DEBATT Riksdagen har nu fattat beslut om att ändra våra grundlagar på flera punkter. Trots att det handlar om långtgående förändringar, där flera viktiga friheter inskränks, lyser den allmänna debatten med sin frånvaro. Paradoxalt nog tycks det vara så, att de största besluten som fattas av riksdagen också är de som röner minst uppmärksamhet. Ansvaret för detta faller på två parter: riksdagspartierna, som är överens och därför inte vill debattera – och journalisterna, som är ointresserade och därför inte vill rapportera. 

I regeringsformen finns en inbyggd tröghet när det gäller grundlagsändringar. Grundlagar får bara ändras med två likalydande beslut, där det är riksdagsval emellan. Idén bakom detta är inte alls dum. Tanken är att politiker inte ska kunna smyga igenom så stora ändringar. Genom att ett riksdagsval måste hållas efter det första beslutet, ska medborgarna få kunskap om förslaget och möjlighet att göra det till en valfråga. Det är en säkerhetsmekanism där grundlagsändringar ska vara förankrade och godkända av medborgarna, även när riksdagen vägrar anordna en folkomröstning om frågan (vilket de tyvärr alltid gör). 

Samtidigt vet vi alla att antalet gånger som den föreslagna grundlagsändringen lyftes i valrörelsen var noll. Medborgarna har inte haft någon kännedom om att riksdagen tog ett preliminärt beslut i april om att ändra grundlagen, och att det andra beslutet skulle ske nu i november. Statsvetaren Love Christensen skriver att det beror på partiernas och mediernas svek mot medborgarna.

”När konflikter mellan de större partierna saknas verkar mediehusen antingen inte veta hur de ska belysa frågan eller inte förstå om frågan överhuvudtaget är viktig. Det ger förstås partierna oerhört stor makt att själva sätta agendan. Eftersom konflikterna mellan partierna är central för medias bevakning, brister bevakningen när det råder konsensus mellan de större partierna. Det leder till att befolkningen inte blir informerade om frågor som de potentiellt hade kunnat tycka vara viktiga om frågorna hade belysts”, skriver han på Twitter.

Han har fullkomligt rätt. Det var samma haveri när det gällde Nato-ansökan, där den nödvändiga debatten helt uteblev. Det är därför en sanning med modifikation att allt i Sverige ska utredas eller diskuteras till leda innan beslut fattas. De mest långtgående förslagen i Sverige utreds inte och debatteras inte. De blir aldrig valfrågor, för riksdagspartierna är allt som oftast överens. Journalistkåren är mer intresserad av att återrapportera den senaste opinionsundersökningen eller senaste nytt om det så kallade politiska spelet, i stället för att pedagogiskt förklara vad en stundande grundlagsändring innebär. SVT, som har störst inflytande över den politiska debatten genom programmen Agenda och det allmänt hyllade 30 minuter med Anders Holmberg, har inte lyft grundlagsändringen en enda gång under valrörelsen. Sannolikt beror det på att de inte ens själva kände till saken. 

Vad är det då för förändringar som nu beslutats? Är de verkligen så allvarliga?

Svaret är ja. Det handlar om begränsningar av både föreningsfriheten och av tryck- och yttrandefriheten. Föreningsfriheten i Sverige är unik. Det har varit nästan omöjligt att kriminalisera organisationer eller deltagande i dessa, vilket är bra. Alla har varit rörande överens fram till nu om att staten inte ska kunna förbjuda organisationer, eller lagföra medborgare enbart på basis av organisationens inriktning. Det är först om du begår brottsliga gärningar som du kan lagföras. 

Men när svenska konsensuspolitiker byter fot i en fråga går det fort, det är känt sedan länge. Så nu är alla (utom Vänsterpartiet) plötsligt överens om att en sådan ordning absolut inte kan tillåtas råda även i fortsättningen. Officiellt riktar man in sig på terroristorganisationer, men listigt nog har man valt att inte ens definiera begreppet terrorism. Det ansågs vara för svårt. De pekar på att terroristbegreppet inte ens har en enhetlig internationell definition och att innebörden tycks förändras över tid. Denna korrekta insikt om begreppets otydlighet borde leda till en enda rimlig åtgärd, nämligen att förslaget skrotades. I stället valde de att gå vidare med det och förbjuda något vars innebörd är upp till staten själv att bestämma vid varje givet tillfälle. Flera människorättsorganisationer, bland annat Amnesty, har slagit larm. De skriver i sitt remissvar att “begreppet kan utvecklas successivt av lagstiftaren” och att det “inte är otänkbart att användningen av begreppet terrorism – om det tas in i regeringsformen utan att tydligt definieras – kan missbrukas i framtiden”. De talade för döva öron. Ulf Kristersson bedyrade under sitt möte i Ankara med president Erdogan, att Sverige inom kort kommer att förbjuda de organisationer som Turkiet kräver av oss. Naturligtvis kommer det inte att sluta där. Även svenska oppositionella rörelser kan förbjudas att demonstrera eller ställa upp i val.

Den andra grundlagsändringen rör införandet av tryck- och yttrandefrihetsbrottet “utlandsspioneri”. I propositionen framgår att det blir straffbart att röja hemliga uppgifter “som förekommer inom Sveriges internationella samarbeten och som kan skada Sveriges förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation”. Som exempel på mellanstatliga organisationer nämns Nato, EU, FN och OSSE. Visselblåsaren Anders Kompass menar att hans avslöjanden om FN-soldaters sexuella övergrepp mot barn under en insats i Centralafrikanska republiken numera kan komma att räknas som utlandsspioneri, då det utan tvekan skulle skada Sveriges relation till FN. Ett annat exempel som nämns av Mikael Ruotsi, lektor i konstitutionell rätt, är den hemliga vapenfabrik som Sverige hade i Saudiarabien. Den medborgare som avslöjar liknande saker i framtiden kan se fram emot en förnedrande domstolsprocess och upp till fyra år i fängelse, stämplad som spion. Att detta kraftigt begränsar allmänhetens tillgång till korrekt information om Sveriges internationella samarbeten är enkelt att räkna ut. 

Nu är beslutet fattat. Vi lär knappast få höra mer om det här framöver. Det är redan gammalt och bortglömt, åtminstone av våra riksdagspartier och stora mediehus. Fler inskränkningar av vår frihet kommer att komma, det kan vi vara säkra på. För att försvara svenska folkets frihet mot den alltmer maktfullkomliga klick som vill kontrollera oss, behövs ett parti som bevakar dessa frågor, upplyser och bildar opinion. Som partiledare för Alternativ för Sverige har min ambition alltid varit att demokrati- och frihetsfrågor ska vara en central del av vår politik. I riksdagen skulle vi självklart rösta för att aktivera en viktig men ofta förbisedd del av regeringsformens bestämmelser, som hittills aldrig använts: 

“16 § Folkomröstning om ett vilande grundlagsförslag ska hållas, om det yrkas av minst en tiondel av riksdagens ledamöter och minst en tredjedel av ledamöterna röstar för yrkandet”.

Folkomröstningen ska då enligt regeringsformen hållas samtidigt som valet till riksdagen.

Fram tills att vi är ett riksdagsparti får vi påverka på andra sätt. Tillsammans med fria medier kan vi bidra till att dessa frågor kommer upp på den politiska dagordningen, så som vi lyckats lyfta återvandring som idé. Om tillräckligt många slår larm om framtida inskränkningar, kommer riksdagspartierna inte att komma undan en gång till.

Gustav Kasselstrand
Partiledare, Alternativ för Sverige