➤ KRÖNIKA  Som de flesta av er säkert redan vet så har regeringen kommit överens om att ge uppehållstillstånd till alla de ”ensamkommande minderåriga flyktingar” som går på gymnasiet och kom hit innan reglerna skärptes 2015. Beslutet har bland annat lett till att Fatima Khawari, som ledde den långa ockupationen av medborgarplatsen (och norra bantorget) tidigare i höst, återigen fått kliva in i rampljuset. Detta har fått mig att tänka tillbaks på en klasskamrat jag kände från just Afghanistan.

När jag läste min masters i beteendeekonomi på University of Nottingham så bestod klassen av uppemot 90 % internationella studenter. Britterna var en liten minoritet. Detta ledde till en intressant etnisk separatism: På första raden i föreläsningssalarna satt kineser. Nästa rad, asiater som inte var kineser. Nästa rad studenter från sydeuropa. Nästa rad afrikaner. Längst bak i salen satt britterna… och bakom dem en väldigt ensam svensk.

Det var otroligt svårt att lära känna andra studenter – de flesta umgicks bara inom sin egen etniska grupp, och i föreläsningssalarna före föreläsningarna så hördes knappt ett ord engelska. Varför bry sig om att prata engelska och lära känna de från utanför ditt eget land, när det finns så många studenter som kan ditt språk?

I Maynooth (Irland) där jag läst min kandidatexamen så fanns det visserligen utländska studenter (som jag), men där utgjorde Irländarna istället 90-95 % av klasserna, vilket gjorde att några separata etniska grupper inte bildades (förutom kineserna som alltid höll sig för sig själva). Vi som var utländska kunde inte välja att bara sitta med folk från vårt eget land/region, utan var tvungna att faktiskt socialisera och arbeta med Irländarna och på så vis lära känna deras kultur. Och det är så det ska vara!

På min första lektion i nationalekonomi som kandidatstudent så sa professorn att hon visserligen är imponerad av oss utländska studenter som vågat ta steget att lämna vårt land för att studera i Maynooth, men att vi inte kommer att få någon särbehandling. Om vi stavar fel på våra uppsatser och prov, så kommer poäng att dras av med samma stränghet som om vi vore irländare.

I Nottingham gjorde lärarna sitt yttersta för att vi inte skulle behöva skriva något. Tentorna innehöll nästan uteslutande mattefrågor, och utöver själva D-uppsatsen behövde vi knappt skriva uppsatser överhuvudtaget.

Jag konfronterade en av professorerna kring detta, och han medgav att han visste att det var fel som programmet var byggt, men att anledningen var att han för några år sedan hade insisterat på att ge en uppsats-tenta – med resultatet att 60 % av klassen fick underkänt eftersom de inte kunde tillräckligt bra engelska!

Och om Nottingham får rykte som ett universitet som underkänner alla som inte kan skriva så skulle alla utländska studenter bara välja ett annat universitet, och ekonomifakulteten – universitets flaggskepp – skulle tappa sin främsta inkomstkälla (utländska studenter måste betala mer än dubbelt så mycket i studieavgift som studenter från EU).

Man måste vara blind för att inte se parallellen med det svenska samhället.

Som sagt så hade jag en klasskamrat från Afghanistan. Han hette Mohammed, och var en av de få som faktiskt verkade försöka prata med studenter som inte var från hans eget land – antagligen på grund av bristen på afghanska mastersstudenter!

Hursomhelst, en dag så satt vi och småpratade före en lektion, och jag frågade honom vad han tänkte göra efter studierna. Han svarade utan att tveka att han tänkte åka tillbaka till Afghanistan. Jag blev minst sagt chockad – den som har läst en masters i Storbritannien har ju rätt att stanna här och söka jobb, så varför återvända till Afghanistan?

Jag uttryckte min förvåning, och Mohammed svarade att ”Ja, men hur ska det gå för Afghanistan om alla vi som kan något flyttar därifrån? Afghanistan är mitt land och kommer alltid vara det oavsett hur illa det blir, och mitt land behöver utbildade människor nu mer än någonsin”.

Han förklarade att han ville utbilda sig inte för att kunna komma ifrån sitt land, utan för att kunna hjälpa sitt land. Jag blev verkligen tagen av detta, och av den oerhörda kontrasten mellan honom och de ”flyktingar” som tagit sig till Sverige.

Det fick mig också att tänka på det utlovade kompetensregnet som invandringen skulle föra med sig. Nu är ju detta såklart en myt, men även om det hade varit så att alla invandrare var högt utbildade (som min klasskamrat) så kvarstår faktum att deras kompetens behövs bättre i hemländerna.

Läkarbristen i Sverige är inget jämfört med läkarbristen i Afghanistan och Syrien. Att stjäla kompetent, utbildad arbetskraft från fattiga länder är inte humanitär politik, det är ”virtue signalling”.

Fatima Khawari säger att hon vill bygga Sverige, och att hon siktar på att bli statsminister. Hon har inte kompetensen för vare sig det ena eller det andra, men om hon på allvar vill bidra till samhället så kan hon ta sin utbildning tillbaks till Afghanistan – där hon omedelbart skulle tillhöra den högutbildade gruppen i samhället – och bli en förebild för tjejer i hela landet genom att arbeta utanför hemmet och engagera sig i kvinnorättsrörelsen där.

Så Fatima, å den Sverigevänliga rörelsens vägnar tackar jag för ditt erbjudande att bli vår statsminister, men om du vill bygga upp och leda något land så föreslår jag att du börjar med ditt eget. Gör som min klasskamrat – bli patriot!

Epilog: Vid ett annat tillfälle frågade jag Mohammed vad han tyckte om USA:s invasion av Afghanistan. Han sa att kriget skapat stor förödelse, men att han ändå var otroligt tacksam för att USA kom dit, för ”utan USA hade jag aldrig fått gå i skola”.

Något att tänka på för er som kritiserar kriget mot terrorismen; miljoner människor lever friare liv idag just för att USA ”lägger sig i” andra länders affärer!