LEDARE • Agendasättande DN:s journalist Annie Reuterskiöld hade för lite att göra. Så vad gör man då som journalist? Jo, man skriver om Sverigedemokraterna såklart – och gärna om mig också. Att resultatet sedan blir en tunn soppa baserat på misslyckade avhoppare är ingen förvåning.

Det är Dagens Nyheters artikel “Interna maktkampen: Hur radikalt får SD vara?” det handlar om. Underligt nog handlar den mestadels om mig. Varför vet jag inte riktigt.

Jag ska kommentera den i mer detalj, men innan det tror jag det är viktigt att man bär med sig den strategi som gammelmedia har haft länge mot SD. Jag skrev tidigare om det i artikeln Ekeroth: “Vill du förändra på riktigt – då kräver de din avgång”. Läs gärna den innan du går vidare i denna text.

LÄS MER: Ekeroth: “Vill du förändra på riktigt – då kräver de din avgång”

I korthet handlar det om medias försök att tämja Sverigedemokraterna. Vad vi har sett under många år nu är nämligen att vänsterliberal media försöker “hjälpa” SD. Det är smått fascinerande såklart, eftersom de hatar SD.

Det tar sig uttryck i artiklar som den i DN idag, eller exempelvis den från Falukuriren i Dalarna där vänsterliberala redaktören Gabriel Ehrling Perers ger “goda råd” till sitt hatobjekt nummer 1 när han skriver “Kryssmagnetens avhopp visar att det finns hopp för SD Dalarna“. 

Liknande taktik används såklart mot andra inom SD, till exempel Richard Jomshof. Där haglar också artiklarna om hur “jobbig” han är för regeringssamarbetet. Eller som när någon okänd tyckare på Nya Wermlands-Tidningen utmålar honom som “omdömeslös” och att “partiet kommer dock att få problem om de inte tar tag i sådana här historier”.

Socialdemokraten Widar Andersson är ett annat exempel på när våra motståndare försöker “hjälpa” partiet.

Om Jomshof nu vore ett problem för SD – borde då inte Widar Andersson önska ha honom kvar i SD som ett sänke? Som då indirekt gynnar Widars eget socialdemokratiska parti?

Ovan är bara några exempel men de är ständigt förekommande. Frågan alla borde ställa sig är “varför?”. Varför vill SD:s motståndare helt plötsligt hjälpa partiet? Varför kommer de goda råden? Varför hyllas avhoppare som i gammelmedias ögon nyss var idioter?

Svaret är lika enkelt som frågan: detta är en strategi som gammelmedia har för att tämja SD. Genom att lyfta medgörliga SD:are samt trycka ner de som inte är medgörliga, så försöker man tämja SD inifrån.

Det är i detta ljus ni ska läsa DN:s artikel. Den är ämnad att dels elda på en intern SD-konflikt och dels vara en attack på de SD-företrädare som är kompetenta och framförallt inte är medgörliga med gammelmedia. De som vill förändra på riktigt, som jag kallar det.

Per-Ola Ahlström

DN inleder såklart sin artikel med att intervjua en bitter SD-avhoppare, Per-Ola Ahlström, som tidigare var min kollega som oppositionsråd. Innan hans avhopp, så sent som i somras, var lokalmedia inte nådiga mot Ahlström. Han beskrevs som inkompetent och allt möjligt annat, precis som media gärna vill beskriva alla SD:are.

Men nu när han hoppat av och dessutom ägnar sin tid åt att attackera partiet som gav honom luft har han plötsligt blivit porträtterad i vänsterliberal media som en naturälskande, from, sanningssägande familjefar. Hans intervju ackompanjeras nu av gulliga bilder på hans barn och att han gillar naturen i ett försök att framställa honom som en rättskaffens man för att han tog sida i internkonflikten i Dalarna om “kvittobråket”. Rart!

Medias helomvändning rörande Ahlström har givetvis ett syfte, även om han själv säkert inte fattar det. Hans 15 minuter i strålkastarljuset göder säkerligen hans ego, och det vet journalister. Det är ett vanligt trick.

I intervjun tillåts han även slänga anklagelser om att jag “skickat” journalisterna Christian Peterson eller Nick Alinia på honom – utan belägg såklart, för något sådant har jag inte gjort.

Så låt mig ägna några rader åt Ahlström. Jag har sedan konflikten blossade upp valt att inte yttra mig eller snacka ner honom offentligt, helt enkelt för att visa lite respekt och ha lite hyfs. Men Ahlström delar uppenbarligen inte den värderingen, så då kan jag lika gärna recensera hans tid inom regionpolitiken.

Ahlström är en jovialisk typ. Han är lättsam och trevlig – samt extremt pratsam. Han kan i princip inte sluta prata. Det är fascinerande att uppleva, men i det stora hela inget problem. Det är nog också att han är just trevlig som låtit honom komma fram i politiken en bit. För den konkreta arbetsinsats han gjorde var, milt uttryckt, begränsad.

Faktum är att han knappt uträttade något alls. Hans största förtjänst var att han dök upp på schemalagda möten i regionen. Däremellan hände däremot inte mycket. Det var jag som, med undantag för några få rader, skrev och räknade på SD:s budget. Ahlström förstod inte tabellerna. Han orkade inte engagera sig. Det var jag som räknade på förslagen, som tog fram underlagen, som hittade felen, bristerna och förbättringarna.

Det var jag som skrev texterna, debattartiklarna. Det var jag som tog debatterna i regionfullmäktige. 

Låt mig ta ett exempel. Det uppstod en debatt om “icke-binära” i regionfullmäktige, som Samnytt la upp en video på här. Det var egentligen Ahlström som tog det inledande anförande om just den delen – något jag hade delegerat till honom. Min tanke var att det är en enkel och tacksam debatt att ta.

Efter att han hade varit i talarstolen gick han och satte sig bredvid mig. Han fick dock en replik på sitt anförande. Så jag tittade mot honom och väntade på att han skulle klicka på “replik”-knappen, för att ge svar på tal. Det gjorde han inte. Jag sa till honom “Hallå! Ta replik!” men han satt fastfrusen och bara skakade på huvudet. Som om han fått panik. Så, jag fick på studs försvara SD:s position och resultatet ser ni som sagt i Youtube-klippet som Samnytt la upp.

Och så här var det ofta. Han hade svårt med debatterna. Han var extremt sällan på kontoret eller på kansliet, trots att vi hade sagt att vi skulle sitta tillsammans och jobba. Det var för långt för honom att åka tyckte han, trots att han själv hade valt att ta jobbet i Falun (han bor i Avesta). Han “vobbade” eller “vabbade” eller vad han nu kallade det. I realiteten snickrade han på sitt hus eller något.

Det gick så långt att jag i våras, innan konflikten i SD Dalarna blossade upp, tog upp det med honom. Ahlström lovade då att hans arbetsinsats skulle förbättras. Istället flippade han ut, rakade av sig håret, intrigerade internt på ett sätt som jag sällan beskådat och när han förlorade så hoppade han av. Jag uppfattade det mest som en mental kollaps.

För min egen del spelade hans avhopp mindre roll. Jag hade under nästan två års tid ändå gjort allt jobb. Kanske blev Ahlström sur när jag avkrävde honom lite ansvar. Jag vet inte, för han sa inget till mig i varje fall.

I DN-intervjun sa Ahlström att “Allt har förändrats sedan Ekeroth kom hit”. Vad betyder ens det? Varken DN:s journalist Annie Reuterskiöld eller Ahlström lär veta, förutom att partiets regionpolitik blivit proffsigare och mer genomarbetad, vilket var själva poängen med att anlita mig till jobbet.

Konflikterna i Dalarna däremot hade pågått lång tid innan jag kom dit, även om Ahlström, och media, nu gärna vill beskylla mig för det.

Radikalisering?

Poängen med DN:s artikel, som jag påtalade i början av denna text, är alltså att, utan att kunna peka på något konkret, utmåla mig, och uppenbarligen Rasmus Giertz, distriktsordförande SD Dalarna, och Daniel Lönn, vice distriktsordförande SD Dalarna, som extrema. Artikeln riktar sig till SD:s interna liv. Den vill göra SD:are i Dalarna samt SD-folk i Stockholm oroliga. Taktiken är en “hit piece” för att försöka undergräva de representanter de inte gillar. Det är alltså ingen ny strategi.

Men det finns inte ett enda politiskt förslag som vi presenterade under de två år jag och Ahlström jobbade tillsammans som Ahlström var emot. Inte ett enda. Inte någonstans, på något sätt. 

DN:s journalist Annie Reuterskiöld kör sedan ett trick i artikeln där hon försöker koppla mig samman med “rubrikerna som avlöser varandra” på detta kreativa sätt:

När Kent Ekeroth dök upp i Falun och skrev sig på ett vandrarhem i Rättvik hälsades han som en hjälte av partiet.

Två år senare avlöser rubrikerna varandra i lokaltidningarna. SD-toppar i fyllebråk på stan varvas med artiklar om saknade kvitton och trashade hotellrum som SD-medlemmarna fått betala.

Hon får det med andra ord att låta som att det är mitt fel att tidningarna skriver rubriker om vad andra gör, eller påstås ha gjort, saker som jag har noll och inget med att göra, där vissa händelser dessutom inträffade innan jag ens kom till Dalarna. Man tar sig för pannan.

 “Saknade kvitton” har ju motbevisats flera gånger, men media låtsas inte om det, för de vill hellre att deras falska anklagelser ska uppfattas som sanna. Då kan de, med nyttiga idioter som Ahlström, fortsätta dreva.

Rörande påståendena om kvitton, skrev jag utförligt om det i denna artikel: “Ekeroth: När statsradion vet sanningen – men döljer den“. Där finns även en ljudinspelning från en SR-journalist som ni kan lyssna på, där hon erkänner att medierapporteringen varit falsk. Det hindrar såklart inte DN, eller Per-Ola Ahlström, från att upprepa lögnerna som om de vore sanningar.

LÄS MER: Ekeroth: “När statsradion vet sanningen – men döljer den

Så man undrar lite vilken “radikalisering” som skett? Regionpolitiken är inte speciellt ideologisk, med få undantag, och partiet driver den linje SD gör generellt sett i andra regioner. Återigen lämnas påståendet om “radikalisering” helt öppet, utan belägg, utan att konkret visa på vilket sätt SD Dalarnas regionpolitik skulle ha blivit radikal. Detta såklart på grund av att ingen radikalisering har skett, eller kommer att ske.

Jobbet som oppositionsråd har för min del främst inneburit att organisera upp gruppen, ha mer genomarbetade budgetar och ställningstaganden, vassare debatter och högre aktivitet. Detta, som till stor del har lyckats, utmålas nu som en radikalisering. Ni förstår säkert varför DN försöker få det att låta så.

Drar i alla trådar?

Artikeln är stundtals komisk när den försöker utmåla mig som något allsmäktigt geni som “drar i alla trådar”. De påstår också att “trion” har ett gemensamt mål och gör ett hopkok som försöker få det att låta som en stor och ond världskonspiration som jag, Rasmus Giertz och Daniel Lönn står för. Men ofta är verkligheten mycket enklare än vad en agendasättande journalist på DN försöker göra gällande.

Det finns en enkel anledning att jag ens omnämns i samband med denna interna SD-konflikt. Nämligen att jag tog ställning i den fejkade “kvitto-skandalen”. Jag tog en sida i konflikten helt enkelt därför att anklagelserna om “saknade kvitton” var falska. Medvetet falska dessutom. Inte en enda transaktion har någon kunnat påvisa saknar kvitto, till denna dag.

De personer, exempelvis Ahlström, som DN och andra vänsterliberala medier försöker lyfta upp som goda och fromma sanningssägare, var i stället de drivande personerna i konflikten. Dessa personer, varav några fortfarande är kvar i partiet, läckte falsk information till pressen, och utnyttjade därmed media för att kunna bedriva sitt interna politiska spel.

Det finns inget fint, gott eller rättskaffens i detta. Men media tar givetvis tillfället i akt när de ser ett sådant självskadebeteende. 

Jag valde då att undersöka om det låg något bakom anklagelserna. När jag snabbt såg att alla kvitton fanns, så berättade jag det. Först då blev jag indragen i konflikten.

Det är detta som ligger bakom den falska beskrivningen av att jag “drar i alla trådar” eller andra konspiratoriska anklagelser som DN låter publicera. Innan detta bråk, som startade i maj, hade inget kontroversiellt inträffat och jag var fokuserad på att utveckla vår regionpolitik.

Ogillar att granskas

Efter att DN låtit Ahlström breda ut sig med ogrundade och vaga påståenden som ingen av dem troligen förstår själva, ägnas en stor del av artikeln åt att ondgöra sig att två frilansjournalister, Christian Peterson och Nick Alinia, varit i Dalarna och intervjuat folk. Förutom att jag inte har med dessa frilansjournalisters besök att göra, är det värt att kommentera det hela kort i sak. Jag skrev även tidigare om det här: “Vänstern arga när deras egna metoder används mot dem”.

I korthet ogillar gammelmedia när andra än deras egna vänsterjournalister utför granskningar. Då kallas det hot, hat eller trakasserier. Trots att de bara ställer frågor, inte olikt det Expressen, Aftonbladet eller andra gör när det passar dem, dessutom ofta mot enskilda privatpersoner utan makt. När det sker så hyllas gammelmedia för “granskningen”. Men när alternativmedia gör samma sak mot makthavare, då utmålas det som något hotfullt.

Hyckleriet är totalt.

Men även detta är såklart ett medialt trick. Genom att skriva, och intervjua snöflingor som i sin tur tidigare blivit intervjuade av en alternativmediajournalist, kan de måla upp hur hemska dessa alternativmediereportrar är, gärna genom att referera till något misstag någon av dem kanske gjort när han var ett barn.

Exakt så är det med DN-artikeln. Det finns inga belägg för någon radikalisering. Det finns inga belägg för några hotfulla journalister. Det finns inga belägg för att pengar används felaktigt. Ändå är det den bild som DN förmedlar.

Anita och Kenneth vem?

Ett annat intressant trick DN kör med är när de intervjuar Anita och Kenneth Tjärnberg. Frågan är vilka dessa två egentligen är. Anita var firmatecknare under en kort tid, men inte för distriktet, som är vad det skrivits om, utan i SD Borlänge. Så DN blandar här alltså ihop SD Dalarna med SD Borlänge och låter läsarna tro att denna Anita är någon central figur.

Tricket som DN kör med här är givetvis att om dessa två stollar beskrivs som så centrala, så viktiga, som “firmatecknare”, då framstår deras insikt, insyn och trovärdighet som större än den varit.

DN låter duon göra påståenden som att “de här unga grabbarna springer runt på stan och dricker och slösar pengar”. Menar de distriktets pengar? Vems pengar? Återigen bara lösa anklagelser från några före detta perifera medlemmar. DN kunde väl inte hitta någon bättre, så då försöker man koka soppa på även denna spik. Men DN vet ju att läsarna inte är insatta, så i deras ögon kan dessa nollor fås att framstå som att de är några viktiga personer.

Men, det är de inte. De är bara av en sort som vi som varit med i SD länge sett alltför ofta: sura, bittra, gamla som alltid gnäller och som tror de är guds gåva till mänskligheten men egentligen aldrig bidragit med något till SD. Det är sådana personer som DN behöver för att bygga upp sitt narrativ.

20 år

Mitt ställningstagande rörande “kvitto-konflikten” ogillade såklart Ahlström med flera, inte minst då jag ibland har en förmåga att kunna vara en effektiv motståndare. Men varför ska jag låta ett gäng lögnare komma undan med falska anklagelser? Dessutom mot det parti där jag har varit engagerad i snart 20 år?

Jag gick inte med SD år 2006 för att det var enkelt eller för att man kunde tjäna pengar på det. Det var precis tvärtom som alla vet. Det var stigmatiserat att vara SD:are. Vi förlorade jobb, vänner, rykte. Det var hat och hot mot oss. Min karriär inom finans fick avbrytas då det som SD:are på den tiden inte gick att få ett jobb. Jag gick med i partiet när det var obekvämt och kostade på att göra det.

Per-Ola Ahlström och andra högljudda och bittra SD-avhoppare gick med när det var lätt och enkelt, ofta efter att ha varit med i femtioelva andra partier innan.

Tyvärr har det ofta varit så i ett snabbväxande parti som SD att man ibland dragit till sig folk som inte har så mycket annat att göra eller falla tillbaka på, eller att förlora. Då blir internkonflikter det centrala för dem. De missar ofta att våra motståndare inte bör vara våra egna i partiet, utan externa: i media och de andra partierna.

Detta går den här sortens personer ofta helt förbi. Det är därför de byter parti som andra byter kalsonger. Och när de blir sura så är deras enda tanke att de ska attackera det enda parti som försöker rädda Sverige. Men jag köper inte det.

Blev besvikna

Jag har passionerat, till ett relativt högt pris ekonomiskt, socialt och säkerhetsmässigt, kämpat för partiet. Jag menar att SD är den avgörande anledningen till att vi nu är på rätt spår och att hela debatten i Sverige skiftat och att vi nu för första gången sedan demokratins införande har en regering som gör saker rätt (om än inte perfekt).

När jag petades från riksdagslistan 2018 var det nog många som förväntade sig att jag, i likhet med stollar som Ahlström, skulle gå ut i media och skrika och kritisera partiet. De blev besvikna. Det är till och med många personer som hört av sig till mig och sagt att de uppskattar och är imponerade över att jag inte gjorde som så många andra.

Och anledningen är den jag skrev ovan: jag valde att engagera mig för att jag vill rädda Sverige. Inte för pengar, kändisskap eller annat (jag hade tjänat mycket mer inom finansbranschen). Därför blev jag inte en rabiat, bitter, nyttig idiot när jag inte fick fortsatt förtroende efter 2018. Och därför kommer jag ta strider internt mot misslyckade, bittra, lögnaktiga personer med självskadebeteende när de falskeligen anklagar partiet eller dess företrädare på grund av interna maktambitioner eller hämndlystenhet när de blivit uteslutna eller hoppat av.

Vad “striden” egentligen handlar om

Så nej, när DN:s Annie Reuterskiöld påstår att “striden i SD Dalarna kan förenklat beskrivas som den mellan bruksorternas gräsrötter och skandalomsusade yngre ‘herrar’ med sikte på riksdagen”, så har hon fel. Det är inte den striden som är det centrala. Striden står istället som vanligt mellan SD och “agendasättande” vänsterliberal media som försöker söndra genom att skapa och blåsa upp interna konflikter.

Tar man ett steg tillbaka och funderar över DN-artikeln så slås man av att det är samma gamla skåpmat som de alltid kört med. Det är en artikel om ingenting, där de kokat soppa på en spik med hjälp av avdankade föredettingar som tillåts gapa ut massa nonsens som de inte kan belägga på något sätt.

Det är som vanligt detta som är den verkliga striden: Gammelmedia mot folket. Gammelmedia mot SD. DN mot verkligheten.

Slutmålet är som alltid: att försöka förstöra för SD på alla möjliga sätt så vi inte ska kunna rädda Sverige från sådana som DN och resten av klägget. Och till deras hjälp skyndar tyvärr emellanåt nyttiga idioter som Per-Ola Ahlström.

LÄS OCKSÅ: Ekeroth: “Vill du förändra på riktigt – då kräver de din avgång”