ANALYS I den första delen av den här artikeln pekade jag på de övergripande likheterna mellan den ekonomiska situationen just före 90-talets djupa ekonomiska kris och den som råder i Sverige idag. Likheterna är tillräckligt stora för att ge anledning till oro.

Detta gäller framför allt statsbudgeten; finanspolitiskt sett finns det inget annat en socialdemokratisk regering bryr sig än budgetbalansen. Det sedan länge etablerade målet är ett överskott på två procent av BNP – i sig självt ett vansinnigt påhitt som betyder att svenskarna ger bort två procent av sina samlade inkomster till absolut ingenting. (Därefter börjar de betala för en offentlig sektor som givetvis använder varenda krona på absolut bästa sätt…)

Fixeringen vid statens budgetsaldo är den största källan till oro i fråga om vad som kommer att hända med den svenska ekonomin i nästa kris. När en lågkonjunktur skickar budgeten in i ett djupt underskott blir regeringens första reaktion att genomföra massiva besparingar i utgifterna, och minst lika massiva skattehöjningar.

När 90-talskrisen var som värst sjösatte Göran Perssons regering ett massivt åtstramningsprogram omfattande sju procent av BNP. Två tredjedelar av paketet bestod av skattehöjningar, vilket är i runda slängar samma profil som den grekiska åtstramningen i 2010-2014.

Hur skulle ett liknande åtstramningspaket se ut idag?

Låt oss börja med en tillbakablick på statens budgetsaldo. Just innan 90-talskrisen slog till hade staten kommit ur en lång serie med underskott. Skiftet från underskott till överskott är inte lika dramatiskt idag, men likheterna finns där:

Källa för rådata: Statistiska Centralbyrån

Antag nu, som jag gjorde i första delen, att den stundande ekonomiska krisen blir ungefär lika stark som den på 90-talet. Antag, således, att budgetsaldot skiftar lika dramatiskt, så att budgetunderskottet år 2022 (vilket skulle motsvara 1993) är 35 procent av utgifterna.

För att se vad detta skulle innebära idag börjar vi med att öka alla utgiftsområden som på något sätt är relaterade till sjukvård, utgiftsprogram för arbetslösa och socialbidragstagare, konstgjorda arbeten för invandrare, och andra områden i statsbudgeten ägnade att omfördela pengar. Baserat på 90-talets erfarenheter låter vi ökningen bli 31 procent.

Stigande utgifter ger stora underskott

Kort sagt stiger utgifterna med 31 kronor per hundralapp i statsbudgetens utgiftsområden 8-14, d.v.s. migration, sjukvård, ekonomisk trygghet, jämställdhet, invandraretablering samt arbetsmarknad. Vi lägger även till utgiftsområde 25, allmänna bidrag till kommunerna; det är i allt högre grad kommunerna som sköter statens misslyckade social- och invandringspolitik, vilket gör det här utgiftsområdet än mer känsligt för en lågkonjunktur.

De totala utgifterna för dessa områden ökar nu från 535,2 miljarder kronor till 701,1 miljarder. Utan att ha tittat på intäktssidan har vi nu ett underskott på 166 miljarder kronor, eller i procent av utgifterna ungefär hälften av det underskott staten hade 1993.

Det här är sannolikt en underskattning av hur mycket kostnaderna skulle växa för dessa utgiftsområden. Bara sedan migrationskrisen 2015 har utläggen för de här utgiftsområdena vuxit med 15 procent, totalt sett – och så ska man komma ihåg att den svenska ekonomin varit förhållandevis stark de senaste åren.

Inom utgiftsområde 13, jämställdhet och invandraretablering, har utgifterna ökat med 82 procent.

Det är långt mer sannolikt med en utgiftsökning av betydligt större omfattning. Men låt oss vänta med den – först, en titt på intäktssidan av budgeten.

Minskade inkomster ökar underskottet

Under 90-talskrisen stod intäktssidan stilla. Orsaken till det var den enorma skattereformen och dess partiella skifte av skattebasen från inkomster till konsumtion. I och med att momsbasen dubblerades bibehöll staten sina intäkter när hushållens utgifter sjönk. Skattehöjningarna bidrog självfallet till att göra en kris av en lågkonjunktur; skattehöjningarna raderade den makroekonomiska ”fallhöjd” som en väl fungerande ekonomi har när den går in i en lågkonjunktur.

Idag skulle Riksdagen sannolikt inte godkänna så drastiska skattehöjningar, vilket skulle tala för att svensk ekonomi har lättare att parera en recession. Å andra sidan är arbetslösheten mer än tre gånger högre idag än den var då, vilket i sig själv eliminerar ekonomins ”krockzon”. Det går kort sagt fortare att nå krisläge än när sysselsättningen är högre.

År 2018 var statens skatteintäkter 1,120 miljarder kronor. Intäkterna från direkta skatter på arbete, indirekta skatter på arbete och skatter på konsumtion och insatsvaror (företrädesvis moms) är ungefär lika stora; vi ska dock komma ihåg att staten redovisar sina skatteinkomster brutto utbetalningar av uppburen skatt till kommunerna, inbetalningar till AP-fonder osv. Formellt sett fördelas alltså statens egna inkomster lite annorlunda, men i praktiken beror deras intäktssida till lika delar av fluktuationer i inkomst- och konsumtionsskattebaserna.

Det är inte helt lätt att simulera den makroekonomiska påverkan på skatteintäkterna. Statistiska Centralbyrån har nämligen helt sonika raderat rådata från sina nationalräkenskaper före år 1993. Filer som normalt ska rapportera BNP-data, inklusive konsumtionsutgifter, investeringar och utrikeshandel, löper fortfarande långt tillbaks i tiden, men datacellerna före 1993 är numera blanka.

Det enda vi har att förhålla oss till är egentligen BNP-tillväxten. Från 1989 till 1993 föll svensk BNP med tre procent i fasta priser. Under normala omständigheter varierar hushållens inkomster och konsumtion ganska väl med BNP, men i djupa ekonomisk recessioner faller de mer än den totala ekonomin. En rimlig uppskattning är således att basen för inkomst- och konsumtionsskatter raderar motsvarande sex procent av statens totala intäkter.

För statsbudgetens vidkommande betyder det 67 miljarder kronor i minskade inkomster. Vi har nu ett underskott på totalt 231 miljarder kronor.

Exportindustrin mycket känsligare idag

Nu kommer dock det stora problemet. För att nå ett underskott av den här storleken har vi antagit att kritiska faktorer som industriinvesteringar, export och bostadsmarknaden följer samma mönster som på 90-talet. Det kommer sannolikt inte alls att ske. Svensk export är idag oerhört beroende av importerade insatsvaror, till en mycket högre grad än man var då. En ekonomisk kris där kronan faller kraftigt, från ett redan svagt läge, driver snabbt upp importpriserna och gör det mer eller mindre poänglöst att sätta samman exportvaror i Sverige.

Med andra ord kan vi räkna med en kännbar negativ rekyl i ekonomin från exportindustrin. Denna spiller över i industriinvesteringarna, vilka få sig en rejäl skjuts nedåt.

Här drabbas staten snabbast genom ett kraftigt fall i intäkterna på kapitalskatter, främst företagsvinster. I förra lågkonjunkturen, för ett tiotal år sedan, försvann knappt 17 procent av statens intäkter från vinstbeskattningen; en rimlig uppskattning är att tappet blir 2,5 gånger större i en 90-talsliknande recession.

Bara här försvinner 57 miljarder i skatteintäkter. Vårt budgetunderskott är nu uppe i 288 miljarder kronor.

Konsekvenser för den politiska stabiliteten?

Innan vi når dit har dock staten och kommunerna börjat panikspara. Det gjorde man inte under 90-talskrisen – det började man på allvar göra först efter valet 1994. Även måttliga skattehöjningar, främst på det kommunala planet, skulle få allvarliga effekter på ekonomin. Det är inte svårt att iscensätta ett scenario där underskottet i statsbudgeten skenar över 35 procent igen.

Ingen vill tala om vad det här skulle innebära för den politiska stabiliteten i landet. Det tänker inte heller jag spekulera i, med ett undantag: Stefan Löfven kommer beslutsamt att kalla till överläggningar med alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna. Dessa mynnar i en deklaration att krisen är allvarlig och att någon borde göra något åt den.

Och det är ju handlingskraftigt och bra.

Sven Larson, Ph.D., Political Economist
Larson är utvandrad från Sverige till USA, forskar inom ekonomisk politik och har skrivit ett flertal böcker, bl.a. Industrial Poverty om den europeiska välfärdsstaten och The Rise of Big Government