➤ KRÖNIKA  Jag talade med en miljöpartist häromdagen. Hon och jag står politiskt långt ifrån varandra. I övrigt kan vi vara eniga om mycket – t. ex att det kan vara  lärorikt att tala med någon som tycker annorlunda än vad man själv gör. Trots det förolämpar hon mig genom att avfärda mig som nazist istället för att bemöta mina åsikter i sak. Därmed upphör meningsutbytet.

Jag är mindre nazist än de flesta och inser att hon filtrerar allt jag säger genom denna förutfattade men för henne bekväma missuppfattning. Jag dristar mig att påstå att detta är mer utmärkande för kvinnors sätt att diskutera. Diskussionen blir för min del helt meningslös. Hon däremot är nöjd, hon tror att min tystnad beror på att hon har satt mig på plats.

Det kallas argumentum ad hominem. Att bemöta argument mer utifrån vem som framför dem än sakinnehållet. Motsatsen är argumentum ad rem. Det är denna svårare men mer konstruktiva och intelligentare debattform som är grunden för demokrati och fredlig problemlösning utan smutskastning och demonisering.

Dessvärre har vi nu ett antal obegåvade partiledare som inte är vuxna nog att skilja på sak och person och inte heller mellan vetenskapliga fakta och myter eller mellan islamsk ideologi och muslimsk religion. De har dessutom en mycket flexibel uppfattning om vad demokrati betyder. Den gäller för dem bara om de själva får bestämma vad som är rätt och fel.

Det har nu lett till att landet hamnat i konstitutionell kris. I snart tio år har Sverigedemokraterna funnits i riksdagen. Valda av en stor del av svenska folket. Under denna tid har de vuxit från 5% till över en miljon väljare. Självklart därför att allt fler inser att PK-partiernas strutspolitik i allt snabbare takt leder till oändliga problem för svenska folket och för att SD som en oförtröttlig nagel i ögat beskrivit detta förfall av folkhemmet och fått rätt på punkt efter punkt.

Därför blundar dessa partiledare för att slippa se den besvärande verkligheten. Den verklighet som vanliga svenskar – infödda som inflyttade – dagligen upplever på allt närmare håll. Det är enklare att freda samvetet genom att skjuta den misshaglige budbäraren. Så som genom historien överheten alltid bekämpat underklassen med fördomar, myter och ärvda ovetenskapliga ”sanningar”. Patricier mot plebejer, arier mot judar, prästerskapet mot kättare, herrskapsfolk mot tjänstehjon, adel mot ofrälse, bolsjeviker mot sovjeter, slavägare mot slavar, muslimer mot otrogna, män mot kvinnor…

I tio år har ”de anständiga” partierna utmålat SD-väljarna som nazister, rasister, högerextrema, dumskallar etc. Knappt någon har fått utstå så mycket spott och spe som Jimmie Åkesson. Dock aldrig någonsin med referenser till SD:s partiprogram, hur de röstat i riksdagen eller till andra trovärdiga källor. De ”anständiga” partierna har betydligt mer belastande, historiska rötter än detta relativt unga parti. Trots att dessa godhetens hjältar håller för näsan när de möter någon av de ”oanständiga”, tvingas de på punkt efter punkt att stjäla deras politik. Det hyckleriet är om något oanständigt – ja närmast perverst.

Med det narrspel de bedriver i sin självutnämnda godhet har de nu målat in sig i ett hörn. Ingen av dem kan regera landet utan SD:s stöd. Med långtgående censur och sjukligt ömma tår för varje detalj som med skohorn kan påstås vara rasistisk, brunmålar de minsta antydan till kritik av mångkulturen. Eller hånar skamlöst allt försvar av svenska normer som rasism. Med följden att SD växer dem över huvudet. Exakt motsatsen till deras avsikt.

Om någon av dem rättar sig efter folkviljan och tar makten med hjälp av SD lär de bli en kortlivad regering. Det PK-parti som sviker sin heliga bannlysning av SD lär dyrt få betala för det i nästa val. Troligare är att man tvingas till extraval. De enda som skulle vinna på det är SD – och möjligen KD. För övriga lär det bli kostsamt både ekonomiskt och politiskt.

Men de stora förlorarna är svenska folket som låtit sig luras av den nakne kungens skrönor om värdegrunden, medmänskligheten, anständigheten, solidariteten och allas lika värde. Till intet förpliktigande utslitna klyschor som alla människor – oavsett politisk uppfattning – kan ställa upp bakom. Men dessa hedervärda egenskaper har kidnappats av den ”anständiga” PK-maffian och det orwellska sanningsministerium som kallar sig den fria pressen, men blivit den samvetsfria pressen. Därmed beskyller de implicit politiska motståndare som ”oanständiga”. Allt enligt nazisternas propagandaminister Goebbels tes om att en tillräckligt ofta upprepad lögn till slut uppfattas som sanning.