LEDARE Det råder en bred folklig enighet om att vi i Sverige ska hjälpa de ukrainska kvinnor och barn som nu flyr Putins bomber medan männen stannar kvar och slåss för sitt land. Men samtidigt finns det en klick i den offentliga debatten som reagerat på ett annat och mer märkligt sätt.

Personer med utomvästlig invandrarbakgrund missunnar nu ukrainarna Sveriges omsorger och tar dem som förevändning att avundsjukt kräva ytterligare förmåner åt sig själva. Vänsterideologer som inte tål att även massinvandringskritiker nu ansluter sig till flyktinghjälpen ser i stället för att välkomna engagemanget det som ännu en öppning att peka ut socialkonservativa som rasister. Utspelen har väckt avsmak i folkdjupen.

Bland de senare sticker ett alster på Aftonbladets kultursida signerat Eric Rosén ut som särskilt lågsinnat och ologiskt, i synnerhet som det är ledningen och ägaren till Sveriges största kvällstidning som har det dåliga omdömet att publicera det. Rosén säger sig inte hitta något bättre ord än ”rasism” för att beskriva hur svenskar empatiskt öppnar sina hjärtan för de kvinnor och barn som nu flyr från krigets Ukraina.

Jo, han skriver faktiskt just så. Det ger en fingervisning om hur snett den politiska vänstern har hamnat både migrations- och identitetspolitiskt. För att gå iland med den halsbrytande slutsatsen blandar Rosén vänsterdogmatiskt mentala blockeringar med spelad dumhet.

Låtsas inte förstå skillnaderna

Han låtsas inte förstå att det är skillnad på riktiga flyktingar från Sveriges närområde och ekonomiska migranter från andra sidan jorden som tagit sig över flera kontinenter och säkra länder till bidragens förlovade land i norr, att det är skillnad på 25-åriga ”ensamkommande flyktingbarn” och verkliga barn, att det är skillnad på vapenföra ukrainska män som stannar och slåss för sitt land och afghanska dito som inte ens kan resa hem och ta upp geväret när talibaner tar över deras land, att det är skillnad på att få tillfälligt skydd undan krig och sedan återvända jämfört med att missbruka asylrätten för permanent invandring i åtnjutande av bidragsförsörjning utan bortre tidsgräns, att det är skillnad på att ha och inte ha värderingar som är kompatibla med mottagarlandets.

Inget av detta vill Rosén prata om. I stället vulgärargumenterar han för att vi svenskar öppnar respektive stänger dörren på grundval av flyktingens hud-, hår- och ögonfärg. Det är en spottloska i ansiktet på ett folk som tagit emot fler utomvästliga migranter än något annat västland och för dessas försörjning och offentliga välfärd varje år betalar åtminstone 100 miljarder av sina surt förvärvade skattekronor.

Och om till äventyrs svenskar med tiden fått en negativ inställning till människor med utomvästligt utseende så är det i så fall våra politiker som bör lastas för det. Med en ansvarsfull migrationspolitik kunde utomvästliga migranter idag ha haft ett gott rykte i stället för att associeras med gängkriminalitet, våldsbejakande religionspolitisk extremism och bidragsberoende. De med utomvästlig invandrarbakgrund som nu skäller svenskarna för rasister när vi hjälper ukrainarna bidrar självfallet inte till att bättra på bilden.

Närområdesprincipen det normala

Återvänder vi till detta med närområdesprincipen så låtsas Rosén inte heller om att den i realiteten gäller i princip överallt. En överväldigande majoritet av världens flyktingar har inte resurser att betala människosmugglare för att ta dem till Sverige utan blir kvar i flyktingläger i närområdet. Även i dessa närliggande länder är det vanligt att grannfolken öppnar sina hem för flyktingarna. Det är så det alltid har fungerat i praktiken och är en princip som även flyktingkonventionen utgått från fram till nyligen innan vänsterliberal hybris med idéer om världssamvete, humanitär stormakt och hela jordens socialbyrå kom på modet hos den tjattrande politiska klassen.

Det normala för Sverige vore att en majoritet av befolkningen är etniska svenskar följt av ett inslag av människor från Norge, Danmark och Finland, följt av en mindre andel personer från övriga Europa och en jämförelsevis försvinnande liten andel människor från andra kontinenter. Den interkontinentala folkomflyttning som nu pågår med multikulturalistiska samhällsexperiment och i vissa fall närmast ett folkutbyte i vardande är däremot onormalt. Rosén får förstås som andra vänsterliberaler ha en normbrytande politisk åsikt men han bör i varje fall vidgå att det rör sig om en sådan och inte vända det till att de som inte resonerar eller agerar på samma sätt som han är rasister.

Vänstern de avundsjuka välfärdsmigranternas språkrör

Rosén utnämner sig med sin attack mot ukrainsk-empatiska svenskar också till ideologiskt språkrör för den grupp perspektivlösa migranter i Sverige som uttrycker sig på liknande sätt, migranter som i sociala medier skickar ut avundsjuka gnällkarameller som ”Varför får inte jag också åka gratis buss som ukrainarna?”, ”Varför måste jag betala för att gå in på Leos lekand när inte ukrainarna behöver?” och så vidare.

Gnället kommer i många fall från migranter som bott mycket lång tid i Sverige eller till och med är andra generationens invandrare. Det är människor som själva eller vars föräldrar fått en enorm ekonomisk och annan uppställning från det svenska folket. Varken de invandrade gnällspikarna eller deras talespersoner inom åsiktsetablissemanget som Eric Rosén tycks inse det ologiska i denna föga klädsamma missunnsamhet.

Inte heller ställer sig Rosén frågan varför dessa utomvästliga migranter intar en sådan hållning gentemot ukrainska akutflyktingar. Om man tillämpar samma tankegods som han själv skulle man kunna framkasta hypotesen att denna avoghet är ett utslag av rasism – att de ukrainska flyktingarna är för blonda, blåögda och ljushyllta för att väcka de utomvästliga migranternas empati. Det skulle också kunna vara en delförklaring till den svenskfientliga rasism vi ser alltmer av hos vissa invandrargrupper.

Om Rosén öppnar för den typen av argumentation legitimerar han det som förklaringsmodell även för andra. Utifrån de samstämmiga internationella undersökningar som visar att svenskar är världens minst rasistiska folk och samtidigt att flera utomvästliga folk tillhör de mest rasistiska, är sannolikheten större att den som tillskriver utomvästliga invandrare rasistiska motiv är något på spåren än att Rosén är det när han hävdar samma sak om svenskar.

Identifierar sig inte med den hjälpande svenska folkgemenskapen

En mer relevant fråga när det gäller identifikation som Rosén inte har den mentala rörligheten att formulera är varför de här tandagnisslande jeremiadörerna trots decennier i Sverige fortfarande uppenbarligen inte identifierar sig som svenskar. Det verkar snarare som att de själva ser sig som en annan sort än att vi pursvenskar gör det.

Varför reagerar de annars inte som vi andra svenskar och spontant frågar hur de nu kan ställa upp för de ukrainska migranterna? Varför spelar de offerkortet gentemot Sverige och mäler ut sig ur den hjälpande svenska folkgemenskap som de vid det här laget rimligen borde vara en del av? ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig – fråga vad du kan göra för ditt land” uppmanade JFK sina landsmän i ett berömt tal.

Med vilket land och vilket folk identifierar sig svenska medborgare med utomvästlig invandrarbakgrund om de intar det här märkliga perspektivet i rådande flyktingsituation? Och borde inte dessa med egna eller föräldragenerationens flyktingerarenheter i färskt minne vara ännu mer benägna att nu leva sig in i och känna med de ukrainska flyktingarna än vi andra svenskar som inte har sådana upplevelser i bagaget? Hur ska man tolka att i varje fall vissa av dem tycks sakna den osjälviska empatin?

Jobbigt för vissa när socialkonservativa vill hjälpa flyktingar

För Rosén och hans ideologiska vänner kokar alltsammans ned till att det blir jobbigt när det nu visar sig att socialkonservativt och nationalistiskt sinnade svenskar som varit kritiska till de senaste decenniernas ansvarslösa och problemskapande massinvandring inte har varit detta därför att de hatar människor med mörk hy, mörkt, hår och mörka ögon, utan därför att de haft rationella skäl till sin politiska kritik.

Att även vi har känslor i kroppen och känner flyktingansvar stör och komplicerar förstås den förenklade svartvita verklighetsuppfattning och myt som vänstern måste upprätthålla för att inte tappa sina väljare. Att godhet kan existera till höger om rödgrönt måste förstås misstänkliggöras, i synnerhet när det är valår. Med nyspråkligt alternativlogisk ordakrobatik kan vänstersinnade som Rosén skenbart leda i bevis att vi andra är rasister både när vi inte vill ta emot migranter och när vi vill det.

Även vänstern gör skillnad på invandrare och invandrare

En annan sak som Rosén inte vill prata om är att även vänstern gör skillnad på invandrare och invandrare, och man gör det på ett politiskt egennyttigt, bakvänt och faktiskt också rasistiskt sätt. De utomvästliga migranterna är vänsterns nya skyddsgrupp, ersättaren för arbetarklassen efter den ekonomiska kommunismens fall, alibit för att inte behöva lägga ned sina partier som man egentligen borde ha gjort för 30 år sedan.

För att vara till nytta för vänstern är det viktigt att migranterna är många till antalet, att de blir kvar här och att de är så lågutbildade som möjligt. Välutbildade resursstarka invandrare behöver inte något vänsterparti som tar hand om dem. Akut flyktinghjälp är inget som gynnar vänstern.

Ukrainarna som nu flyr hit är inte en vänsternyttig invandrargrupp. De är inte outbildade analfabeter och har inte rest hit i avsikt att stanna och systematiskt vittja det svenska samhället på så många välfärdsförmåner som möjligt. De har siktet inställt på att återvända hem så snart det är möjligt. Blir några eventuellt kvar så är det de som hittat en plats i det svenska samhället och är självgående.

Skulle den ukrainska flyktinginvandringen av kvinnor och barn mot förmodan skapa bestående problem för Sverige i framtiden är det en fråga vi i så fall får diskutera då. De utmaningar vi har idag beror snarast på att vi tidigare tagit emot alldeles för många välfärdsmigranter och överansträngt samhället så att det inte finns någon beredskap och redundans för ett akutmottagande vid krig i vårt närområde. Det kan vi och ukrainarna tacka Rosén och hans vänner för.

Sätter smutsigt riktmärke för valrörelsen

Jag förstår att Eric Rosén inte är pigg på att tala om de låga förväntningarnas rasism som numera utgör den ideologiska stommen för den politiska vänstern, att han hellre ägnar sig åt att kasta skit på vanligt folk som i motsats till honom själv inte har sluga baktankar med att hjälpa flyktingar utan bara gör det spontant. Men hans attack är så hätsk och full av osmakligheter, slag under bältet och retoriska lågvattenmärken att man ändå måste fråga sig hur lågt Sveriges största kvällstidning är beredd att sjunka.

Är det så här smutsigt vänstern har tänkt sig bedriva årets valrörelse? Om man kan beskriva svenskar som hjälper ukrainska flyktingar på det här skamliga sättet, var går i så fall den nedre gränsen för hur tarvligt man kan uttrycka sig om andra grupper i andra politiska debatter?

Och är inte att kollektivt och substanslöst tillskriva en grupp ett antal grovt nedvärderande karaktärsegenskaper och attribut rasismens själva kärna? Men kanske är det ett bortkastat tips till någon på Roséns låga intellektuella nivå – vare sig den är spelad eller äkta – att inte själv vara den största rasisten i rummet om man ska kritisera rasism.