➤ DEBATT  Av de sju dödssynderna är högmod den som nästan alltid beskrivs som den allvarligaste. Denna så kallade originalsynd är det ultimata beviset på människans moraliska ofullkomlighet. Listan på de sju synderna finns konstigt nog inte nedtecknad i Bibeln, utan är en tidig medeltida katolsk konstruktion som fick sin slutgiltiga form under påve Gregorius´ pontifikat.

Att högmod går före fall konstaterade dock redan kung Salomo i Ordspråksboken 16:18, en vers som även rymmer aforismen “Stolthet går före undergång”. I Gamla testamentets första bok, Genesis (1:a Moseboken) straffar Gud människorna för just detta högmod, då de drabbades av hybris och trodde sig vara gudalika och därför kunde bygga ett torn som räckte ända upp till himmelen. Guds straff för Babels torn var den så kallade “språkförbistringen”, där alla började tala olika tungomål så att ingen längre förstod vad den andra sa och man således fick avbryta tornbygget. Högmodet att tro sig vara gudomliga resulterade i splittring och oförståelse samt att folk skingrades till världens alla hörn.

Är inte denna historia förvånansvärt lik och även applicerbar på dagens utopiska dröm om det mångkulturella samhället? Högmodet idag är den ovetenskapliga idén att vi inte längre är biologiska varelser, utan nuförtiden är frikopplade från naturen och därför föds som “tomma blad”, vilka enbart formas av kulturen. De kommunistiska massmördarna Josef Stalin och Mao Zedong trodde stenhårt på denna ide och försökte med despotiska tvångsmetoder och indoktrinerande hjärntvätt sålunda skapa den perfekte kommunistiske medborgaren.

När sedan kommunismens propagandakuliss till skrytbygge kollapsade i början av 1990-talet trodde man kanske att det skulle ske en viss tillnyktring bland utopisterna, men högmod går som sagt före fall och många i vänsterrörelsen grät av sorg när Berlinmuren revs.

“Det var inte ’äkta’ kommunism i Sovjetunionen och hade bara jag varit Stalin, då minsann hade det jämlika drömsamhället fullbordats”.

Så kunde det låta från apologeterna som vägrade erkänna misslyckandet. Orubbat kvar i sin ideologiska bubbla blev målet för de rättrogna nu i stället en gränslös värld. De globala orättvisorna skulle utjämnas med hjälp av massinvandring från fattiga länder till rika västerländska stater.

Det är lätt att förstå att exempelvis Sverige, som på knappt hundra år gått från ett fattigt bondeland till en rik industrination, drabbades av hybris. Att vi sedan även hyllades som ett föregångsland, där kapitalism och socialism kunde samarbeta och någorlunda jämlikt fördela den nyvunna rikedomen, spädde bara på självbilden av vår egen förträfflighet. Sverige var helt enkelt bäst och följaktligen ses det därför inte som förvånande att alla världens människor skulle vilja komma till vårt land och bli svenskar.

Denna metamorfos sker genom att invandrarna så fort de sätter sin fot på svensk mark genast uppfylls av jämlika svenska värderingar och intuitivt förstår betydelsen av “allas lika värde”. Det kan räcka med att åka tunnelbana så blir man svensk i både själ och hjärta. Det arroganta svenska högmodet har inga gränser. Vi är världens humanitära stormakt. The sky is the limit, vi ska nå ända upp till himlen. Vi befinner oss på en moralisk högplatå som tangerar gudarnas rike, och det är bara en tidsfråga innan påven kanoniserar stora delar av det svenska politikerskrået.

Multikulturalismens sekulära doktrin har på senare tid även inkorporerat kulturrelativismens dogm, som säger att alla kulturer är lika bra. Ingen är bättre eller sämre än den andra. I förlängningen innebär det att invandrarna inte längre ens behöver bli svenskar, de kan behålla sitt språk, sin religion och sin kultur och leva sida vid sida med andra kulturer i en för alla berikande fredlig symbios. Detta är i sann mening mångkulturens utopi som visserligen aldrig förut i världshistorien har fungerat, men som kommer att förverkligas i ett högmodigt litet land på norra halvklotet.

Vilket fantastiskt drömsamhälle som väntar oss! Bestående av en mängd helt skilda kulturer, separat existerande i olika enklaver. Forna svurna fiender, men numera i Sverige såta vänner som bygger kommunicerande broar sinsemellan och därmed berikar varandra och givetvis även det tråkiga värdlandet. En harmonisk mångkulturell tillvaro där alla är jämlika och där främlingsfientlighet och rasism inte existerar. Att man talar olika språk och verbalt inte förstår varandra är enbart en stimulerande utmaning som kan lösas med hjälp av teckenspråk och “pekböcker”, inget är omöjligt i drömmarnas multikulti-Sverige. Detta är den hägrande utopin som utlovas, bara vi har lite tålamod.

Efter snart trettio år av politikernas mångkultursexperiment börjar dock tålamodet tryta hos en ganska stor del av befolkningen. Utvecklingen verkar gå åt ett helt motsatt håll än vad som lovades. Segregationen tycks bara öka och utanförskapsområdena har hundrafaldigats sedan 90-talet. När vänder trenden, frågar sig många. Varför integreras inte framför allt de utomeuropeiska migranterna på samma sätt som skedde med arbetskraftsinvandringen på 1950- och 60-talet?

Detta verkar vara obegripligt för våra politiker uppe i sjunde himlen, men helt uppenbart för vilken normalbegåvad person som helst med fötterna på jorden. De till antalet relativt få arbetare Sverige importerade till sin expanderande industri var nästan uteslutande européer och de började arbeta från och med dag ett. På så sätt assimilerades migranterna automatiskt in i samhället, och redan nästa generation kände sig som svenskar.

Idag tar det i snitt tio år för en outbildad man från Mellanöstern att över huvud taget komma i någon form av sysselsättning, som då oftast är finansierad av skattemedel. Ändå envisas vissa politiker med att påstå att Sverige i längden tjänar på denna import av bidragsberoende välfärdsmigranter.

När den så kallade “flyktingkrisen” inträffade 2015 rämnade dock himlen och helt plötsligt fanns det gränser, även för hur högt den humanitära stormaktens himmelska torn kunde nå. In i det sista lovade dock politikerna högmodigt att den svenska solidariteten är gränslös och alla tvivlare var bara inhumana rasister. Till slut rasade ändå fasadbygget ihop och man var tvungen att kapitulera inför den verklighet man så länge förnekat. En stor migrantvåg sköljde bildligt talat bort det utopiska sandslottet som byggts.

Men skam den som ger sig, för nu ska alla så kallade flyktingbarn få amnesti oberoende av om de är minderåriga eller har flyktingstatus. Den majoritet som inte har asylskäl kommer troligtvis inte lämna landet frivilligt utan gå under jorden och stanna kvar illegalt. Detta sänder givetvis signaler till andra hugade migranter i MENA-regionerna; att man slipper bli utvisad om man bara lyckas ta sig in i Sverige.

“Utan invandring stannar Sverige” är en fras som upprepats så ofta att många tror att påståendet är sant. Svenskar skulle tydligen vara inkapabla eller för lata för att utföra okvalificerade arbeten. Det sägs även att sjuk- och äldrevården inte skulle fungera utan import av utomeuropisk arbetskraft. Och vem ska i framtiden betala våra pensioner, om inte alla dessa hundratusentals nya skattebetalare?

Låt mig komma med en sensationell nyhet: Migranter åldras även de, hur konstigt det än låter. Vilka ska betala deras pensioner? Enligt det förra resonemanget måste vi alltså för varje ny generation av pensionärer importera ytterligare migranter likt ett ohållbart mänskligt pyramidspel, där pyramiden obönhörligen kommer att kollapsa av sin egen skuldfyllda tyngd. The Tower of Babel revisited.

Att politikerna som drivit på, genomfört och tvingat på befolkningen detta sociala experiment, skulle krypa till korset och erkänna sina misstag är osannolikt. Det mångkulturella samhället ska till vilket pris som helst realiseras, även om konsekvensen är att Sverige som nation går under på kuppen.

Som kung Salomo uttryckte det, går tydligen stolthet före undergång och högmod före fall. Den värsta av alla dödssynder är som en drog för alla rättfärdiga utopister. De famlar omkring i sin fantasivärld “höga” som hus (eller torn) på sin egen självbelåtenhet. Högmodigt och stolt travar de runt på sina höga hästar, medvetet eller omedvetet på väg mot värdeavgrunden.

Håkan Johansson