DEBATT • Alla ska med. Detta var Socialdemokraternas slogan inför valet 2006. Själv tycker jag att det låter som ett hot: ”Alla ska med – vare sig de vill eller inte.” Även om sloganen sällan hörs nuförtiden så lever den kollektivistiska tanken kvar på vänsterkanten, idag ofta kopplat till begreppet ”inkludering.”

Alla vill inkluderas. Problemet är bara att alla inte vill inkluderas i samma gemenskap. Själv vill jag exempelvis hålla mer än bara armlängds avstånd till diverse socialistiska, feministiska, islamistiska, och miljöfanatiska grupper. Dessa verkar dock inte inse att de också borde vilja hålla armlängds avstånd till mig, då jag ju står lika långt från dem som de står från mig. Kanske beror detta på att inkluderingsivern bara är retorik. När det sägs att alla ska inkluderas så menas det inte att även sverigedemokrater, libertarianer, konservativa, män, vita, heterosexuella, och kristna ska inkluderas. Det är underförstått att bara de goda och rättfärdiga ska med. Inkludering kan vara mycket exklusivt, reserverat för de värdiga.  

Men inkluderingsretoriken är ofta hätsk. Tonen är anklagande. Det är brist på inkludering, och det är någons fel. Vanligtvis en rik vit man som inte betalar tillräckligt i skatt eller som förespråkar en inskränkning av den mänskliga rättigheten att spränga trappuppgångar. På så vis används inkluderingsretoriken som tillhygge i debatten. Alla ska med, och fan ta den som kommer med jobbiga frågor!

Själv tror jag att inkluderingsivern faktiskt ökar intoleransen. Alla ska med i kampen mot de som inte vill att alla ska med. Om vi alla ska in i samma grupp så gäller det även de som inte vill vara med. Frågan blir då varför dessa säger nej till denna varma och goa gemenskap? För att de är onda, naturligtvis. De är svikare. Förrädare. Nog kan vi människor vara elaka mot våra fiender, men vi reserverar vårt mest brinnande hat till förrädare.

Huvudproblemet med inkludering är att folk vill olika saker. Ofta står dessa saker i strid med varandra. Här kommer vanligtvis en av frihetens stora välsignelser till räddning. Friheten tillåter oss kanske inte att lösa de stora frågorna om vad som bör göras, men väl att undvika dem. Friheten låter olika individer och grupper göra vad de vill. På så sätt kan alla bli glada, eller åtminstone olyckliga på sitt eget sätt. Men om alla ska inkluderas i samma grupp så går inte det. Om alla ska med i samma grupp kan bara vissa få vad de vill, och detta lär bli de politiskt mäktiga. Inkludering står i strid med frihet. Frihet kräver att folk tillåts gå sin egen väg – alltså att exkludera sig själva.

Önskan efter gemenskap och inkludering är en av mänsklighetens starkaste. Vi är flockdjur. Från denna önskan om gemenskap växer både det bästa och det värsta i oss. Där finns vänskap, familj, kärlek, samarbete. Men gemenskapsönskan är så stark att vi frestas uppfylla den med våld. Antingen genom att bekämpa påstådda fiender, eller slå ned på dem vi anser parasitera på gemenskapen. Vi kan inte undvika frågan om vem som är med i gruppen och därmed värdig vår kärlek, och vem som är en fiende eller förrädare. När vi väljer vem som ska inkluderas så är det svårt att undvika att även välja de som ska exkluderas. Kärleken är färdkamrat till hatet. Om vi gör misstaget att inkludera ”alla” så upptäcker vi snart att vi hamnat i sällskap med folk vi inte tycker om, eller som inte tycker om oss.

Ett fritt och välfungerande samhälle följer en enkel princip: du gör vad du vill, och jag gör vad jag vill. Lev och låt leva. Alla ska inte inkluderas, då vi färdas mot olika mål.

Jakob Sjölander

Jakob Sjölander är skribent och författare, bland annat till ‘The Future of Yesterday’ och ‘Cleopatra’s Nose: Randomness in History’. Han har tidigare skrivit för bland annat Fokus och Bulletin.