DEBATT • När Jimmie Åkesson i en debattartikel i Expressen använde ordet “folkutbyte” utlöste det genast ett ramaskri från det svenska etablissemanget. Begreppet hade myntats av en “högerextrem” fransk nationalist vid namn Renaud Camus (ej släkt med litteraturpristagaren Albert Camus) under namnet ”le grand remplacement” som varande en av en maktelit genomgripande politik att på sikt ersätta den etniska befolkningen i europeiska länder. Då egentligen ingen sådan maktelit kunde definieras eller gett sig till känna, avfärdades Camus idéer som en illvillig konspirationsteori.

Åkessons användning av ordet folkutbyte syftar givetvis på den demografiska förändring som skett i Sverige och andra europeiska länder samt även i USA, där den etniska befolkningen minskar i förhållande till den från andra länder invandrande populationen. Sedan massinvandringen tog fart för ett antal decennier sedan har antalet utlandsfödda och födda i Sverige av annan etnicitet än svensk gått från 5 procent till över 30 procent. Fortsätter politikernas mångkulturexperiment kommer – om man drar utvecklingen i tangentens riktning – etniska svenskar att vara en minoritet inom en inte alltför avlägsen framtid.

Då begreppet i fråga stämplats som kopplat till en “neonazistisk konspirationsteori”, bortser diverse skribenter och politiker från statistiska fakta. I stället koncentrerar man sig på att sådana som Anders Breivik och liknande våldsamma extremnationalistiska förfäktare använt sig av uttrycket och kan därigenom placera det i “giftskåpet” och slippa diskussion i själva sakfrågan. Man kastar SD-ledaren under bussen genom att använda det vanligt förkommande retoriska knepet “guilt by association”.

Faktum är att FN som svar på det påstådda problemet med låga födslotal och åldrande befolkning i många västerländska länder faktiskt förespråkat “replacement migration” –  att låta människor från fattiga u-länder ersätta den etniska populationen och på så sätt få ordning på befolkningspyramiden. Då den sortens migration eskalerat till ohållbara siffror där europeiska länder inte klarar av att hantera volymerna har FN kanske tänkt om. Åtminstone har FN:s flyktingorgan UNHCR på senare tid föreslagit en typ återvandring som man kallar ”volontary repatriation”, ett förslag som dessförinnan ansågs svårt rasistiskt när det lanserades av Åkessons parti.

En av de få i mainstreammedia som försvarade Åkesson uttalande var den Augustprisbelönade författaren och samhällsdebattören Lena Andersson, som inte tyckte att användningen av begreppet folkutbyte enbart är “nazistisk retorik” och i princip gav Åkesson rätt, då man helt enkelt inte kan blunda för verkligheten. Genast blev hon anklagad för att vara dåligt påläst och ignorera extremhögerns konspirationsteorier. Jag tror säkert att hon känner till Camus teorier men valde att fokusera på den demografiska sakfrågan. Detta i motsats till Åkesson och Anderssons kritiker som vi redan konstaterar ignorerar allt vad folkmängdsstatistik heter, trots att den talar sitt tydliga språk, och lägger allt sitt retoriska krut på brunsmetning.

När Socialdemokraternas väljarsiffror började dala under 1980- och 90-talen får man 1994 ett erbjudande från Sveriges muslimska råd. Man lovar uppmuntra muslimer att söka medlemskap i och rösta på partiet om man får igenom diverse muslimska krav, bland annat representation på kommunalpolitisk och riksdagsnivå. Lagstiftning om muslimska helgdagar, imamutbildning på högskolenivå, fredagsbön på arbetsplatser och givetvis fortsatt hög invandring från muslimska länder fanns också bland kraven. Att på detta ohederliga sätt se till att försöka behålla den politiska makten, utan hänsyn till de demografiska förändringarnas konsekvenser och kulturkrockar, är själva sinnebilden av cynism.

När nu äntligen politikerna i Sverige har vaknat upp ur sin rosenröda (pun intended) dröm om det mångetniska och mångkulturella samhället, gör man hos Socialdemokraterna det sin vana trogen genom att skylla allt på Sverigedemokraterna. I sin iver att distansera sig från SD:s “avskyvärda människosyn” tappade man bort sin egen analys, heter det. Men nu har man minsann analyserat läget och kommit fram till att det krävs radikala åtgärder för att motverka segregationen och utanförskapet. Sålunda har Socialdemokraternas arbetsgrupp för invandring och integrationsfrågor presenterat ett förslag om en hel serie av åtgärder för att motverka segregationen i Sverige. Bland annat kräver man obligatorisk förskola för barn över tre års ålder med motivationen att alla barn ska lära sig prata svenska då “ett svagt språk försvårar barnens framtid”. Detta tvärtemot den tidigare linjen med storsatsning på hemspråksundervisning.

Det är dock i avslutningen av arbetsgruppens betänkande som de mest radikala förslagen presenteras. Man skriver: ”Den ekonomiskt etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer att behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett”. Man tror sig alltså med en mer diktatorisk variant av “social ingenjörskonst” kunna tvinga folk att bosätta sig där Socialdemokraterna bestämt att de ska vara. Nästa steg kanske är att tvinga män och kvinnor att gifta sig över de etniska gränserna så att man till slut suddat ut alla skillnader och fått fram en enhetlig ljusbrun befolkning i ett samhälle befriat från hudfärgsbaserad rasism. Reklamfilmerna har hakat på och porträtterar allt som oftast glada blonda kvinnor med afrikanska män. Välkommen du sköna nya värld. Paradoxen är att denna fiktiva politik a la Huxley eller Orwell extrapolerat i realiteten leder till enfald i stället för den mångfald man hyllar.

När Magdalena Andersson håller tal i Almedalen om en ny riktning för Sverige där alla ska få jobb och känna sig behövda, är det underliggande budskapet – dolt bakom politiska floskler – att om bara politikerna får ännu mer makt att omdana samhället blir allting så mycket bättre. Och med politiker menar hon givetvis Socialdemokrater som ska skapa ett lyckligt kollektiv av människor befriade från individuella val och personliga preferenser helt uppslukade av ett jämlikt och mångfaldsberikat samhälle.