➤ KRÖNIKA Splittringen i Sverige blir bara djupare. På ena sidan står de av oss som vill minska invandringen och assimilera (eller i vissa fall repatriera) den existerande invandrade befolkningen, på den andra sidan står #Vistårinteut-gänget.

Motståndet mot invandringen har visserligen ökat, men faktum är att båda sidor tycks bli mer och mer passionerade och retoriken blir allt hetare. Oavsett vilken sida som ”vinner” så kommer sannolikt sprickan att kvarstå. Men hur kan vi kompromissa? Svaret, tror jag, är att göra massinvandringen frivillig.

Hur då frivillig? Enkelt. Sverige sätter som utgångspunkt att vi bara tar emot kvotflyktingar från FN. Hur många (om några) flyktingar Sverige tar emot utöver detta bestäms av hur mycket invandringsvännerna själva vill bidra.

En flykting kostar enligt en studie ungefär 190 000 kr första året, en siffra som sjunker till 95 000 det sjunde året. Detta är egentligen ganska konservativt räknat då ”första året” avser första året efter folkbokföringen. Hursomhelst, utifrån siffror som dessa så går det att räkna ut hur mycket en flykting kostar över en livstid i genomsnitt.

Resten är ganska enkelt: Alla svenskar skulle, förslagsvis när vi fyller i deklarationen, få möjligheten att kryssa i att vi vill bidra till flyktinginvandringen och fylla i ett månadsbelopp (eller donera vår skatteåterbäring). Alla bidrag klumpas sedan ihop, summan delas i kostnaden per flykting, och den totala flyktinginvandringen blir detta tal + kvotflyktingarna.

Detta system skulle lösa två problem samtidigt: Invandringen minskas kraftigt eftersom nästan ingen vill bidra till den, samtidigt som Schyffert, Arnstad och gänget kan fortsätta godhetssignalera genom att bidra med pengar till flyktinginvandringen. När nästan inga pengar kommer in, så får mediaeliten dessutom ännu en ursäkt för att anklaga svenskarna för att vara rasister. Kort sagt, alla vinner!

Men vänta lite, tänker nu någon, tänk om det ändå är många rika mångkulturalister som vill bidra till flyktinginvandringen? Det är en intressant fråga, men det löser man genom att lagstifta om att flyktingarna ska fördelas efter vart bidragsgivarna bor. Det är sedan länge känt att även om det finns många som talar sig varma för massinvandringen, så är det nästan inga som vill bo bland invandrarna.

Om vi tänker oss att 20 % av alla pengar som samlats in kommer från människor bosatta på Lidingö, så ska också 20 % av alla flyktingar placeras på Lidingö. Vill ni ha mångkultur i Sverige, så får ni börja med er egen stad!

I större städer kan man ta detta ett steg längre så att de måste placeras inom samma stadsdel (eller närliggande) – kultureliten på Södermalm skulle alltså inte kunna bidra med pengar för att ösa in fler invandrare i Rinkeby, trots att det tekniskt sett är samma kommun.

En av de grundläggande principerna i nationalekonomi är att man vet vad människor tycker utifrån vad de gör, inte vad de säger. Om du säger att du gillar sallad mer än hamburgare, men väljer hamburgaren över salladen varje gång de båda finns som tillgängliga alternativ, så vet jag att du ljuger. Gärningar talar högre än ord.

När vi ser hur samma människor som aktivt arbetar för massinvandrinen samtidigt gör sitt allra bästa för att hålla sig på behörigt avstånd från de områden där ”nysvenskarna” bor, så bör vi dra slutsatsen att de egentligen inte är för invandring som sådan – de är ute efter att plocka poäng och signalera för omvärlden hur goda de är.

För om invandare nu är så spännande, trevliga, och exotiska (i positiv bemärkelse) som sjuklövern vill framställa det så borde väl deras politiker köa för att få bo i Rinkeby? Och om invandringen nu är en sådan vinst för samhället, visst vore det väl värt att bidra på egen hand för att få hit dem?

Faktum är att det är märkligt att extremvänstern som alltid tjatar om att man borde öppna fler ”lagliga, säkra vägar” in i Europa inte samlar ihop pengar och chartrar plan till Syrien och plockar upp ”flyktingar” på plats, något de aldrig kommer göra eftersom deras stöd för massinvandringen inte handlar om någon genuin tro på att det är positivt, utan om just godhetssignalering.

Just därför vore detta en bra kompromiss: Mångkulturalisterna får fortsätta godhetssignalera genom att posta sina deklarationer på Facebook, Twitter och Instagram och visa hur snälla de är som bidragit så mycket till invandringen, medan vi andra kan sova tryggt i vetskap om att de aldrig kommer få ihop några anmärkningsvärda summor (och därför inget anmärkningsvärt antal ”flyktingar”).

Vad tycker ni, ska vi kompromissa? Tack för att ni läste, vi ses i kommentarsfältet (och på Facebook)!

Detta är en opinionstext. Den återspeglar skribentens personliga åsikter.