➤ KRÖNIKA  ”World War Z” (på svenska ”Världskrig Z”) är en av mina absoluta favoriter inom skönlitteratur. Boken är en antologi, en serie intervjuer som gjorts tio år efter att mänskligheten nästan gick under i en zombie-epidemi. Intervjuaren som är bokens huvudperson åker runt i världen på uppdrag av FN för att intervjua olika överlevare – allt ifrån politiker till soldater till hemmafruar intervjuas och får ge sitt perspektiv. I denna bok finns intressanta paralleller till den svenska massinvandringen.

Inte minst finns paralleller i intervjun med hemmafrun Mary Jo Miller, som på frågan om hon inte blev orolig när det först började komma rapporter om zombier svarade att ”Visst var jag orolig… för bolånet, min makes hälsa och mina barns betyg”. Zombier kändes så avlägset – visst fanns de, men det fanns inte mycket säker information (inte minst för att media och regeringen gjorde sitt bästa för att spela ner hotet), och de fanns från början bara i Indien och senare i Afrika. Så småningom spreds infekterade människor in i västvärlden av skrupellösa flyktingsmugglare. Mary Jo Miller förstod inte allvaret förrän en zombie klev rakt in genom hennes glasveranda och nästan dödade hennes dotter.

En före detta politisk sakkunnig vid namn Grover Karlson intervjuas också. Han arbetade för den amerikanska regering som hade makten när zombie-epidemin började, och tio år efter zombiekrigets slut så vägrar han erkänna något misstag – ni förstår, zombierna fanns ju från början bara i de fattiga områdena i städerna, och eftersom folket där inte var så viktiga från ett valstrategiskt perspektiv så satsade man logiskt nog inte särskilt mycket resurser på att stoppa epidemin. När zombierna sedan var så många att de började komma in i de rikare områdena, så var det redan för sent.

Ett problem som många filmer och böcker i zombie-genren har är att man inte förklarar hur katastrofen kunde bli så stor. Visst, zombier är otäcka, men de är också långsamma och smittar bara genom bett (ingen särskilt effektiv spridningsmetod om man tänker efter), så hur skulle de någonsin kunna bli ett hot mot hela mänskligheten?

Men låt oss leka med tanken att en zombie-epidemi skulle uppstå i Sverige. Vad skulle Sjuklöverns reaktion bli? Den spontana från folket skulle ju såklart bli att man borde döda zombierna, men snart skulle sannolikt experter från etablissemanget börja invända: ”Varför peka ut just zombier? De är ju inte de enda som biter!” skulle de påpeka. ”Hundar bits också, ska vi döda alla dem?” skulle de fråga retoriskt. Vidare skulle DN Kultur förklara att bitande som våldsmetod faktiskt funnits genom hela mänsklighetens historia, så varför är alla så upprörda nu bara för att det är zombier som gör det? Inom kort skulle Ung Vänster stå på tågstationerna och vifta med ”Zombies Welcome”-skyltar.

Politiskt korrekta krönikörer skulle sedan insistera på att man istället för att specifikt varna människor för zombier bör varna dem för våld i största allmänhet och ”hjärn-entusiasm”, utan att peka ut någon enskild grupp. De skulle självklart aldrig missa ett tillfälle att påpeka att ”hjärn-entusiasm” från icke-zombier också orsakat tusentals dödsfall – klantiga hjärnkirurger dödar människor varje år, men det bryr sig minsann ingen om för hjärnkirurgerna är ju vita rika män! Istället för att döda zombierna skulle PK-iterna ge svenskarna rådet att alltid bära hjälm, vilket ju skyddar mot hjärn-entusiasm (särskilt från de där hemska kirurgerna!).

Och förresten, vad är det som är så konstigt med att äta hjärna? Det gör man ju i många kulturer, och alla vita heterosexuella cis-män här äter ju muskler varje dag. Vilket hycklande!

Om sjuklövern ändå så småningom medgav att det här med att äta hjärna är ett mindre bra beteende, så skulle de ändå insistera att lösningen är undervisning! Alltså inte till zombierna specifikt, för det är fortfarande fel att peka ut och stigmatisera en enskild grupp. Istället skulle alla icke-zombiefierade barn i skolorna tvingas lära sig om varför man inte bör bita människor och äta deras hjärnor.

Man skulle kunna tro att en zombie-epidemi borde leda till fler beväpnade poliser. Faktum är att Sjuklövern skulle dra motsatt slutsats: I takt med att antalet polisskjutningar ökade (från poliser som försöker skydda allmänheten från zombier) så skulle allt fler PK-iter kräva att poliser avväpnades – det finns ju en tydlig korrelation mellan hjärn-ätande och polisskjutningar! Helt klart måste det vara så att polisers skjutande provocerar zombier till att äta hjärnor.

Skulle man ändå medge att zombier kanske trots allt orsakar vissa problem, så skulle man ändå insistera på att lösningen inte är att skjuta dem – det är ju att behandla symptomet istället för orsaken! Eftersom zombier nästan garanterat skulle vara vanligare i fattiga områden (som är mer trångbodda), så kan du lita på att Lena Mellin och gänget snart skulle skriva spaltmeter om hur man måste se problemet i ett större sammanhang, och snart kommer man att skylla zombiernas överdrivna hjärn-entusiasm på allt ifrån för stora klasser till kulturell appropriering och antagligen brist på preventivmedel också (har du aldrig varit med en tjej, upptäckt att du glömt kondomen, och istället ätit upp hennes hjärna?)

Självklart bör denna krönika läsas med glimten i ögat, och nej jag föreslår såklart inte att vi ska skjuta invandrare. Satir är ett viktigt redskap för att genomskåda absurd politik, och för att kunna skratta mitt i eländet. Tack för att ni läste, vi ses i kommentarsfältet (ni kan även adda mig på Facebook)!

Detta är en opinionstext. Den återspeglar skribentens personliga åsikter.