➤ KRÖNIKA Nu stundar midsommar och den med denna högtid numera så intimt förknippade traditionen att excellera i oikofobi. Inget är svenskt och om något till äventyrs ändå Gud förbjude skulle visa sig vara svenskt så är det antingen töntigt eller barbariskt. Det har de framstående folklivsforskarna Mona Sahlin respektive Fredrik Reinfeldt slagit fast.

Och att det var romerna som byggde Sverige får vi heller inte glömma så här i midsommartid. En annan välrenommerad expert på svensk historia, Erik Ullenhag (som efter en tids exil i Jordanien nu verkar sugen på en politisk comeback), har lärt oss det.

Dårhus för den som har avvikande åsikt
Ett färskt exempel på fenomenet är TV-journalisten Evin Rubars snedtramp på Twitter häromdagen där hon skriver att den som har en annan åsikt om svenskt midsommarfirande än hennes egen multikulturalistiska ”behöver spärras in på dårhus”.

Att förklara oliktänkande för mentalsjuka och spärra in dem på mentalsjukhus är något vi förknippar med kommunistiska diktaturer. Mer relevant att diskutera vore kanske hur det står till med Rubars demokratiska hälsa – den förefaller inte god.

Barn används som mänskliga sköldar
Jag såg nyligen om filmatiseringen från tidigt 80-tal av Stephen Kings bok Dead Zone med Christopher Walken i huvudrollen. I den starka slutscenen griper den cyniske politikern Greg Stillson, spelad av Martin Sheen, under ett valkampanjsmöte tag i ett litet barn och håller framför sig som en mänsklig sköld när han blir beskjuten. En fotograf fångar tilltaget på bild och händelsen slås dagen efter upp stort i media. Stillsons politiska karriär får därmed ett abrupt slut.

Att gömma sig bakom ett barn och ställa det i skottelden är emellertid något som politiker ägnar sig flitigt åt idag. Och i stället för skandalrubriker renderar dylikt beteende mestadels hyllningar i media. Ett av de mer iögonenfallande exemplen just nu är klimataktivisten Greta Thunberg. Det mest cyniska troligen exploateringen av treårige Aylan Kurdis tragiska drunkningsdöd på Medelhavet för några år sedan.

Fega debattörer med svaga sakargument
Precis som Greg Stillson kalkylerar dagens verkliga politiker med att ingen ska våga skjuta om man håller ett oskyldigt barn framför sig. Det handlar visserligen inte som i Stillsons fall om att skydda sig mot kulor av bly utan mot politiska skottsalvor, men tankegången är densamma och bottnar i samma ryggradslösa feghet.

Genom att använda barn som sköldar i den politiska debatten gör man det svårare för meningsmotståndaren att nå budskapets avsändare med sin kritik. Barnexploatören kan enkelt men ohederligt framställa det som att det är barnet man angriper och därmed utmåla meningsmotståndaren som en usel människa i total avsaknad av empati och slippa ta en sakpolitisk diskussion kring ett ämne där man inte har så starka argument.

I Rubars fall är det en systerdotter hon håller framför sig, en söt liten tjej som mostern ohyfsat antyder att förment vardagsrasistiska svenskar vill utestänga från midsommarfirandet. Rubar vill att läsarna för sitt inre ska se den lilla flickan gråtande vända hemåt i sin nystrukna sommarklänning och flätade blomsterkrans därför att hon på grund av färgen på sin hy, sitt hår och sina ögon bryskt avvisats från området kring majstången där krav på arisk renrasighet gäller för att bli insläppt.

Vill få oss att tänka i mer rasbiologiska banor
Den som umgås med rasistiska tankefigurer är i själva verket Rubar själv. Det är hon som understryker att systerdottern är ”brun i hyn och svart i håret” och skriver att just dessa rasliga attribut ska anses ”försköna vilken svensk stadsbild som helst”.

Rubar vill styra allas vårt tankesätt i en mer rasorienterad riktning där det som förskönar inte är en söt flicka i sommarklänning, utan att flickan har en viss hudfärg. Rubar är ingalunda först inom journalistskrået att damma av rasbiologin. En skribent som jag glömt namnet på ägnade för några år sedan en hel krönika i en av de stora kvällstidningarna åt att hylla de genetiska förändringar av de underförstått fula vita svenskarna som han hoppades att den omfattande asylinvandringen skulle leda till. Åtskilliga fler exempel finns.

Rubars journalistkollegor, som annars har känselspröten städse utfällda för allt (och lite till) som kan uppfattas som rasistiskt, tiger när den här sortens rasistiska tankefigurer ges utlopp. Stor aktivitet i det lägret hade det tveklöst blivit om någon journalist från Samtiden eller Samhällsnytt postat en motsvarande tweet eller krönika där vit hudfärg, blont hår och blå ögon betonats som rasattribut som förskönar stadsbilden.

Det svenska som åter ska förminskas, angripas och kritiseras
Rubars egentliga agenda, där hon gömmer sig bakom systerdottern, handlar om att angripa någonting mycket bredare och att samtidigt gillra en fälla för meningsmotståndare att falla i om de försöker argumentera emot, där man då kan beskyllas för att vara en outsägligt ondskefull människa som inte drar sig för att slå på ett barn.

Rubar anser att brun hy och svart hår bör stå i uppslagsboken som förklaring till ’svensk midsommar’. Det är det traditionellt svenska hon har problem med. Människor från andra sidan jorden ska enligt Rubar inte bara vara välkomna i Sverige, de ska också ha rätt att kräva att definitionerna av vad som är svenskt ändras i grunden.

Det här sträcker sig också mycket längre än till bara att angripa det etniskt nordiska utseendet som norm. Låt oss fortsätta med midsommarfirandet som exempel.

En tusenårig tradition
Midsommar har firats i Sverige sedan i varje fall 300-talet då högtiden officiellt kopplades till minnet av Johannes döparen. Den förkristna midsommartraditionen som trots Sveriges kristnande fortsatt att dominera firandet har ännu äldre anor. I det tidsperspektivet är det knappast orimligt om man reagerar på krav om stora förändringar föranledda av bara några decenniers vidlyftig migrationspolitik som dessutom kan visa sig vara bara en olycklig parentes av vanstyre i svensk historia.

Att vara inkluderande så att invandrare som är genuint nyfikna på svenska traditioner får vara med och fira midsommar är en självklarhet. Vill man som migrant äta sill och potatis, klä sig i svensk folkdräkt och/eller dansa runt majstången till dragspels- och fiolmusik så är man självfallet välkommen att göra det. Antydningarna om att etniska svenskar skulle neka Rubars systerdotter att vara med i midsommargemenskapen är lika grundlösa som de är oförskämda.

Lika självklart är det däremot inte att vi svenskar som erbjudit fristad, husrum och försörjning åt fler migranter än något annat folk i västvärlden också ska behöva ändra på våra seder och traditioner därför att migranterna inte vill anpassa sig till det land som de faktiskt själva valt att bosätta sig i. Gillar man inte den svenska kulturen eller våra frihetliga, demokratiska och jämställda värderingar så finns ju många andra länder att välja på som kan passa bättre.

Vad mer av svensk midsommar vill Rubar förändra? Ska vi ha muslimska slöjor i stället för svenska folkdräkter? Ska sillen bytas ut mot halal-slaktat får? Ska vi kanske löva och resa en minaret i stället för den traditionella stången? Ska det spelas oud i orientaliska skalor i stället för dragspel till dansen? Ska dansen kanske könssegregeras eller förbjudas helt som islam föreskriver? Bilden av unga män och kvinnor som hoppar över sju gärdsgårdar och plockar lika många blomster ur den svenska sommarfloran för att drömma om sin tillkommande är antagligen svårt inskränkt och etnocentrisk. Vad har vi emot öken, savann och regnskog liksom – det är väl precis lika svenskt.

Att värna det svenska är inte att nedvärdera något annat
Vad är egentligen problemet med att behålla den traditionella och möjligen något stereotypa sinnebilden av hur en nordbo sett ut i årtusenden? Den innebär ju inte att man säger att ljushyad, blond och blåögd är universellt bättre, bara att det är något klassiskt nordiskt. Den oikofobi och de angrepp på det svenska från invandrarhåll som numera fyller det offentliga samtalet är däremot ofta påtagligt nedvärderande med en obehaglig rasistisk underton.

Måste de som flyttar hit från andra kontinenter och typiskt har ett annat utseende känna sig exkluderade och förminskade bara därför? Och varför är det bara vi nordbor som ska genomgå alla dessa definitionsförändringar? Jag hör sällan motsvarande krav ställas på att bilden av vem som är afrikan eller asiat ska revideras i blond och blåögd riktning.

Rubar har kurdiskt ursprung, och med risk för att amatörpsykologisera förefaller hennes utspel bottna i något komplex kopplat till detta, så som det tyvärr lite för ofta plägar göra hos landets mer långväga invandrare. Afrosvenskarnas riksförbund bygger exempelvis hela sin verksamhet på att känna sig kränkt och mindervärdig på grund av att inte se traditionellt svensk ut, även om de själva använder den nyspråkliga termen “rasifierad”.

Trots att man som invandrare i Sverige erbjudits möjlighet att nå långt större framgång i livet än vad man kunnat ställa i utsikt i det forna hemlandet är det något som skaver. Det leder i sin tur att man som Rubar börjar baktala det typiskt svenska, grälsjukt och osympatiskt ifrågasätta våra svenska traditioner och normer. Inom den freudianska psykologin finns namn för den här sortens försvarsmekanismer.

Kan jag ställa motsvarande krav på Kurdistan?
Anta att jag flyttade till Rubars Kurdistan och konfrontativt började orera om att jag minsann är lika mycket kurd som alla andra där och dessutom anmärkte på de kurdiska traditionerna med krav på att dessa skulle anpassas till mig. Jag skulle sannolikt bli betraktad som både otrevlig och idiot och om det ledde till att jag blev exkluderad från gemenskapen vore det knappast någon annans fel än mitt eget.

Från vänsterliberaler i Sverige, som här på hemmaplan stödjer precis sådant beteende från invandrare, skulle jag dessutom ansättas av anklagelser om att vara en del av ett postkolonialt förtryck i mina försök att pådyvla västerländsk kultur och ”vithetsnormativa” värderingar på ett annat folk. Inkonsekvent postmodernism i sin prydno.

Även om jag tycker det finns grundläggande frihetliga, jämställda och demokratiska värderingar som andra folk skulle vinna på att ta till sig, så vore det mig främmande att kräva hambo, svensk folkdräkt och sillbord när kurderna ställer om med sitt newroz-firande eller att högljutt kräva att befriaren Kawa ska gestaltas av någon med blek hy och blont hår på eldfesten.

Varför skulle jag känna något behov av det? Varför skulle det inte räcka för mig att vara en svensk bland kurder? Eller anser Rubar att jag bör bete mig på det ovan beskrivna sättet om jag reser till landet där hon har sina rötter? Genom extrapolering av hur hon själv beter sig skulle man kunna dra den slutsatsen.

Varför saknas respekten?
Av någon anledning saknar många invandrare i Sverige den självklara respekt för det traditionellt svenska som jag och många svenskar med mig känner för exempelvis det traditionellt kurdiska. Kanske är detta med att ta seden dit man kommer och ”when in Rome, do as the Romans do” något som bara vi européer har i oss. Kanske handlar det om ren avundsjuka på att vi svenskar i motsats till dem själva lyckats bygga ett så välmående samhälle.

Eller kanske är det de vokala svenska kulturmasochisterna som tagit ur invandrarna den här respekten och lärt dem detta osympatiskt ringaktande och på vår kulturella identitet inkräktande kravfyllda beteende. Varför ska de respektera något som svenskarna själva indoktrinerats att skämmas över liksom?

Alla svenskar och invandrare som uppskattar ett traditionellt svenskt midsommarfirande tillönskar jag en trevlig midsommarhelg. I motsats till Evin Rubar anser jag inte att oikofoba svenskar och komplexfyllda invandrare som vill göra om vårt svenska midsommarfirande till något annat ska spärras in på dårhus. Men det vore klädsamt om ni höll er undan under helgen och inte förstörde stämningen för oss andra.