KRÖNIKA Det sägs ofta att dagens politiker är opportunister. Jag instämmer i det påståendet, men inte i betydelsen att de härmar väljarnas åsikter, utan i betydelsen att de härmar tongivande journalister och politiker. De är mer tondöva till väljarnas åsikter än vad man kan tro om personer som trots allt anser sig vara demokrater.

Författaren David Goodhart (känd genom indirekt faderskap till de två svenska neologismerna varsomhelstare och någonstansare) har i en ny bok granskat bandet mellan väljare och politiker. När brittiska Members of Parliament skall välja att rösta mellan sin personliga åsikt och sina väljares åsikt väljer han att rösta efter sin egen åsikt i 80% av frågorna och efter väljarens åsikt till 7 %.

Min misstanke är att svenska riksdagsmän inte är så mycket mer lyhörda. Väljarna har dock andra preferenser, inte mindre än 63 % anser att en parlamentsledamot borde rösta enligt sina väljares preferenser. Storbritannien har enmansvalkretsar vilket gör lojalitetsbandet klarare, men valet för riksdagsmän är fundamentalt detsamma.

Liberalerna har varit ute och letat i de politiska markerna. På 00-talet behövde partiet förnyas så man sökte nya frågor. Man fastnade då, förmodligen ovetande, för några populära åsikter:

Bråkiga elever ut ur klassrummet                             89 procent av väljarkåren instämmer
Betyg i årskurs 6                                                            74 procent av väljarkåren instämmer
Språktest för medborgarskap                                     69 procent av väljarkåren instämmer
Avlyssna grov brottslighet                                           88 procent av väljarkåren instämmer

De här åsikterna var dock inte populära inom nomenklaturan, så de blev övergivna under alliansåren; enigheten mellan partierna var det centrala. Men nu är läget för partiet desperat.

TV-programmet Agenda handlade nyligen om hängivna liberaler som talade engagerat om sitt parti som för närvarande ligger kring 3 procent, men riskerar att falla isär till två mindre bitar. Inte bara majoriteten, på kanske två procent, var optimistisk utan också minoriteten på kanske en procent. Alla talade om partiets fenomenala goda värderingar och förmåga att dra röda linjer för sig själv och andra.

Medan väljarna börjar vänja sig vid Sverigedemokraterna i den politiska geografin blir partier som Liberalerna alltmer SD-fobiska. Folkpartiet delas nu mellan de som ”drar en röd linje mot budgetsamarbete med SD” och de som har en mer omfattande beröringsskräck. Väljarna blir allt färre, men partiföreträdarna i Agenda hade röda kinder av positiv förväntan på framtiden.

De förstod inte att TV-programmet låg ytterst nära gränsen för förnedringstelevision. Tittare undrar om partiet har någon möjlighet att klara sig kvar även utan splittring. Men partiföreträdarna varken nämnde eller tänkte i konceptet ”att åka ut”. De var oroligare för att partiet skulle besudla sitt goda rykte.

Folkpartiet, förlåt Liberalerna, är ett problematiskt parti då det har två målsättningar. Att veta bäst, kanske bäst illustreras av en av Sveriges mest misslyckade ministrar, Bengt ”Vetbästerberg”. S-politikern Sten Anderson må ha begränsade anatomiska kunskaper, men presenterade den lockande hypotesen att Bengt Westerberg ”hade en felkonstruerad hjärna”.

Det är i alla fall en förklaring till den misslyckade invandringspolitiken under jugoslavienkrigen och den illa genomtänkta LSS-reformen (”lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade”). Närmare 30 år efter sjösättning är det fortfarande ett blödande sår i statsbudgeten med skenande kostnader.

I fornstora dagar slog partiledaren Gunnar Helén fast: ”Att var Folkpartist är att vara kluven”. Förutom en ”Vetbästerberg” fanns också en ”Högsterbergare” i en sann folkpartist. Att vara medlem i partiet innebär att ha lite högre ideal än andra personer.

Den typiske folkpartisten skildras ofta som en folkskollärare, lika hemtam i Bibeln som i skolboken. Den kluvenhet som nu plågar partiet har gamla anor och jag tror den centrala kampen råder mellan att veta bäst och att vara godast.

För den som lyssnat på partirepresentanternas idoga käbbel i kombination med en kompakt verklighetsförnekelse framstår partiet som dödsdömt. Men det var också domen över Joe Biden då han 1987 avslöjades med att ha stulit sina tal av Labours ledare Neil Kinnock inklusive de avsnitt där Kinnock berättade om sin hustrus heroiska kamp mot det brittiska klassamhället. Men Biden lyckades återuppstå från de dödförklarade, så varför inte de svenska liberalerna?

Lösningen för partiet är att helt lägga om linjen och utnyttja sin splittrade personlighet. Liberalerna skulle kunna slå mot SD genom att bli mångdubbelt mer populistiska. Den nya strategin är att partiet bestämmer sig för att i alla frågor rösta efter folkopinionen. Man låter sina personliga åsikter komma i bakgrunden och röstar efter folkviljan.

Att inget annat parti kommit på detta, fast de alla kallar sig demokratiska visar hur tomt demokratibegreppet blivit. Det jag nu tipsar Liberalerna om kallas ”direktdemokrati”, och anses allmänt i litteraturen vara förmer än det vi har, ”representativ demokrati”. Termen direktdemokrati kan låta lite gammaldags, men då kan den ersättas med den moderniserade termen ”Direktdemokrati 2.0”. ”Högsterberg” intar tronen som demokratins riddare och räddare. Vad kan de andra partierna sätta emot?

En annan fråga tränger sig dock före: vad skall då ”Vetbästerbergaren” göra? Här behövs lite split vision mellan debatt och votering. ”Högsterbergaren” röstar, men ”Vetbästerbergaren” debatterar. Han berättar för de som vill höra, men också för de som inte vill höra, vad som är rätt och riktigt i alla frågor; dvs han går på som om ingenting har hänt.

Vid voteringarna följer politikern folkviljan och bryr sig då inte om dagens problematik, den att man riskerar att ”råka i dåligt sällskap”. Röstar man efter Demokrati 2.0 har man frigjort sig från de andra simpla partierna som ägnar sig åt kohandel och andra tarvligheter. Samtidigt visar det idoga springet i talarstolen att en liberal alltid söker övertyga de oupplysta om vad som är rätt och om vad som är gott.

Det finns svårigheter med denna strategi. Att man ibland röstar mot sin egen övertygelse tar emot, men bara lite. Representanterna är vana att rösta för partilinjen, även när den går emot den egna uppfattningen. Skälet är att om man inte gör det, så åker man ut. Det är precis detsamma som gäller nu. Klarar partiet inte den nya linjen blir riksdagsmännen friställda, hela partigruppen.

Nödens lag går före stolthet, fördomar och fåfänga. Följsamhet till väljaren är impopulärt bland politiker, men populärt bland väljarna. Det är det som gör att det finns en god möjlighet med just den direktdemokratiska linjen. Att då gå till val ”på en klar röd linje mot budgetförhandlingar med SD” är närmast ett suicidalt beteende.

Jag förstår att det inte är lätt för en folkskollärare att sätta sig ner i en skolbänk istället för bakom katedern, men nöden har ingen lag. Efter alla år med prat om demokrati kan det vara dags att, som amerikanerna säger, ”walk the talk”. En del politiker kommer att drabbas av nervösa sammanbrott eller djup samvetsnöd, men det är ju känt att det gör ont när knoppar brista.

Jag säger inte att det är lätt. Det kräver nytänkande. Det kräver mod. Det går inte att gå i det kalla vattnet med en fot i taget. Att dyka i är att ta en helt onödig risk, då det räcker gott bara att hoppa i med fingrarna om näsan. Partiet kan dock i nuläget inte bestå av så många fler än den hårda kärnan. Badkrukorna har redan lämnat och bara det trogna gardet är kvar. Kan de ta språnget? Det är faktiskt sista chansen.