalleriet som hade kommit till stadens undsättning.

Muslimer och även mångkulturförespråkare brukar ofta referera till senare medeltiden som en oas av fredligt samförstånd mellan olika folkgrupper och religioner under islamskt styre, men det var i själva verket en diktatur som inte fick motarbetas eller kritiseras. Judar, kristna och även persiska zoroastrer levde på nåder under det muslimska herraväldet och var ofta förtryckta. Det man kallar “Islams gyllene era” varade i cirka 400 år (800–1200) då vetenskap och filosofi premierades, mycket tack vare att arabiska muslimer under sina erövringskrig kom i kontakt med ett stort antal civilisationer och högkulturer, där man tog intryck av deras bildning och kunskap. Man översatte ett stort antal av Antikens skrifter på grekiska, latin, persiska och även andra språk till arabiska och var därmed, kan man kanske säga en föregångare till den europeiska renässansen.

“Guds egna ord” passerade många mellanhänder

Islam är den yngsta av de abrahamitiska religionerna och hävdar därför att det är Guds slutgiltiga ord som står nedtecknat i Koranen. Denna heliga skrift ska ha förmedlats direkt från Gud (Allah) via ärkeängeln Gabriel på arabiska (?) till analfabeten Muhammed, varefter denne “minnesmästare” dikterade hela verket för en skrivkunnig vän. Efter Muhammeds död redigerades texterna då originalet var skrivet med konsonantskrift (adjab) vilket gav upphov till en mängd olika tolkningar och först cirka 150 år efter profetens död kom en färdigställd version av Islams heliga skrift.

Här har vi alltså “Guds ord” muntligen förmedlat via änglar som pratar arabiska till Muhammed, nedtecknat av en skriftlärd men utan vokaler, därefter tolkat av andra exegeter av olika skolor för att till slut färdigställas. Kan man tänka sig att i varje fall något enstaka litet fel eventuellt smugit sig in i slutversionen, eller är det verkligen den imaginära himmelske gudens oförvanskade ord så som 1,8 miljarder människor tycks tro? Då Allah tydligen pratar arabiska kan man även förstå varför alla böcker och skrifter som muslimerna sprang på skulle översättas, då detta språk ju också var den helige gudens tungomål.

Allah hade dålig koll på vetenskapliga ting

Även om islam under sin “guldålder” påstås ha främjat vetenskapen, förefaller Allah själv inte ha varit så vetenskapligt bevandrad, såvida han inte medvetet valde att föra människorna bakom ljuset. Guds förment oförfalskade ord säger nämligen bland annat att jorden är platt som en matta, att salt- och sötvatten inte går att blanda och att månen genererar sitt eget sken. Vidare hävdas det i Koranen att mjölk kommer från kons mage, att mannens sperma kommer från ryggraden och att fåglar kan flyga och båtar kan flyta beror på – håll i er – Gud. Hur kan denna medeltida orgie i felaktigheter kryddat dessutom med grovt rasistiska och misogyna åsikter vara rättesnöre och absoluta sanningar för ett så stort antal människor i världen?

Att vetenskapen fick ge vika för religiös vidskepelse efter islams “gyllene era” sägs bero på att den betydelsefulle teologen Al Ghazali hävdade att rationellt och kritiskt tänkande inte var förenligt med den rätta muslimska läran. Och så förblev det tydligen, för resultatet kan vi se idag då den muslimska populationen enbart producerat fyra nobelpristagare inom medicin, fysik eller kemi.

Backlash för islams modernisering

Flera muslimska länder försökte på 1950- och 60-talen att anpassa sig till modernt västerländskt ekonomiskt tänkande och livsstil, med Iran som det kanske främsta exemplet. Under kung Reza Pahlavi (shahen av Iran) 37 år långa regim genomfördes en mängd reformer, där miljardbelopp räknat i dollar spenderades på utbildning, hälsoreformer, industri och militär vilket gav en ekonomisk tillväxt utan motstycke även jämfört med västerländska länder. Anledningen till landets rikedomar var främst oljefyndigheter. Engelsmännen var först med att hitta olja i Mellanöstern och det var just i dåvarande Persien som det första fyndet gjordes. Anglo-Persian Oil Company – senare BP (Brittish Petroleum) – grundades 1909 och nationaliserades 1951 efter beslut av den demokratiskt valda regeringen som dock avsattes efter en statskupp genomförd av rojalister med stöd av MI6 och CIA.

1979 års revolution, föranledd av shahens alltmer diktatoriska styre, var till att börja med både islamistisk och socialistisk. Men då USA var mer rädda för socialisterna och i förlängningen Sovjet än för islamisterna, valde man att stödja de sistnämnda. En radikal islamisering av landet iscensattes där universitet som inte anpassade sig till islams läror stängdes och allt västerländskt inflytande förbjöds. Det dystra resultatet kan vi se idag med sharia-poliser som dödar kvinnor som inte bär slöjor och där dissidenter, regimkritiker och homosexuella hängs i en takt som gör Iran till det land som avrättar flest människor per capita.

Antalet muslimer har vuxit lavinartat

Antalet muslimer i världen har nästan tiofaldigats på drygt hundra år, är den religion som växer snabbast och går troligen snart om kristendomen räknat i antal följare. Och där har vi kanske problemet, demografiska förändringar. För när antalet muslimer i allmänhet och islamister i synnerhet ökar i ett land uppstår för det mesta oroligheter och motsättningar som inte sällan eskalerar till inbördeskrig. Ett exempel är Libanon, som hade en kristen majoritetsbefolkning men fick ta emot ett stort antal palestinska flyktingar. Dessa ihop med landets inhemska muslimer skaffade betydligt fler barn än de kristna, vilket fått till följd att landet numera består av 70 procent muslimer. Libanon har sedan 1975 präglats av inbördeskrig med i huvudsak strider mellan kristna och muslimer. Islamistiska Hizbollah har på 2000-talet dominerat parlamentet bara för att förlora makten vid valet 2022, vilket resulterade i ett politiskt vakuum då Sunni-partiet inte deltog i valet.

En av anledningarna till att den muslimska populationen i världen har ökat så kraftigt är troligtvis densamma som ligger bakom västvärldens enorma välståndslyft på 1900-talet, nämligen billig energi i form av olja. Utan denna produkt som huvudsaklig inkomstkälla i många muslimska länder hade troligen inte denna bakåtsträvande religion gjort så mycket väsen av sig och mest pysslat med kamelskötsel och sporadiska pilgrimsfärder till Mecka.

Överskottsbefolkningen och de som inte tycker att hemlandets relativa välstånd baserat på oljeinkomster är tillräckligt emigrerar “en masse” till västerländska välfärdsstater för ett bättre liv. Väl där klagar “flyktingarna” på att landet i fråga inte islamiseras i tillräckligt rask takt för att passa deras livsstil. Moskéer ska byggas, böneutrop från minareter höras, sharia-domstolar och koranskolor etableras etc. Är det inte underligt att man “flyr” från lågutvecklade muslimska länder till västländer bara för att där inte vilja assimileras utan i stället sitta och vänta på eller aktivt arbeta för att landet blir muslimskt, varpå det givetvis förfaller och fallerar till det gamla hemlandets nivå och man därför på nytt måste flytta till ett annat kristet eller sekulariserat land och utan bortre slut upprepa processen.

Därför lägger sig svenska politiker platt för islam

I Sverige lägger sig många politiska partier platt inför islam och muslimer med motiveringen att vi har religionsfrihet. En av Socialdemokraternas spinndoktorer Daniel Suhonen säger i en debatt med Youtubern Henrik Jönsson att han inte sett tillstymmelse av antisemitism hos de muslimska kretsar han umgås i (!?). Magdalena Andersson pressar fram krokodiltårar när statsminister Ulf Kristersson antyder att det finns en terrorromantik i vissa S-kretsar, exemplifierande med Hamaskramaren Jamal El-Haj, socialdemokratisk riksdagsman med palestinska rötter. Andersson dröjde även längst med att fördöma Hamas terrorattack och massmord på 1 400 judar, troligen därför att hon inte vill stöta sig med sina muslimska väljare, då nästan 70 procent av Sveriges muslimer röstar på sossarna.

I dagarna har en intern rapport läckt där Socialdemokraterna faktiskt erkänner att man misslyckats med sin ”generösa” invandringspolitik. Man är självkritisk och ser faran med framväxten av parallellsamhällen, men ger i nästa mening Sverigedemokraterna indirekt skulden då man säger sig ha låtit massinvandringen eskalera för att markera mot SD:s “avskyvärda människosyn”. Reinfeldt gjorde egentligen samma sak 2010 då SD kom in i riksdagen, när han meddelade att straffet för att svenskarna röstat in detta parti skulle bli en ännu mer liberal invandringspolitik.

I själva verket handlade det för sossarnas del om att i takt med att man förlorat arbetarväljarna importera “röstboskap” för att säkra makten och för Reinfeldts del att ta in billig arbetskraft och på sikt krossa den för honom så förhatliga och sövande – se hans bok: Det sovande folket – välfärdsstaten genom att överbelasta bidragssystemen. Så cyniska kan faktiskt politiker vara när maktbegäret tar överhanden.

Dödskulten kan komma att ta över

Islamiseringen av Europa sker än så länge relativt långsamt där endast två stater idag har en muslimsk majoritetsbefolkning: Kosovo med 94 procent och Bosnien med 55 procent. Om inte europeiska länder kan hejda inflödet av muslimer och islamister från MENA-regionen kan den demografiska förändringen dock ske snabbare än väntat och det är risk att denna dödskult tar över. För en dödskult måste man säga att islam till stor del i sin kärna är – man hyllar ogenerat massakrer på judar och ser martyrdöden som ett privilegium, med en riklig belöning i himlen.

En annan dödskult, nazismen – SS-männens emblem på skärmmössan var en dödskalle – visste någonstans att deras folkmordsprojekt var djupt omoraliskt och försökte därför i krigets slutskede förstöra bevisen för krigsförbrytelserna. Flera ledare tog livet av sig och sina familjer då man insåg att omvärldens dom skulle bli skoningslös. Islamisterna däremot har inga som helst moraliska skrupler utan skyltar villigt med massakrer, halshuggningar och propagerar även helt öppet om ambitionen att utrota judarna.

Fredlig samexistens en fantasi

Att tro på fredlig samexistens mellan moderna sekulariserade västerlänningar och klanbaserade, demokratiföraktande folkslag som dessutom har en medeltida ockult bok som rättesnöre är bara ytterligare en fantasi som mångkultursförespråkarna mot bättre vetande håller fast vid. Trots att mångkultursprojektet dömts ut upprepade gånger under åren av allehanda europeiska ledare så är det i Sverige bara SD som motsätter sig det, alla andra partier säger sig vara för och se positivt på mångkultur och etnisk mångfald.

Dock verkar det finnas tendenser till någon slags verklighetsuppvaknande då man även hos de mer hårdnackade multi-kulti-ivrarna har insett att ett land ändå kanske måste ha ett gemensamt språk och även någon form av majoritetskultur som minsta gemensamma nämnare för alla att i möjligaste mån rätta sig efter. Vi kan bara hoppas att ännu fler makthavarna vaknar upp ur sin törnrosasömn av mångkultursdrömmar och inser allvaret.