➤ KRÖNIKA Med låga förväntningar gick jag för att se pjäsen ”Gränsfall” på teater Playhouse i Stockholm. jag förväntade mig att få se en pjäs om goda människor som inte riktigt lyckas leva upp till sin höga fina moral.

Centralgestalten, spelad av Jessika Liedberg, sysslar med att främja ökad diversitet vid ett amerikanskt gymnasium. Ett liknande jobb som Michelle Obama hade på ett sjukhus i Chicago. Skillnaden är att presidentfrun jobbar med att främja sin egen grupp, medan den vita amerikanskan jobbar mot sin egen grupp. Hon är stolt över att ha ökat gruppen icke-vita till 20 procent. Hennes man, skolans rektor, är ännu stoltare och firar den sjunkande andelen för vita med champagne.

Problemet som slår ner är att den duktige sonen som går i skolans avgångsklass inte kommer in på Yale University, medan bästa väninnans son, som de känner väl, kommer in. Familjen anser att han är en svagare elev än sonen, men han har ett trumfkort. Hans mamma är vit, men hans pappa är en svart lärare.

Mamman till mulattpojken blir djupt förorättad av tanken att hennes son skulle kryssat i att han var svart och fått en fördel av det. Huvudpersonen menar att det är självklart att han kryssat i detta och hennes jobb sedan decennier är ju att vara positiv till de eleverna som har minoritetsstatus.

Sonen spelas väldigt skickligt av unge Linus Nilsson. Riktigt, riktigt bra med stor hetta men ändå förmåga att växla ner. Problemet för de progressiva föräldrarna är att nu medför den etniska masochism, som de är så stolta över, påtagliga nackdelar för deras egen son.

Fadern är den som envist står för de progressiva värderingarna och det är en roll som är svårt att spela riktigt övertygande, blod är tjockare än vatten. Modern söker balansera sin yrkesroll med sonens indignation över orättvisan. Kan han i vredesmod fatta ett självdestruktivt beslut? Situationens allvar skapar konflikt med den progressiva värdegrunden.

Den centrala frågan i pjäsen är hyckleriet. Men inte i den milda formen att man inte alltid lyckas leva upp till sina moraliska ambitioner. Utan i den hårda formen att idealen inte är genuina ideal utan visioner som inte kostar något, utan snarast är en ren anpassning till samhällets uppskattade föreställningar. Föräldraparets idealism är av den typen som inte kostar utan betalar sig. Men nu blir det problem.

Föräldrarna är inne på linjen att var och en söker gynna sig själv och sina närmaste – det är ju självklart. Men i den större världen behöver dock meritokratin justeras, och bland progressiva så anses det tjusigt att erbjuda platser, önskade och förtjänade av vita, till icke-vita som meritokratiskt inte förtjänar dem. Men justeringar för ”diversitet” ger progressiva poäng till de som är för detta.

Sonen påtalar att pappan är duktig på att bjuda på platser vid bord som han själv inte sitter vid, men han och andra har inte ens funderat på att flytta på den egna baken för att ge plats åt andra. Den uppgiften överlåter han nu åt sonen.

Väninnan inser nog att hennes son favoriserats, men lägger in en ny bricka i spelet. De två väninnornas män var båda en gång unga lärare, den vite blev rektor, men den svarte förblev lärare. Det var inget som nämndes i den vita familjen, men ansågs problematiskt i den andra.

Den frågan belystes inte, men den är både möjlig och relevant; dock en diskutabel grund för kompensation i nästa generation. Varje generation har sin konkurrens om status och resurser och det är rimligt att de unga kan räkna med sina föräldrars stöd.

Vita amerikaner och svenskar är inte så mycket för solidaritet, att stödja sin egen grupp, utan i den moderna medelklassen är man mer för välgörenhet. Ju längre bort mottagaren för ens omtanke finns desto godare är givaren.

Denna altruism ses om rimlig tills man blandar in de riktigt nära och kära. Då blir det svårt och sårigt. Pjäsen beskrivs som en komedi och den bjuder på en hel del goda skratt, men mest av allt lyckas den behandla ett kontroversiellt ämne på ett spänstigt sätt.

Det är inte ett globalt problem, men ett västerländskt. Den är satt i en amerikansk miljö och alla i publikan har knappast en klar bild av vad en utbildning vid Yale innebär för karriären, men det går ändå lätt att transformera pjäsen till svenska förhållanden.

Amerikaner har väldigt svårt att säga något tänkvärt om ras och rasism, utan ämnet är minerat med tabun och i Sverige är det nästan lika illa. Men så kommer en frejdig amerikansk pjäs på svenska som reverserar alla dessa välgrundade negativa förväntningar. Det är bara att gratulera.