DEBATT • För tjugo år sedan filmatiserades Jan Guillous halvbiografiska roman Ondskan (1981), för att nu i dagarna även blivit en Tv-serie i sex avsnitt producerad av TV 4. Själva “ondskan” personifieras i hög grad av äldre elever på en internatskola och en sadistisk styvfader som frekvent använder våld som uppfostringsmetod och bestraffning.

Det känns som att författarens drivkraft har varit ett oresonligt hat, dels mot sin styvfader, dels också mot den översittarkultur som tydligen hade långa traditioner bakåt på sagda internatskola. De mobbande “sistaringarna” tillhör ofta överklassen i samhället med adelsklingande namn som Silverhielm och Von Schrantz och Guillous politiska övertygelse som före detta maoist lyser ganska tydligt igenom då det socialistiska narrativet på 70-talet var att överklassen var onda utsugare av arbetarklassen.

Jan Guillous alter ego Erik Ponti är en moraliskt rättskaffens yngling som visserligen blivit relegerad från Vasa Real för misshandel och utpressning men som nu på internatskolan, mycket på grund av andras översitteri och allmän orättvis behandling, förvandlas till en “riddare i skinande rustning” som tål hur mycket stryk som helst innan han enkelt knockar en fyra år äldre elev. Denna “superboy” är också en exceptionellt bra simmare som med lätthet skulle platsat i OS-finalen i frisim 1960 (??).

I Guillous fall leder hans reaktiva hat till goda handlingar medan det som ofta definieras som ondska nästan alltid drivs av just ett oförsonligt hat. För hur ska man annars kunna förstå exempelvis Hamas terrordåd den 7 oktober i år, då cirka 1400 oskyldiga civila israeler mördades och lemlästades, om det inte i sin oerhörda grymhet drevs av ett omedgörligt hat mot staten Israel och judar i största allmänhet. För det är givetvis inte så att palestinska araber på något sätt skulle vara genetiskt onda från födseln, utan det handlar troligtvis om ett upplevt förtryck och ihärdig islamistisk propaganda som fyllt dessa Hamas-krigare med så mycket hat att de kunde utföra de bestialiska morden, våldtäkterna och avrättningarna och dessutom vara stolta och glada över illdåden.

Förövare och offer i Mellanöstern och Indokina

Israels väntade svar på terrorattacken är vedergällning i form flyganfall och bombning av strategiska mål som ofta orsakar collateral damage (skador på civila) vida överstigande i dödstal de omkomna israeliska civila terroroffren. Bland vänstergrupper, som ofta är propalestinska, anser man att detta ska tas som bevis för att Israel är “the bad guy” och befolkningen i Gaza är oskyldiga offer. Innan Sexdagarskriget 1967 betraktades dock i allmänhet Israel med blida ögon från vänsterhåll med sina socialistiska jordbruk, de så kallade kibbutzerna, men efter det förödande nederlaget för de kringliggande arabiska staterna vände opinionen och vänsterrörelsen började stödja den palestinska ”befrielseorganisationen” PLO.

Detta sammanföll med protesterna mot Vietnamkriget och vänsterns stödjande av den sydvietnamesiska (men med nordvietnameserna allierade) kommunistiska ”befrielserörelsen” FNL där bokstaven L i bägge förkortningarna står för Liberation, vilket alltså betyder frihet eller befrielse. Var och varannan “ungkommunist” bar på den här tiden palestinasjalar som mode och demonstrerade högljutt för frihet för de förment förtryckta folken, vilket ironiskt nog är lite av en paradox då just kommunism visat sig vara ett av det mest ofria och förtryckande av alla statsskick.

Förutom huvudfienden kapitalismen så var imperialismen minst lika ond enligt vänsterrörelsen där USA:s militära inblandning i diverse länders affärer sågs som djupt omoralisk och ondskefull där man mestadels bekämpade marxistiska gerillarörelser. I och med att man även sponsrade Israels militärmakt hamnade även den lilla judiska staten – 6 miljoner judar mot 200 miljoner araber – enligt vänsters narrativ på fel sida i kampen mellan gott och ont och så har det fortsättningsvis sedan dess förblivit.

Goda och onda i svensk politik

I Sverige har polariseringen mellan påstått gott och påstått ont ökat, mycket tack vare Sverigedemokraternas intåg på den politiska arenan. Att inte stödja massinvandringen ansågs – och anses fortfarande av vissa partier – som djupt omoraliskt och ondskefullt och därför är hatet mot SD utbrett. Att inte stå för “alla människors lika värde” – vilket i förlängningen har kommit att betyda alla fattiga människors rätt att invandra till Sverige och bli försörjda för all framtid utan några som helst krav på assimilation – anses vara prov på en “avskyvärd människosyn” förtjänt enbart att förakta och fördöma.

Det är alltså det “goda” hatet från den så kallade politiska “sjuklövern” som försatt landet i dess prekära tillstånd av gangsterkrig och upplopp, där mord och sprängningar, bilbränder och gruppvåldtäkter numera är vardagsmat i utanförskapsområdena samt även på andra platser som vissa antisociala invånare härifrån besöker. Våldshandlingar som i normala fall klassas som “onda” av de flesta samhällen men som idag allt som oftast bortförklaras och ursäktas med det slitna begreppet “socioekonomiska faktorer”.

Begreppsförvirring med gamla anor

Begreppet “ondska” verkar alltså vara relativt, beroende på vilken sida man står på i den av postmodernisterna uppfunna motsättningen mellan “förtryckarna” och ”de förtryckta”. De “förtrycktas” hat och våldshandlingar ses som motiverade och moraliskt rättfärdigade då de bekämpar de onda “förtryckarna” och ges därför en form av frikort.

Den här begreppsförvirringen verkar gå tillbaka till de gammaltestamentliga föreställningarna om gott och ont, där det femte budordet: Du ska inte dräpa, mestadels motsägelsefullt nog inte verkar gälla för Guds utvalda folk. I Moseböckerna uppmanar Gud flera gånger israeliterna till brutala folkmord med motivet att de andra folken är onda avgudadyrkare som inte tror på den ende sanne guden.

Evolution och religion

Det verkar som om att en av de bakomliggande orsakerna till nutida och historiskt inhumana våldsdåd är en egenskap som har djupa evolutionära rötter, en egenskap som karakteriseras av en uppdelning i det som idag i politiska sammanhang brukar benämnas som “vi och dom” eller mer postmodernt intellektuellt ”den samme och den andre” men som med ett ord bortom det politiska kallas tribalism.

När en enskild människa gör sig skyldig till ondskefulla bestialiska våldshandlingar bottnar det i de flesta fall i en grav psykologisk störning, men när till synes normalt funtade personer kollektivt begår ofattbara illgärningar handlar det ofta om grupptryck och ett vi och dom-tänkande, inte sällan parat med en religiös övertygelse som rättfärdigar våldsgärningarna. Eller som den framlidne brittiske författaren Christopher Hitchens uttryckte det: “Religion makes ordinary moral people do disgusting, wicked and unforgivable things”.

Det är dock inte bara inom det som vi idag menar med den organiserade religionen som man hemfaller till ofattbara skändligheter. Även så kallat “primitiva” naturfolk verkar i vissa fall låta vidskepliga föreställningar övertrumfa även den mest grundläggande mänskliga instinkten, nämligen moderskärleken.

När antropologerna började utforska Nya Guineas extrema kulturella mångfald fann man en stam som hade som sed att en förstföderska traditionsenligt skulle piskas och misshandlas. När sedan barnet var fött skulle den nyblivna modern krossa spädbarnets skalle mot en sten och därpå kasta kroppen till grisarna. Därefter skulle hon ta en griskulting och amma den tills den var stor nog att slaktas. Allt detta för att blidka förfädernas andar som annars skulle förtörnas och dra olycka över stammen.

Staten som ställföreträdande hämnare

Alltsedan västerländska samhällen överlät rättskipning till staten och gav polisen våldsmonopol har företeelser som blodshämnd och vendettor övergivits, men domstolarnas bestraffningssystem fungerar ändå som en typ av hämnd för personer som drabbats av orättvisor och våldsdåd, även om det i den kriminalpolitiska debatten om brott och straff oftast talas om en typ av ”upprättelse”. “Hämnden är ljuv” heter det dock fortfarande, och idén om att den som lidit en grov oförrätt har rätt att ge igen med handlingar som annars skulle anses oacceptabla förefaller djupt rotad.

Hämndtemat är således flitigt exploaterat i både film och litteratur (så även i Guillous Ondskan) och visst infinner sig en känsla av tillfredsställelse hos de flesta av oss när den “onde” förövaren i slutet av berättelsen får sitt rättmätiga straff och offret, nu hjälten, får sin rättmätiga upprättelse. I USA där dödsstraffet fortfarande tillämpas sitter vanligen anhöriga till mordoffret på första parkett och bevittnar avrättningen. Detta ofta för att få utlopp för sitt hat gentemot ogärningsmannen i hopp om att få ett avslut och efteråt kunna gå vidare.

Den enes rättmätiga hämnd är emellertid ofta den andres oförrätt och historien är full av exempel på vendettor som pågått i generationer mellan familjer, klaner och andra grupper. Och så tycks det också vara i det ovan beskrivna fallet med Israel och palestinierna. De förstnämnda anser sig utsatta för ett orättfärdigt terrordåd medan palestinierna betraktar det som en berättigad hämndaktion i sin befrielsekamp mot ”ockupanterna”.

Israel anser å andra sidan sin militära intervention som svar på Hamas ondskefulla blodbad som helt berättigad. Men i Gaza sympatiserar en majoritet av invånarna med terroristerna och betraktar Israels intervention som bara ytterligare ett bevis på att det är judarna som är de onda. Så här har det hållit på i 75 år och även om optimister tror på en tvåstatslösning med fred och harmoni i Mellanöstern så talar facit så här långt emot det.

Evolutionär programmering och socioekonomiska faktorer

Den nyligen bortgångne samhällsvetaren och filosofen professor Gunnar Adler-Karlsson avhandlar i sin sista bok: Ondskans biologiska ursprung (2008) det delvis outgrundliga fenomen som denna text har handlat om. Han konstaterar att vi troligen inte är “bättre” än exempelvis isbjörnen, lejonet eller vargen som i avsaknad av det vi människor kallar moral begår i våra ögon grymma och bestialiska handlingar, men som då har sin förklaring i överlevnadsstrategiska instinktiva och evolutionära mekanismer.

Han avslutar samtidigt boken med en förhoppning om att människans förnuft i framtiden ändå ska segra över våra primitiva känslor och att vi ska förstå att den destruktiva hat-upphetsande föreställningen om “ondska” är en dyster återvändsgränd. Han anser att idén om ondska borde ersättas med en mer förlåtande verklighetsuppfattning som konstaterar att fenomenet ondska, åtminstone för oss människor, egentligen bara är en evolutionär biologisk tragedi. Om ”evolutionär programmering” på motsvarande sätt som ”socioekonomiska faktorer” ska ursäkta föraktliga handlingar i samhället lär det dock råda delade meningar om.