➤ BOKRECENSION  I sin stora biografi över Winston Churchill refererar idéhistorikern Svante Nordin till statsvetaren Herbert Tingsten när han gör en beskrivning över det politiska engagemang som Randolph, Winstons far, bedrev under sin tid som aktiv politiker. Tingstens bedömning av detta socialkonservativa politiska företag var att det var ett försök att genom att locka med sociala reformer vinna arbetarna för högerns idéer.

Det kan jämföras med klassisk försäljning: identifiera ett problem hos arbetarna, erbjuda lösningar som de kan tänkas vilja ha, och vid sidan om dessa lösningar smyga in att de samtidigt kanske kan tänka sig att acceptera att den gamla ordningen får fortsätta styra landet.

Det är inte helt ovanligt att de historiskt bevandrade på vänsterkanten därför ironiserar över att högern traditionellt sett har varit tvungen att låna in idéer från vänstern för att kunna föra dialog med arbetarklassen. I vår tid verkar det emellertid vara fallet att det motsatta gäller och att det tvärtom är vänstern som måste låna tankegods från högern för att kunna föra dialog med en arbetarklass som verkar allt mer ointresserad av vänstern och vad den har att erbjuda. Det gäller populismen och det är denna som de kända vänsterprofilerna Åsa Lindeborg och Göran Greider nu vill ta i bruk för att vinna åter det som består av arbetarklassen för vänsterns sak.

Uppdraget att återvinna arbetarklassen till vänstern har gett vänsterduon anledning att travestera de stora lärofäderna, Karl Marx och Friedrich Engels, genom att döpa sin skrift till Populistiska manifestet (2018), som en anspelning på Kommunistiska manifestet (1848). Mycket kan sägas om Lindeborgs och Greiders långa manifest, men det bjuder åtminstone på särpräglad läsning. Den som sedan tidigare är bekant med Greider är säkerligen medveten om att han är en aspirerande, om än inte särskilt framgångsrik, poet som gärna uttrycker sig på vers snarare än prosa. Lindeborg har en betydligt mer konfrontativ stil och när dessa två möts ger det upphov till en särpräglad stilistisk identitet.

Populistiska manifestet är alldeles för långt för att kunna kallas ett manifest och kanske för att avhjälpa detta faktum lägger författarduon fram sina ståndpunkter i form av 158 teser som presenteras under loppet av ca 300 sidor. Detta är inte ett lyckat grepp. Efter hundratalet lästa sidor är det svårt att komma ifrån känslan att det är samma tes som upprepar sig gång efter gång. Det framförs snusförnuftiga råd om att antirasister måste våga erkänna att reaktionära attityder också finns inom invandrargrupper, att globaliseringen även kommer med förlorare, att glimmande internationalism aldrig får premieras på bekostnad av problem som inhemska grupper upplever, osv.

Det går att få intrycket att syftet med boken är att öppna en ny front, en front där författarna tänker sig att vänsterpopulismen ska rycka fram. Mer riktigt är det nog att tänka om saken i termer av att det snarare är en gammal front som ska öppnas på nytt. Författarnas agenda formuleras kärnfullt genom följande citat:

”Men det löper en mäktig åsiktskorridor genom det svenska samhället och västvärldens samhällen: Oförmågan, oviljan och motståndet från alla etablerade krafter att diskutera frågor som rör klassutjämning, ekonomisk demokrati – och i slutändan socialism. Det är dörrar som är stängda i den stora åsiktskorridoren och det är vänsterpopulismens uppgift att öppna dem.” (Sid, 560–561, Kindle).

Det egentliga syftet är således att få upp socialismen på dagordningen. Man kan här ställa frågan vad som är kärran och vad som är hästen i detta sammanhang? Är socialismen ett sätt att rädda arbetarklassen undan ökande ojämlikhet i globaliseringens tidevarv eller är det tvärtom vänsterpopulismen som ska rädda en idéströmning som sedan länge är ställd i dålig dager? Socialismen är förmodligen mer illa ute än vad arbetarklassen är. Merparten av den samtida vänstern har övergivit den för trendig vänsterliberalism eller postmodern identitetspolitik. Kvar finns övervintrade kalla krigare som Lindeborg och Greider att bära de mörkröda fanorna.

Att formulera en vänsterpopulism för 2000-talet är en sak. Att införa radikal socialism i ett försök att avskaffa det kapitalistiska systemet är en annan. Den tidigare strategin kan mycket väl vara ett lyckokast för den globala vänstern, den senare strategin kan mycket väl innebära vänsterns slutgiltiga undergång. Människor vill känna att eliten tar deras problem på allvar, det är därför de röstar på Trump och Åkesson. De kan också önska långt gångna sociala reformer. Renodlad marxism tilltalar däremot främst intellektuella som Lindeborg och Greider. Historiskt sett har folkflertalet varit beredda att acceptera den radikala vänstern när deras situation varit nästintill ohållbar. De har emellertid också varit beredda att överge den för andra som erbjudit reform utan revolution när tillfälle erbjudits.

Det finns två avgörande problem med Populistiska manifestet: 1) det är inte populistiskt, 2) det är inte ett manifest. Lindeborg och Greider är mer klarsynta än vad många av deras kollegor kan sägas vara, det stämmer onekligen. De verkar förstå att det finns en vit arbetarklass som inte är så privilegierad i kraft av sin ”vithet” som de postmoderna identitetspolitikerna vill få det till. De verkar också förstå att globaliseringen inte nödvändigtvis kommer att leda till att lyckorike av handel och utbyte där alla kommer att bli vinnare i slutändan. I åtminstone någon grad skulle införandet av deras program gynna vänstern genom att öppna upp en dialog med en arbetarklass som eliten håller på att tappa kontakten med.

Den verkliga betydelsen av Populistiska manifestet är emellertid inte att skapa förutsättningarna för en vänsterorienterad populism, utan snarare att smuggla in marxistiskt tankegods med en populistisk retorik som maskering. Det blir fråga om samma försäljarknep som man har kunnat anklaga den gamla högern för att använda sig av. Här handlar det också om att erbjuda någonting som folk gillar och vill höra, dvs det budskap som ryms inom populismen, men det kommer med villkoret att de kanske även kan tänka sig att acceptera en marxistisk syn på ekonomi och samhälle. Socialism och populism är och kan emellertid inte vara synonyma eftersom den tidigare alltid vill rättfärdiga en stor stat som fördelar medborgarnas resurser där den senare istället vill se människornas frigörelse från stat och byråkrati.

Travesteringen på Kommunistiska manifestet ger intryck av att författarparet Lindeborg-Greider vill se sig själva som en fortsättning på Marx-Engels och deras arbete. Det verkar därför passande att ringa in detta alldeles för långa ”manifest” med en formulering tagen direkt från Marx: historien upprepar sig alltid, första gången som tragedi och andra gången som fars.