När delstatsparlamentet i Thüringen nyligen skulle samlas och konstituera sig efter att nationsvänliga AfD blivit största parti i valet, blev det en tillställning av annat slag än den brukliga där man röstar fram en talman, besätter ett antal andra poster, säger några högstämda ord och går hem. Om detta och annat i spåren av delstatsvalet skriver Jakob Heidbrink, docent i civilrätt vid Göteborgs universitet och med rötter i Tyskland.
Det normala är att det största partiet bildar koalition med ett eller flera andra partier, för såvida man inte fått egen majoritet i parlamentet. Men efter årets val i Thüringen klargjorde samtliga övriga partier att man inte avsåg respektera väljarnas vilja, utan i stället obstruera genom att vägra samarbeta med AfD, berättar Heidbrink.
För att legitimera obstruktionen hänvisar partierna till att den tyska säkerhetspolisens ledning anser AfD så radikalt att man satt partiet och dess aktiva under bevakning. Det finns polisiära traditioner i den vägen att falla tillbaka på från den tid då halva landet var kommunistiskt.
LÄS ÄVEN: Historiska framgångar för AfD i tyska delstatsval
Krav har även rests på att AfD ska förbjudas när det nu ökar så starkt i popularitet och inte går att rå på i demokratiska val. Den möjligheten som normalt förknippas med totalitära stater dröjer sig kvar i den tyska lagstiftningen sedan Hitlers nazistparti förbjöds efter att ha förlorat andra världskriget.
Ger själva motståndarna bränsle
AfD har samtidigt själva delvis lagt upp bollen för de övriga partiernas bojkott, menar Heidbrink. Man föreslog exempelvis till talman för parlamentet en person som i närtid är dömd för bedrägerier. Det hade varit svårt för vilket parti som helst att få en majoritet av ledamöterna att ställa sig bakom.
Så länge ingen vald talman finns säger reglerna att parlamentets äldste – ”alterspräsident” – ska sköta talmansuppgifterna. Det slumpar sig vara en 76-åring från AfD. Personen i fråga valde att kontra med motobstruktion genom att vägra genomföra några omröstningar överhuvudtaget eller att förklara parlamentet samlat och beslutsfähigt.
Det fick i sin tur kristdemokratiska CDU att initiera ett snabbförfarande i delstatens författningsdomstol för att gripa in och lösa situationen. Beroende på vad den beslutar kan det parlamentariska politiska arbetet ta sin början eller ej.
Enda parti som tar situationen på allvar
Heidbrink skriver att han inte har mycket till övers AfD:s aktiva, inte bara i Thüringen utan i landet generellt. Däremot har han respekt för de allt större skaror väljare som i frustration över den massinvandring de menar håller på att föröda landet, söker sig till AfD, då inget annat parti tar situationen på tillräckligt allvar.
Så länge det är så, kommer AfD att fortsätta växa, konstaterar Heidbrink. För att hindra denna växande skara tyskar, som redan utgör närmare en tredjedel av väljarkåren, från att få genomslag för sin röst, kan man som i Thüringen bojkotta AfD, eller förbjuda partiet.
Ingetdera lär dock få tyskarnas missnöje med migrationspolitiken att försvinna. Risken är snarare att det får motsatt effekt på opinionen och att nästa massinvandringskritiska parti som bildas får ännu fler väljare än dagens AfD, tror den tyske docenten.
Odemokratiskt att förbjuda
Heidbrink tillhör dem som, även om han ogillar AfD, är av den bestämda uppfattningen att det vore djupt olämpligt och odemokratiskt. De partier som tidigare förbjudits i Tyskland har varit marginella sådana på den kommunistiska och nazistiska ytterkanten. AfD representerar 30 procent av det tyska folket och har inte en så extrem politik, även om motståndarna försöker göra detta gällande.
LÄS ÄVEN: Nya valframgångar för tyska nationalister
“Så många väljare kan man inte tysta och marginalisera“, skriver Heidbrink och fortsätter: “Att försöka bli av med konkurrensen när ett sådant parti når 30 procent är att ganska öppet inte vara bekymrad för innehållet i partiets politik, utan för partiets framgång. Det fungerar inte, inte politiskt, inte socialt“.
“Ledande politiska eliter” fortsatt migrationsliberala
Hedibrink konstaterar också att “den idealistiska migrationspolitiken är fortsatt helt dominerande inom de ledande politiska eliterna i Tyskland“. Det innebär att även om de övriga partierna nu på delstatsnivå delvis anpassar sin migrationspolitiska hållning för att stoppa strömhoppen till AfD, så stoppas allt sådant på nationell nivå i förbundsriksdagen.
Enligt Heidbrink har dock dessa “ledande politiska eliter” ingen migrationspolitisk trovärdighet kvar. Och det är det avgörande skälet till att så många vänder sig till AfD. Över hälften av partiets väljare uppger enligt undersökningar att de röstar på AfD för att det är det enda partiet i landet som trovärdigt vill minska migrationen, trots att man i många fall ogillar stora delar av partiets övriga politik.
“Har inte förstått”
Heidbrink summerar: “De traditionella partierna i Tyskland har alltför länge inte förstått att stor migration på kort tid dels leder till sociala spänningar när många kulturellt främmande personer till synes plötsligt förändrar närområden som den inhemska befolkningen upplevt som närmast oföränderliga i århundraden, dels och på grund av detta leder till att den inhemska befolkningen kommer att känna sig hotad i dess identitet.
De traditionella partierna har gjort detta onda värre genom att kalla dem som tidigast gav uttryck för att de kände sig hotade i sin identitet och i sina rötter i marken för rasister och värre, medan samtidigt migranternas skara naturligtvis skulle få bevara sin kulturella identitet även i det nya landet.
Man glömde vem som sist och slutligen har rösträtten, och vem som sist och slutligen kan göra det politiska livet obekvämt. Inte heller spred man sin idealism på något jämnt sätt, utan migranternas kulturella arv såg mycket länge ut – och ser fortsatt ut – att värderas högre än den inhemska befolkningens kulturella arv.”
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.