KRÖNIKA Midsommarens regeringskris var förutsägbar. Ett av den förre vänsterledaren Jonas Sjöstedts mest löjeväckande bidrag var att tala om ”det hemliga papper mellan (S) och (V) som ingen skulle få se”. Detta främst för att det pappret inte finns.

Men Sjöstedt hade dock en förmåga att dra röda linjer för Socialdemokraterna. De drogs så att det socialdemokratiska partiet och flertalet av dess väljare hamnade på olika sidor om linjen. Sådana linjer kan inte ignoreras.

Den nya partiledaren följer programmet där en av de röda linjerna är fri hyressättning för nybyggnation. Socialdemokraterna är nog inte så pigga på denna reform, men den blev en eftergift till centern; i januariöverenskommelsens 73-punktsprogram.

Vänsterns hot var trovärdigt så vad gör Centern? En kompetent centerledare skulle ha lagt fram en ny punkt, som ersätter den gamla punkten om fri hyressättning i nyproduktionen, och som Socialdemokraterna kommer att acceptera, då deras högsta prioritet är att behålla makten. Men vad gör Lööf? Hon låter punkten bara falla utan kompensation, men först efter att regeringen fått avgå.

Hennes prioritet är inte centerpolitik, utan att hon blir statsminister. Hon vill gärna visa att en kantregering med ett ”extremistparti” inte är så stabil, utan kan fällas medan en bred mittenregering med henne är ett förslag att beakta, också för andra än hon själv.

För några år sedan utkom en bok med titeln ”Broilers” av Anders Rydell och Michaela Möller. Den handlade om ungdomspolitiker som slog hårt på trumman för sig själva. De var inte så smakrika kycklingar, men rika på tillsatsmedel, hormonstinna och makthungriga.

Lööf bedrev en personvalskampanj för att ta sig in i riksdagen som ignorerade politiken, men satte Annie i centrum. Hennes kampanj hade ett minimalistiskt budskap, bara bild och texten ”Annie”, kort och gott.

I en TV-debatt i maj ansåg Annie att temat skulle vara ”mäns våld mot kvinnor”. Jimmie Åkesson hade en annan åsikt och såg problemet som ”våld av invandrarmän”. I sak hade Åkesson rätt; vi hade nyligen haft fem kvinnomord i Sverige, varav två utförts av män från Mellanöstern, två av afrikaner och en av en skåning.

Utan att skämmas deklarerade Lööf trosvisst: ”jag känner sånt förakt när jag hör ditt resonemang”. Hon hittar inte ens rätt ord i sin ilska. Hon känner naturligtvis inte förakt för Åkesson, snarare respekt eller beundran för att han törs måla en mer sann bild en den konventionella problembild som hon själv driver.

I ordinära media påtalades inte att Lööf gör ett mobbningsförsök med hjälp av hat och hot. ”Förakt” är snarast lite grövre än ”hat”, då det dessutom är lite nedlåtande.

När Anna Björklund i en krönika i Fokus deklarerar att hon hatar Annie Lööf, och dessutom ger bra skäl för sin känsla, rycker etikettpolisen ut. Mobbning av Åkesson är normalt, men Annie Lööf skall anses normal, och får då inte hatas. Centerpartiets tidigare kommunikationschef återfaller i sitt gamla jobb och protesterar på rutin.

Den lite bisarre juristen Mårten Schultz skriver i SvD: “det sämsta utgivarbeslutet i år i en (tidigare) respekterad publikation”. Det som skiljer “alternativmedia från riktiga medier är omdömesgilla utgivare” påstår han glatt. Hans eget mobbningsprogram “Trolljägarna” saknar ansvarig utgivare, men det är inget som plågar hans kvalitetsmedvetande. Han hetsar på.

Ulf Bjereld, den gamle kommunisten, vill också moralisera, men lägger betoningen på sin egen förträfflighet: “Så osmaklig text, där skribenten berättar om hur hon ‘hatar’ och ‘avskyr’ Annie Lööf. Själv hatar jag ingen, och vill vårda en anständig ton i debatten.”

Att en politiker sätter sin egen karriär främst är så normalt att det inte bör påpekas, då det stör Sverigebilden. Hur kan “de oanständiga” tordas ge sig på en nutidsanpassad opportunist?

En person man hoppats vara passé dyker upp i ett annat moraliseringsjobb. Mona Sahlin anser sig numer vara ren som snö och passar på att ge sig på Ulf Kristersson. Han ägnar sig inte bara åt hets och hat utan använder, enligt Sahlin, ett “historielöst och sataniskt uttryck“.

Det som väcker detta malplacerade utbrott är att Kristersson menar att invandringen är en belastning. Så får man inte säga utan att uppmärksammas av svensk cancel culture.

Sahlin framkastar att invandrade män kan vara en belastning, men “Är kvinnorna en möjlighet?” Problemet med den vinklingen är att den svenska politiken består av en massinvandring av män.

Vi har ett könsöverskott på treårskullar unga män vilket är en anledning till den stora mängden våldtäkter begångna av utländska män varav endast 2 procent fälls, ett skapat problem av svenska politiker som drabbar svenska kvinnor.

Könsobalansen leder också till att många svenska män känner sig utkonkurrerade och blir så kallade “incels“. Ett annat skapat problem av svenska politiker som drabbar svenska män.

Borde inte politiker som Mona Sahlin och Annie Lööf se japanska politiker som förebilder? De erkänner sina dåliga beslut och ber väljarna om förlåtelse. De svenska partiledarna borde kliva fram och visa sin förmåga som ångerköpta gråterskor.

Det vore ett nytt djärvt drag av personer som vi känner ringaktning för, eller rent av hatar. Men ingen syndare har fallit så djupt att inte ett steg i rätt riktning uppskattas av en rättvis publik.