Håller regeringen och SD på att schabbla bort paradigmskiftet?

LEDARE • På Samnytt skriver vi mycket om invandring och brottslighet, ofta men inte alltid i kombination. Det vi återkommande slås av är hur de stora orden från Tidöpartierna på dessa politikområden har avsevärt mer blygsamma motsvarigheter i sinnevärlden. Frågan inställer sig om man håller på att schabbla bort chansen till det utlovade paradigmskiftet.

Vi kan konstatera att invandringsvolymerna oförändrat befinner sig på rekordhöga nivåer och extrema sådana i ett internationellt perspektiv. Likaså består den utomvästliga profilen på invandringen med allt vad det innebär i inkompatibilitet med vårt västerländska samhälle och åtföljande oöverstigliga integrationsproblem Kostnaden för skattebetalarna är fortsatt enorm samtidigt som hålen i välfärden där pengarna skulle behövas gapar fortsatt stora.

Fortfarande utdöms låga straff för grova invandringsrelaterade gängbrott. Den utlovade dubbleringen av påföljderna för sådan brottslighet har begravts i en två år lång utredning tillsammans med övriga löften om slopade mängdrabatter, stopp för automatiska avdrag med en tredjedel av strafftiden med mera. Sannolikt kommer man inte att hinna implementera något av detta under innevarande mandatperiod.

Vänsterlagar skapar barnsoldater

Det allra mest stötande är kanske de kraftiga åldersrabatterna. Men dessa nämns inte ens i vad regeringen kallar för sin ”stora reform av straffrätten”. På Samnytt tvingas vi i vår krimjournalistik gång efter annan konstatera att gängmördarna är omyndiga och att de löjligt milda påföljderna utgör ett incitament för gängen att pressa och locka 15-16-åringar att utföra gangsteravrättningarna.

Nyligen skrev vi om ett fall där den äldre anstiftaren till ett gängmord dömdes till livstids fängelse medan 16-åringen som höll i vapnet kom undan med några få års ungdomsvård. Bortsett från det ur brottsoffer- och brottspreventionsperspektiv stötande i detta är det också missriktat ur ett vänsterliberalt gärningsmannaperspektiv.

I en annan dom där ett gäng ritualmördade en taxichaufför genom att hänga honom i ett utsiktstorn och den yngste i gänget tog på sig mordet, erkänner domstolen öppet att ungdomsrabatterna får den här effekten:

”Det går inte att bortse från att han, som på grund av sin ungdom inte riskerar samma straff, kan vara beredd att felaktigt ta på sig ansvaret för något som en av hans bröder har gjort”, står att läsa i domen.

Utan rabatterade påföljder för unga brottslingar skulle vi ha ytterst få 16-åriga gängmördare i Sverige om några alls, och morden skulle med största sannolikhet minska kraftigt också totalt om detta kryphål för straffrihet täpptes till. Unga människor får sina liv förstörda innan de är mentalt mogna att fullt ut förstå konsekvenserna av sina handlingar. Detta därför att lagen säger att det lönar sig för gängen att låta barnsoldater utföra morden.

Om vi förutsätter att de här ynglingarna inte allesammans är samvetslösa sociopater, utan är utrustade med i varje fall någon uppsättning av normala mänskliga känslor, så startar de sina liv med den psykiska bördan av att ha tagit någons liv för en bunt sedlar. För att orka leva med det krävs sannolikt kraftig bedövning av hjärnan med droger.

Utsikterna för en framtid i ett normalt vuxenliv är små eller obefintliga. En fortsatt karriär som gängkriminell är närmast given, och en sådan återgår ynglingen snabbt i när denne släpps ut gå gatan igen orehabiliterad efter en ynka handfull års vård med allt vad det innebär i ny grov brottslighet för samhället att drabbas av. Med riktiga straff skulle ynglingen vara inkapaciterad under i varje fall 10-20 år. En jämförelsevis enorm samhällsvinst.

Det är svårt att förstå varför en regering som säger sig vilja göra upp med den vänsterliberala kriminalpolitiken inte i sin förment stora straffrättsliga reform prioriterar att sätta stopp för de mekanismer som främjar att barn görs till mördare. Relaterat är det lika obegripligt att regeringen i den public service-reform som man nyligen kunde klubba ensamma då oppositionen lämnade walkover, inte satte stopp för statsmedia som plattform för rekrytering av unga gängkriminella med gangster-rap som verktyg i program som Din gata.

I den stora reformen av straffrätten står heller inget om obligatorisk utvisning av brottsdömda utlänningar, än mindre något om återkallning av förvärvade medborgarskap för migranter som genom skörlevnad inte uppfyller sin del av samhällskontraktet.

All time high för muslimsk och röd antisemitism

Om inte förr så i varje fall efter de muslimskt antisemitiska terrordåden i Israel den 7 oktober förra året hade med intill visshet gränsande sannolikhet en massiv majoritet av Tidöväljarna tagit för givet att den sista svenska skattekronan till Hamas-förövarna i Gaza var utbetald och det lika egenmäktiga som skamliga rödgröna erkännandet av terroristernas diktatur ”Palestina” som stat skulle återkallas.

Inget av detta har skett. I kontrast har i stället den muslimska antisemitismen och den politiska vänsterns stödantisemitism blommat ut fullständigt. Inte sedan 1930-talet har det varit så legitimt att förtala och förfölja judar långt in i det politiska, mediala och kulturella etablissemanget. Med retorisk kosmetik där judarna kallas för sionister och judehatarna för pro-palestinier har antisemitismen simsalabim gjorts helt rumsren.

Hundratusentals invandrade muslimska terrorkramare har såväl direkt efter dådet som regelbundet senare öppet, besvärsfritt och ivrigt påhejade av vänstern kunnat ta till gatorna för att hylla Hamas massmord på 1 200 civila israeler i kombination med massvåldtäkter och masskidnappningar. Regeringen står handfallen, liksom polis och övriga rättsvårdande myndigheter.

I motsats till de mångmiljardbelopp och materiella resurser för ännu högre belopp som regeringen skickar till Ukrainas försvarskrig mot Putins anfallande Ryssland, lyser stödet till Israels försvarskrig mot Hamas-terroristernas anfallande Gaza fullständigt med sin frånvaro. Man får gnugga sig i ögonen och nypa sig i armen för att inse att det inte är en ond dröm utan verklighet att Sverige nu inte ställt sig på judarnas sida mot de muslimska terroristerna utan till stora delar gjort precis tvärtom och resten, inklusive regeringen, står med armarna i kors och tittar på.

Måste på plats under mandatperioden

Det är sammantaget mycket snack och lite verkstad. De allra flesta av paradigmskifteslöftena skulle kunna infrias direkt. Det behövs inga långbänkar och tillsättande av årslånga utredningar. Det är inte raketforskning utan en enkel åsiktsfråga om kriminella ska sitta i fängelse eller släppas ut orehabiliterade på gatorna för ett begå nya brott. Lika enkel är frågan om vi vill ha kvar kriminella migranter i Sverige eller inte. Och så vidare.

När utredningsarbetet dessutom innebär att de inte kan omsättas i beslut och verkställighet innan riksdagsvalet 2026 är det inte bara obehövligt utan närmast politiskt självskadebeteende och gå den rödgröna oppositionens ärenden.

Det är inte alls säkert att Tidöpartierna får fortsatt förtroende av väljarna att regera ännu en mandatperiod eller ens kan komma överens om ett förlängt Tidöavtal. Och fortsätter SD – som i det senaste valet – att vara det enda partiet i konstellationen som ökar medan de övriga tre backar, då är det återigen inte säkert att de övriga partierna respekterar det parlamentariskt självklara att SD ska ingå i regeringen och Jimmie Åkesson blir statsminister.

Två av Tidöpartierna kan rentav trilla ur riksdagen. Och skulle de rödgröna komma tillbaka till Rosenbad, av egen kraft eller därför att M, KD och L sätter krokben för sig själva, då blir det betydligt större uppförsbacke att inför svenska folket motivera att man tänker backa tillbaka redan fattade och starkt efterfrågade kriminal- och migrationspolitiska beslut än att bara begrava och glömma Tidöpartiernas utredningar.

Tålamodet tryter med Sverige raseras

Därför behöver besluten och lagändringarna ske nu, slag i slag under den tid som är kvar av mandatperioden. Om något mot förmodan inte skulle bli 100 procent rätt från början är det enkelt att finjustera i efterhand.

Det är också något en majoritet av de som röstade för en blågul regering förväntar sig. Många av dem har haft tålamod i decennier med det vänsterliberala vanstyre som raserat Sverige till oigenkännlighet och en skugga av sin forna storhet. För dem är klockan fem i tolv och ingen tid finns att förlora.

Om det utlovade migrations- och kriminalpolitisk paradigmskiftet fortfarande bara är tomma ord när det är dags för svenskarna att traska till valurnorna i september 2026, då kommer många att ha mycket att förklara för väljarna och ha svårt att göra det. Därför måste den utomvästliga invandringen ha minskat drastiskt och den invandringsrelaterade gängkriminaliteten vara på god väg att bli ett minne blott efter att de två år som är kvar av mandatperioden passerat.

Sverige är svårt sargat och svenskarna hårt prövade. Att även stora och omvälvande beslut kan fattas med hast är det nyliga svenska Natomedlemskapet ett exempel på – där behövdes ingen flerårig utredning tillsättas. Varje bortförklaring i valrörelsen 2026 av typen ”det går inte över en natt att…” för att inflödet av tärande migranter fortfarande är lika stort och utflödet lika litet samtidigt som antalet gängskjutningar är kvar på rekordnivå kommer därför att klinga oerhört ihåligt.

Hotet utifrån från den lede fi som föranledde den blixtsnabba Natoanslutningen är dessutom endast potentiellt. Hotet inifrån är sedan länge i högsta grad reellt – den fienden har redan invaderat oss. Det är hög tid för Tidöpartierna att ta det på lika stort om inte större allvar.