➤ KRÖNIKA Svenska folkets bedömning är att media bedriver desinformation i invandringsfrågan. Det är så illa att även inom den grupp som tycker att media i stort sett sköter sig anser en majoritet att medierna propagerar osakligt för invandring. Detta är något som skaver som en sten i skon för journalistkåren och det föreligger ett behov av att förklara, och inte minst förklara bort, denna besvärande kritik. En rapport, ”Invandringen i Media”, Delmi 2017:6, av Jesper Strömbäck med flera gör ett försök med vetenskapliga anspråk.

Rapporten ställer upp tre hypoteser om hur invandringsfrågan behandlas i svensk rikspress: H1 Nyhetsrapporteringen kan förväntas handla mer om invandringen av flyktingar och asylsökande än om andra former av invandring. H2 Negativa gestaltningar av invandringen och hur den påverkar Sverige är vanligare än positiva gestaltningar. H3 Skillnaderna mellan hur tidningarna rapporterar om invandring kan förväntas vara relativt små.

Hypotes 1 har ett alltför stort spontant stöd för att vara intressant att undersöka. De flesta håller rimligtvis med om att det skrivs mer om flyktinginvandring än vad som är dess andel av invandringen. Den kvantitativa undersökningen är rätt meningslös och krutet hade med fördel kunnat läggas på att förklara varför. Det finns två rimliga skäl.

Invandringsförespråkande journalister anser att det är lättast att få sympati för denna grupp, som enligt journalisterna ”flyr för sina liv”. Dessa journalister är så generösa med beteckningen att alla migranter ofta kallas för flyktingar. För de invandringskritiska är denna grupp den mest kulturellt avvikande och den som mest tär på den svenska ekonomin.

Anhöriginvandringen kan delas upp i ”anhörig till flykting” och anhörig till andra grupper. Man kan låtsas att andra mottagande personer är ”etablerade” i Sverige och tar hand om sina anhöriga så att skattebetalarna slipper bära hela kostnaden. Många arbetskraftsinvandrare arbetar inte utan tär också de på systemet. Men effekterna för övriga grupper kan i högre grad osynliggöras, så det blir asylinvandrarna som lyfts fram av både förespråkare och kritiker.

Hypotes 2 är den som är av intresse och den som motiverar att rapporten alls skrevs. En central fråga att ställa är om media har en vinkling som är orättvist positiv eller orättvist negativ. Med tanke på att den allmänna opinionen anser att media är missvisande positiv till invandring så är hypotesen att den är missvisande negativ lite provocerande, men detta är i sig inte ovetenskapligt.

Men en hypotes är något som måste prövas innan det blir ett underbyggt påstående om verkligheten och här brister det rejält. Författarna listar 5 negativa och 6 positiva teser och sedan bedömer de hur många nyhetsartiklar (ej ledare eller kulturartiklar) som stöder någon av dessa 11 teser.

Den modellen bortser dock från att verkligheten sällan har lika stora fördelar som nackdelar. I en högkonjunktur blir det förmodligen fler positiva artiklar om ekonomin och i en lågkonjunktur fler negativa. ”Sant, relevant och konsekvensneutralt” är de rimliga kriterierna på nyhetsförmedlingen, inte om man är positiv eller negativ. Undersöker man kriget i Syrien blir nog det negativa unisont, men själva analysen blir den intressanta frågan.

Resultatet av undersökningen blir att endast fyra av teserna förekom i nämnvärd omfattning. Mest frekvent var ”invandringen bidrar till att försvaga den sociala sammanhållningen”. På andra plats kom ”invandringen bidrar till kriminalitet” och på den tredje att ”invandringen försvagar Sverige ekonomiskt”. Först på fjärde plats kommer en positiv tes: ”invandringen bidrar till kompetensförsörjningen på arbetsmarknaden”.

Av detta drar rapporten slutsats att media ”överskattar kostnader och problem förknippade med invandring och underskattar hur invandringen bidrar positivt till Sverige.” Detta är inte en slutsats utan en fördom. Vad som krävs är att först undersöka den svenska verklighetens ”kostnader, problem och bidrag”. Den gängse bilden som det politiska och mediala etablissemanget tecknar är att problem döps om till ”utmaningar” som kommer att ordnas till.

Den rivaliserande bilden är att dåliga resultat blir ännu sämre om landet fortsätter utan att ändra en usel politik. Den linjen drivs i alternativa media och har ett starkt folkligt stöd; 30 procentenheter fler anser att Sverige är på fel väg än att landet är på rätt väg. Den normala situationen är att sympatisörer till regeringen anser att landet är på rätt väg och oppositionen att landet är något på fel väg.

Det är dock rimligt att tro att dagens omfattande misstro är betydligt allvarligare än att halva folket vill ha en högerregering och är lite kritiska till en vänsterregering, och att den andra halvan skulle bli lite kritiska vid en omvänd situation. Många medborgare anser att ”utmaningarna” utgör riktiga problem och att etablissemanget saknar kompetens, vilja och kraft att lösa dem. Många medborgare anser att inte heller Sverigedemokraterna kan lösa problemen eller att de inte kan komma till makten. Det ser dystert ut.

Pessimismen kan ha fel i sak om det vore så att invandringen ökar den sociala gemenskapen, stärker den svenska ekonomin och bidrar till arbetsmarknaden med mer kompetens än vad arbetskraftsimporten kostar. Men detta verkar dock otroligt och rapporten argumenterar inte så mycket i den frågan, utan en neutral ekonomisk effekt är något som bara antas som premiss.

Hypotes 3 är också obehövlig. Kritiken mot media är att allt filtreras genom samma åsiktskorridor. Detta motsägs på inget sätt av undersökningen. Jag förvånas av att skribenterna väljer endast de fyra riksmedia. Genom att ta med Göteborgsposten hade man fått lite variation. Att inte ta med radio/TV var förmodligen av bekvämlighet, men minskar relevansen. Likaså osynliggörs alternativmedia.

Resonemangen om medias logik har ett visst läsvärde. Det frapperande är att journalisterna tillskrivs en så liten roll. De kan skriva en ”myndighetsgestaltning”, hur ett fenomen uppfattas ur en berörd myndighets perspektiv. De kan också skriva ett snyftreportage vilket kallas för ”individgestaltning”.

Ett tredje form är ”dagsordningsgestaltning”, saker händer och plötsligt står något på dagordningen. Den kännande, engagerade journalisten är märkligt frånvarande. Jag saknar ordet ”agendagestaltning”. I vissa undersökningar lyfts journalistkårens politiska föreställningar och lojaliteter fram som en väsentlig förklaringsfaktor, men här är de frånvarande.

Vem som anklagas i negativa skriverier är centralt likaså vem som journalisten söker skapa sympati för. Det stora antalet snyftreportage (”individgestaltning”) kritiserar sällan invandraren för att komma hit och ställa till problem, utan ofta vanliga svenskar (”vardagsrasism”) eller det svenska systemet (”strukturell rasism”) för att göra livet problematiskt för invandraren.

En trolig förändring är att de ”antirasistiska” anklagelserna tonats ner något. Invandringen framställs nu i mindre grad som ett rasistproblem, utan har blivit en ”utmaning”. Det går inte att blunda för problem med invandringen, men man kan också prata om möjligheter. Strömbäck vill stödja den linjen.

Om man ser på en frågeställning och inte vill haka upp sig på utfallet i verkligheten så kan man deklarera neutralitet och hävda att möjligheterna har samma dignitet och är lika sannolika som problemen. Det är vad den här rapporten antar. Men att kalla det ”ett resultat” blir lite löjligt.

Detta är en opinionstext. Den återspeglar skribentens personliga åsikter.