➤ KRÖNIKA Russofobi har blivit en tillåten och av etablissemanget sanktionerad form av rasism – och det finns ingen brist på dem som vill hata ryssar. När tom namnkunniga skribenter skriver i sina offentliga Twitter-profiler ”stolt russofob” – då har det gått för långt.

Notera att det inte finns exempelvis tyskofobi, finnofobi eller anglofobi i svenska språket. Det är bara russofobi som fått den upphöjda och legitimerade statusen. Självklart finns det alltid en reträttväg för en russofob – att hävda att fobin handlar endast om Putin och Kreml. Annars brukar russofoben älska den ryska kulturen och Dostojevskij.

Men erfarenheter av ryssar som bor i Sverige visar på någonting annat.

För inte så länge sedan träffade jag en gammal bekant. Han är född i Ryssland, bor i Sverige sedan 10 år tillbaka, jobbar som hjärnkirurg (oh, the irony!) och planerar att flytta till ett annat land i Europa. Han är synnerligen välintegrerad, bor i en villa i en eftertraktad helsvensk närförort till Stockholm och tog till och med privata lektioner från en logoped för att träna bort sin hårda ryska brytning – och assimileras i Sverige totalt. Med andra ord – en skicklig infiltratör,  som Aftonbladet och Dagens Nyheter nog skulle definiera honom.

På ytan verkar hans liv löpa bekymmersamt och fritt fram.

Varför vill du flytta? – frågade jag honom.

– Vet du vad… Mina kolleger från Moskva som flyttat till andra länder ungefär vid samma tid som jag till Sverige har nått mycket större framgångar. De är överläkare och jobbar med forskning med egna team och imponerande resultat. Samtidigt som jag känner som att jag har kört fast i ett glastak. När några positioner öppnas kommer jag aldrig på tal – trots att min kompetensnivå är högre än hos kollegor som får positionerna.

– Först visste jag inte riktigt vad det berodde på konkret… Men nu är det helt uppenbart att det har att göra just med att jag är ryss. Så är det i Sverige nuförtiden tyvärr.

Han är inte ensam om sina erfarenheter. Jag minns tydligt hur i februari i år försökte den avgående försvarsministern Peter Hultqvist att bussa Säpo på mig – i princip bara på grund av mitt ursprung. Om man tar ett steg tillbaka och blickar över detta på avstånd framstår hela situationen som fullkomligt bisarr: Sveriges försvarsminister ger offentligt order till statens säkerhetstjänst att förtrycka en kritisk journalist baserad på hans ursprung. Men det som i en frisk demokrati skulle förorsaka en politisk skandal möttes istället i Sverige med hejarop från journalistkåren och diverse ledarsidor.

LÄS MER: Försvarsministern pekar ut Samhällsnytts medarbetare som ett nationellt hot

Därför kommer det inte som någon överraskning när den rasistiska ledarskribenten Patrik Oksanen öppet kräver att skapa ett parallellt rättssystem som skulle användas mot ryssar – där myndigheterna ska använda ”sunt förnuft” istället för lagar för att klämma åt personer med ryskt ursprung. En annan expert uppmanar i DN att hindra svenska medborgare med rysk bakgrund att få säkerhetsklassade tjänster. Alltså notera – inte alla personer med dubbelt medborgarskap, utan endast ryssar.

Därifrån är det inte långt till kraven att bära en gul stjärna – eller en modern motsvarighet av denna. För svenska etablissemanget har ryssar blivit samtidens judar. Precis allt kan förklaras med en ond rysk konspiration samtidigt som alla ryssar tillskrivs en gemensam agenda och buntas ihop i en grupp – bara utifrån det faktum att de är födda i landet.

Mötet med min vän börjar lida mot sitt slut. Innan vi säger farväl lägger han till:

– Den här hysterin som medierna och politiker i Sverige piskar upp mot ryssar känns mycket väl på ett personligt plan. Jag är trött på att bli ifrågasatt och misstänkliggjord bara på grund av mitt ursprung. Om det är så här dåligt nu när ingenting egentligen händer i Sveriges närområde – tänk på hur det kan bli om Putin verkligen skulle få för sig att gå in i Baltikum. Då är det mycket möjligt att alla med ryskt ursprung ska interneras i koncentrationsläger – med hänvisning till nationell säkerhet och allt det där.

– En gåta gäckade mig när jag var yngre: varför flydde aldrig judar från Tyskland innan Förintelsen trots att det hela tiden kom tydliga signaler vartåt det barkade? Nu vet jag svaret. Man hoppas på det bästa in i det sista  – och som den där grodan som långsamt kokas sitter man kvar tills det är för sent. Jag vill inte vara den person som försitter sin chans att fly medan det fortfarande är möjligt.