Fortsatt skjutande, trots ”Sluta skjut”

KRÖNIKA Johannes Knutsson, professor emeritus vid den norska Polishögskolan, har följt både den amerikanska modellen, Group Violence Intervention, och jämför den med den svenska tillämpningen, kallad ”Sluta skjut”. Svenska myndigheter deklarerar framgångarna för metoden i Göteborg och uppmanar andra kommuner att följa efter.

Den uppmaningen bygger dock inte på vetenskapliga resultat, dvs evidensbaserade, utan på det som kallas, ”omdömesbaserade vittnesmål” – personer som kan uppfattas som trovärdiga ger sitt omdöme. I detta fall politiker och poliser som satsat på denna modell långt innan det fanns några svenska resultat.

En skillnad i effekt förvånar inte, om man fokuserar på skillnader mellan det amerikanska och det svenska genomförandet. I USA har man kunnat skala upp ett repressivt tryck mot de gängkriminella. Genom radikalt högre straff samt en intensiv bevakning så blev trycket mot de kriminella amerikanerna hårt och radikalt. När man dessutom kommunicerar detta till ligorna blir det snabbt klart att detta inte bara är tuff retorik, utan att polisen också kommer att walk the talk.

Det svenska systemet är betydligt trögare och med ungdomsrabatter och annan institutionaliserad hänsyn till de kriminella, så det finns mindre möjligheter att skärpa straffen i en kampanj. Det man kan skärpa upp är bevakningen, vilket man hävdat är gjort sedan länge. Gängen ser snarare tecken på motsatsen, sedan polisreformen under den föregående generaldirektören Dan Eliasson började genomföras har den polisiära förmågan avtagit.

Fördelen med den amerikanska linjen var att polisen sökte påverka genom sitt handlande. Man sa vad man skulle göra, och man gjorde det också. Svenska polisen tror på tufft prat, då det är det enda man kan prestera, men mottagarna har blivit utsatta för hotfulla gester från polisen alltför många gånger.

Missa inte vårt PLUS-innehåll!

Döms för att ha lurat äldre på besparingar – SLIPPER fängelse

I USA kan man utnyttja möjligheten att växla upp brott. En gängkriminell fick ett långvarigt fängelsestraff då han blev ertappat med en patron i fickan, men ingen pistol. Han hade dock massor med tidigare brott, så patronen kunde leda till ett mer än femtonårigt fängelsestraff.

Svenska myndigheter förleder en lojal press som återger vad som berättas, utan att kontrollera sanningshalten. Detta kan påverka vanliga tidningsläsare, men knappast de främst berörda, målgruppen den undre världen. De tror endast på strängare straff när detta döms och verkställs, men inte när sådant skrivs in i målsättningsdokument.

Men myndigheten kanske inte gör dessa utspel för att påverka problemen och den undre världen? Målsättningen är främst att ge den mediekonsumerande medelklassen något att prata om och hysa förhoppningar till. Detta är politikernas förhoppning.

Polisen är kanske inte övertygade om att de verkligen måste ta sig an att Sverige sticker ut som landet med mest väpnade uppgörelser i Europa. Kanske ser man de kriminella uppgörelserna som det enda fungerande sättet att hålla kriminaliteten under kontroll genom att låta dem förgöra varandra.

Jag tror inte att man på allvar kan ha en sådan kallhamrad plan, men ett mönster av händelser behöver inte vara en plan, utan kan uppstå genom oförmåga att genomföra en helt annan plan.

Det svenska skjutandet pågår för fullt därför att polisen saknar en verkningsfull plan att bekämpa det. Då tvingas man ljuga och lansera en dålig kopia av en verksam amerikansk plan för att gjuta lite mod i poliskåren och de politiker som skall söka befolkningens förtroende.

Då måste man ha något att säga och då görs detta även om de insiktsfulla förstår att detta inte är en riktig medicin, utan ett sockerpiller. Men också sockerpiller har en placeboeffekt, men bara om de som ordinerar den kan skapa en trovärdighet för sin egen rekommendation. Vi kommer nog under lång tid få höra om den nya amerikanska metoden, som nu framgångsrikt tillämpas i Göteborg.

Med mediestöd kan den fungera på allmänhetens förhoppningar i ett kort perspektiv. I ett längre perspektiv, till nästnästa val, har vi bättre evidens på hur skurkarna reagerade. Eventuellt kan det skapas en dominerande kriminell struktur där småligor inte utmanar de större med dödsförakt.

Men om det blir fredligare, så blir det en skurkarnas fred. Den svenska polisen är för svag för att skapa en rättvisans fred. Domstolarna är alltför indoktrinerade i omvårdnad för att stödja en hårdare linje och tycks alltmer uppgivna, de friar hellre än fäller.

Vi får också ett omfattande omriktat beteende från myndigheterna. Man lägger ner stora resurser mot jägare och det sker stora ansträngningar att fälla människor för i realiteten helt fiktiva brott som ”hets mot folkgrupp” och ”förtal”.

Rättskaffens medborgare som inte är jurister ser inte sakligt korrekta anklagelser mot en motpart som förtal om de är sanna. Sant eller falskt är fråga nummer ett, sedan kan man diskutera hur relevant denna information är. Men om den är osann kan den avfärdas, hur relevant den än skulle vara som sanning.

Samma indifferenta syn på sanning finns i hetslagen. Det avgörande är om någon blir ”kränkt”, men om det sagda är sant, så bör den kränkte tugga i sig sanningen istället för att värja sig med motanklagelser. Lite ödmjukhet för kollektiva försyndelser är något som kan tillrådas andra folkgrupper än tyskar.

Rättvisans gudinna skall vara opartisk, och bindeln för hennes ögon skall visa just detta och inte att hon är blind för fakta i målet. Rättvisans maskineri skall inte bara spegla högre filosofi, utan också knyta an till akuta samhällsproblem och hur folkflertalet prioriterar.

De flesta ser nog personligt osant förtal som både kränkande och straffbart. Men en kritik av en grupp blir mycket svagare, inte minst genom reservationen att det gäller gruppen som helhet, medan enskilda personer kan avvika från den generaliserade kritiken och snarast vara mönstermedborgare.

Personlig kritik bör vara korrekt eller straffbar, medan gruppkränkningar skall ges betydligt lägre prioritet. Sverige är på fel väg, där straffet blir alltmer beroende av om den drabbade hör till offergrupp eller inte. Det är kanske just detta sneglande som bindeln på Justitias huvud är till för att förhindra.

Märkligt nog har vi denna frenesi mot gruppkritik som dessutom oftast har ett starkt vetenskapligt stöd. Vetenskap handlar om underbyggda generaliseringar, men i rätten klassas sådana generaliseringar som hets, hat och hot.

Juridiken skulle må bra av att anpassa sina teser till mer normalt språkbruk, i stället för att aktivistiskt och opportunistiskt teckna nya brott i utslätande kamouflagefärg eller i bjärta varningsfärger.

Polisen och rättssystemet anpassar sig till politikernas bristande kurage att tackla grundproblemen. Politikerna bryr sig främst om Sverigebilden så om ett problem kan gömmas under mattan så väljer de den ”lösningen”.

Polischefen Löfving grubblar: ” Varför det ser ut så här i Sverige, när det inte gör det i något annat EU-land. Ingen har någon bra förklaring, det är svårt att följa det här.”

Ett tips kan vara att titta mer på brott och straff. Med straff menas här verkställt straff, inte hypotetiskt straff före mängd- och ungdomsrabatt. Man bör börja med att inse skillnaden mellan det amerikanska originalet och den ofullständiga svenska kopian, ”Sluta skjut”. Det kan ge en insikt om motivationens betydelse för att följa lagen.

Den svenska revisionismen med ”relationsbyggande åtgärder” och ”lågaffektivt bemötande” fungerar dåligt. Varken sällskapet med polisen eller lockelsen till gratis pizza har en effekt som uppväger frånvaron av rejäla straff.