Fria medier är inte detsamma som redaktionell anarki

LEDARE En rad talesätt har fått ett nytt ansikte i den kraschade mediesatsningen Bulletin som skulle bli Sveriges svar på New York Times och Le Monde men bidde en fingertutt och kanske om lördag ingenting – ”the higher they climb…”, ”upp som en sol…” osv.

Under det att Bulletinteatern inför öppen ridå spelat upp sin märkliga blandning av drama och fars är det inte utan att en viss skadeglad munterhet infunnit sig inom såväl det vänsterliberala mediaetablissemanget som hos oss i mer socialkonservativt profilerade alternativmedia. Detta efter att vi från ömse håll initialt känt oss en smula hotade av denna nya i förhandsreklamen starka utmanare.

Självgodhet och uppblåsta egon

Förklaringarna till att det gick som det gick i stället för som det var tänkt har varit många, men i mina ögon kokar det ned till de inblandades självgodhet och uppblåsta egon, karaktärsegenskaper som inte bara inskränker sig till den här klicken utan är kännetecknande för stora delar av skriftställarskrået.

Journalistkårens självbild som guds gåva till folket förefaller dock vara något som gått ägarna och investerarna bakom Bulletin förbi. Man har tagit för givet att ett medieföretag kan startas och drivas på samma sätt som vilket annat företag som helst, det vill säga att man bestämmer hur varan eller tjänsten som ska saluföras ska se ut och sedan rekryterar man personer som man tror har den kompetens som krävs för att förverkliga affärsidén och som anställda för detta och inget annat följer ägardirektiven.

Missa inte vårt PLUS-innehåll!

Gäng åtalas för grova åldringsbrott – blåste 97-åring på besparingarna

Men så tänker inte en journalist där han eller hon sitter på sin pressetiska högplatå. Det hjälps inte att man som Neuding, Arpi, Gudmundson, Teodorescu eller Gür inte har samma sakpolitiska åsikter som är förhärskande inom det vänsterliberala mediaetablissemanget, man har ändå fostrats i samma syffisanta anda.

I den ingår den självupplevda rätten att skriva vad och hur man vill, även om det går stick i stäv med vad ägarna anställt dig för. På en vanlig arbetsplats kallas sådant för arbetsvägran och är giltigt skäl för uppsägning. En journalist i samma situation tycker sig i stället ägna sig åt en oerhört viktig civil olydnad som vore de soldater beordrade att skjuta mot civila.

Fria medier förväxlas med redaktionell anarki

Man har grovt missuppfattat vad fria medier i en demokrati innebär och förväxlat det med redaktionell anarki. Man har invaggats i föreställningen att medieägare inte lägger sig i verksamheten därför att de delar journalistkårens uppfattning att det vore ett allvarligt inkräktande på mediefriheten.

I själva verket lägger sig ägarna inte i av helt andra orsaker, att de är till freds så länge det är ett plus i resultaträkningen och/eller är nöjda med den vänsterliberala publicistiska profilen. Ägarna/initiativtagarna till Bulletin har haft en mer uttalat politisk drivkraft till att starta en tidning, vilket tidigare i mediehistorien var det normala.

Efter ett antal decennier av att från ägarhåll se media mer som business har de politiska bevekelsegrunderna gjort sitt återtåg. På den mörkröda vänsterkanten har den lågan aldrig slocknat. Borgerligheten som under en längre tid beskrivit en resa från konservatism mot liberalism har däremot känt sig belåtna med ledarsidorna på Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Expressen.

Mediekartan ritas om

Kartan har delvis ritats om i och med de nya socialkonservativa och nationalistiska partiernas intåg på den politiska arenan. Traditionell positionering utmed vänster-höger-skalan har tappat angelägenhet till förmån för kulturella värderingspolitiska skiljelinjer. Konservatismen upplever som en reaktion på postmodernismen en renässans.

Inom den väckelsen har två läger formerats där det ena anslutit sig till socialkonservativa SD medan det andra inte känt sig bekväma med det utan velat vrida de allmänborgerliga partierna och i viss utsträckning även Socialdemokraterna i mer liberalkonservativ riktning.

Inom den förstnämnda gruppen har man under den senaste dryga tioårsperioden byggt upp en omfattande medieverksamhet medan de liberalkonservativa precis som på det partipolitiska området satsat på att försöka förändra de befintliga medierna. Det är först nu som man här börjat kopiera de socialkonservativas koncept och ta initiativ till egna nya medieprojekt och bland dessa är lanseringen av Bulletin det i särklass mest uppmärksammade.

Råttan på repet och hela havet stormar

Men det stupar nu alltså på att ägarna velat rekrytera tunga liberalkonservativa namn från de etablerade medierna och bara sett fördelarna med detta, inte farorna. Eftersom fokus legat nästan helt på att knyta till sig åsiktsjournalister blev det snabbt problem på nyhetssidan som varken ägarna eller redaktionsprofilerna är särskilt intresserade av utan mest betraktat som staffage för att ge sken av en komplett publikation att ha som plattform att opinionsbilda från.

Snart blev ägarna även varse att journalister är ett släkte för sig när det gäller synen på sitt jobb och att som anställd göra vad man blir tillsagd. Konflikterna utmynnade i ett fullskaligt redaktionellt myteri. Sen blev det råttan på repet och hela havet stormar när nyhetsdesken i sin tur revolterade mot redaktionsledningen.

Ångerköpt avfälling vill tillbaka in i åsiktskorridoren

Negar Josephis nyliga försök till avbön för sitt avhopp från statsradion till Bulletin i hopp om syndernas förlåtelse och att välkomnas tillbaka in i etablissemangsmedias varma åsiktskorridor är ett skolexempel på hur en journalist i Sverige resonerar och agerar och hur man förvandlas till prinsessan på ärten så fort man inte får göra precis som man vill på arbetsplatsen.

När Josephi i nyhetsrapporteringen vill ha samma förmyndarskap gentemot läsarna och mörkläggning av uppgifter som hon uppfostrats till under sin tid i statsmedia hamnar hon i konflikt med Neuding och Arpi. Att gärningsmännen till den uppmärksammade tortyrmisshandeln av två pojkar på en kyrkogård i Solna har utomvästlig invandrarbakgrund är något som Josephi inte kan tänka sig att informera läsarna om.

Trots att de skenande problemen i kölvattnet av den svenska massinvandringspolitiken tillhör de frågor som väljarna ser som allra viktigast, tycker Josephi inte att väljarna ska gå välinformerade till valurnorna utan hållas i okunnighet om hur verkligheten ser ut. Hon visar sig fullt ut ha internaliserat den inverterade journalistroll som alternativmedier och nu Bulletin är en motreaktion på.

Varför hon med den inställningen sökte sig till det medieprojektet framstår därför som en gåta. Det frågetecknet rätas knappast ut av att hon i sitt brasklappande i DN skriver att hon gick till Bulletin för att få utlopp för sin oförlösta önskan att göra de svenska läsarna mer upplysta. Ändå tar hon direkt i sin första artikel konflikt med chefredaktören för att få göra det diametralt motsatta.

Inte heller ville Josephi med anledning av det aktuella fallet som exempel på den galopperande invandrarkriminaliteten besvära migrationsminister Morgan Johansson (S) med några frågor kring vilket ansvar regeringen har för denna samhällsutveckling. Hon vägrade göra den uppföljande intervjun och också att sätta sitt namn under den första artikeln när uppgift om gärningspersonernas härkomst lades in i texten av hennes överordnade.

Missbrukar sjukförsäkringssystemet

När redaktionsledningen inte stillatigande accepterar Josephis arbetsvägran och obstruktion beskriver hon det som att hon ”blir utfryst”. Det visar sig nu att hon inte bara har ett udda synsätt på att som anställd göra sitt jobb utan också på hur man kan använda de svenska trygghetssystemen. När hon inte tillåts fortsätta arbetsvägra sjukskriver hon sig nämligen.

Josephi är varken sjuk eller saknar arbetsförmåga. Skälet för att leva på skattebetalarnas pengar är bara att hon anser sig för fin för att arbeta. Hon uppviglar också andra på redaktionen att missbruka sjukförsäkringen på samma sätt. En spottloska i ansiktet på de som kämpar med verkliga sjukdomar och handikapp, de som utförsäkrats och så vidare.

Nu hävdar Josephi att hon varit helt aningslös om att Bulletin skulle tillämpa en pressetik som respekterar konsumenterna som vuxna människor och att hon för att arbeta där skulle behöva revidera något av den förmyndarattityd hon hade med sig från Sveriges Radio. Även om det är tänkt att illustrera hur Bulletins ägare och redaktionsledning ser på henne när hon i DN-texten beskriver sig som ”PK-journalist med mallig pressetik” så är det en välfunnen formulering.

Tyvärr saknas en lika träffande beskrivning av de idag efter kommunistdiktatorisk förlaga via skattsedeln tvångsfinansierade statsmedier som Josephi nu vill tillbaka till. SVT:s och SR:s med folkförakt kryddade vänstervinklade propaganda på nyhetsplats menar Josephi är ”riktig, konsekvensneutral och opartisk journalistik” och i motsats till Bulletins nyhetsrapportering i avsaknad av politisk agenda.

Slutligen brer hon på med att drivkraften hos Bulletin varit ”hatet” mot det hon ser som riktiga journalister. Om den fjäskande inställsamheten räcker för att hon ska tas till nåder av statsmedia återstår att se. Men hellre det kanske än att hon ska fortsätta parasitera på Försäkringskassan.

Miljoner i sjön i fisförnämt feltänk

En liberalkonservativ journalist har en mer respektfull inställning till medborgarna och en i demokratiska värderingar bättre förankrad syn på mediernas roll i samhället jämfört med sin genomsnittlige vänsterliberale etablissemangstrogne kollega. Men där stannar det oftast. Oss i alternativmedia vars koncept man nu kopierar ser man generellt ned på och vill inte prata med.

Även på ägarsidan i den här melodramen råder en inställning av att vara för fin för att ha något samröre med de alternativa medierna som ändå genom att ha funnits i ett stort antal år och lockat många läsare visat sig vara uppgiften vuxen. I stället valde man att satsa sina pengar på en chansning med en klick affischnamn. De visade sig ha lika stora som lättkränkta egon och i regredierad affekt snabbt kunna förvandla en medieredaktion till en sandlåda. Det är miljontals kronor i läropengar som ägarna i fisförnämt feltänk kastat i sjön.

Det återstår ännu att se om Bulletin helt går i graven eller om man kan hanka sig fram i mediemarginalen. Visionen om en svensk New York Times eller Le Monde ter sig avlägsen. På de stora maktlojala tidningsdrakarna andas man ut. Inte heller ser Bulletin ut att bli den farliga konkurrent till oss i alternativmedia som man hade potential för. Även vi drar en lättnadens.

Det kan inte uteslutas att det kommer nya initiativ av det här slaget i framtiden men det är ändå rimligt att anta att fiaskot med Bulletin åtminstone för en tid framöver avskräckt en del personer som närt liknande tankar. Tills vidare får den som vill hålla sig välinformerad och känna sig respekterad som mediekonsument hålla till godo med Samhällsnytt. Vi gör vårt jobb och lider inte av divalater. Le Monde i all ära, men fransk finmedia är kanske inte riktigt vad Sverige är i störst behov av just nu.