SVT:s 30 minuter har gett några minnesvärda stunder får man säga. Bolunds magplask var ett av dem. En annan var toppmoderaten Elisabeth Svantesson den 20 oktober. Där erkände hon att hon anklagade SD för rasism trots att hon inte tyckte så. Nu vill hon åter ha väljarnas förtroende. Hon och andra med henne borde dock inte få det.

Jag har sagt det många gånger genom åren – både här och i Riksdagen. En politikers viktigaste uppgift är inte att vara gullig och mysig, även om det tyvärr blivit så. Det är inte heller att följa strömmen, minsta motståndets lag. Det är inte att vara en vindflöjel.

Nej, en politikers viktigaste uppgift är att förstå och analysera verkligheten omkring sig och lägga och stå upp för de förslag som behövs, gärna innan de behövs eller åtminstone innan det är för sent. Även innan det är politiskt korrekt eller allmänt accepterat.

Sjuklövern, vilket innebär alla dess företrädare, har varit notoriskt usla på det senare, men ack så bra på det förra. Svantessons framträdande i 30 minuter satte ljuset på precis det. Och det säger så mycket om Moderaterna, om Sverige och om de politiker vi tyvärr har.

För de av er som inte har sett det ännu så skrev Samnytt om det igår, men här är det igen:

Viktig insikt

Det hon sa ger oss faktiskt en djup insikt, eller i alla fall ett bevis på det många av oss i sverigerörelsen visste: ryggradslösa politiker som dels inte har förmåga att förstå verkligheten, eller om de hade det så inte modet att stå upp för det. Nu, när migrationskaoset växer lavinartat för varje dag, nu när SD ligger på över 20 procent, nu när det är bekvämt, då kommer karriärister såsom Svantesson och gör avbön – ett år innan valet såklart.

Det intressanta är att hennes agerande snarare stärker bilden av henne om opportunist, vindflöjel, som en politiker som inte står för något förutom att behålla sitt välavlönade jobb och status.

Behöver Sverige sådana som henne?

Problemet är att nästa gång man behöver ta tuffa beslut, nästa gång man behöver ta striden mot vänsterliberal media, nästa gång man ser annalkande faror – ja då kommer man att agera lika vekt, lika oförstående, lika skadligt som man alltid gjort. För det är samma personer då som nu. Deras personlighet, intelligens, mod och jävlar anamma har såklart inte förändrats.

Jag är inte ensam om att tycka detta. En twittrare skrev följande:

Berättigad fråga

Frågan är väldigt berättigad. Varför ska svenska folket ge de som misslyckats i decennier och erkänt att de misslyckats nytt förtroende? Vill svenskar ha mjuka mesar som styr landet eller folk som vågar göra vad som krävs? Det är inte direkt en järnlady som Svantesson utstrålar med sitt erkännande.

Visst, man kan tycka det är bra att erkänna sina misstag och det är det. Men att samtidigt be om nytt förtroende när man bevisat att man inte är kapabel att förstå och ta rätt beslut är något fel.

Liberalen Markus Uvell i GP skrev att “jag tänker inte be om ursäkt” för att han ändrat sig helt om invandringen. Han menar “att man blivit klokare är inget som kräver en ursäkt”. Generellt sett så stämmer det såklart. Men detta är mer än så.

Förstört ett land

Vad Uvell, Svantesson med flera fortfarande inte förstår, vilket deras uttalanden på senare tid vittnar om, är att de varit med om att förstöra ett land, om att utsätta tiotusentals, hundratusentals eller troligen miljoner svenskar för otaliga oförrätter, våld, fattigdom och otrygghet. Självklart tror jag ingen av dem vill att någon utsätts för detta – jag tror inte de är onda – men inte desto mindre har deras värv medverkat till exakt detta eftersom det har varit en uppenbar följd av massinvandringen.

Det är med andra ord inte som att höjden av deras misstag varit att köpa fel sorts mjölk på ICA.

Ursäkten, som Uvell inte vill ge, handlar med andra ord inte att han personligen haft fel utan om att hans fel medverkat till fysiskt lidande för ett enormt, och växande ska läggas till, antal oskyldiga svenskar. Han frågar sig vem han ska be om ursäkt till och radar bland annat upp “väljarna som kollektiv” men avfärdar det med att ursäkter inte ges till grupper. Det är klart man kan göra det, det vore inte första gången i historien, och det borde göras även nu i Sverige.

Jag sa i ett tal i Riksdagen en gång att “Sverige kunde varit ett paradis” (se videon nedan). Att det inte blev så är något som Svantesson lät ske på grund av, om man ska tro hennes egen utsaga, att hon var för mesig för att stå upp för vad hon tyckte.

Och såna politiker, som redan bäddat för den katastrof vi är mitt i, behöver inte Sverige.