Mogert går till storms mot de opinionsbildare som anser att det är rimligt att biblioteken används för det ändamål de är avsedda, läsa och låna böcker till exempel, och att den som besöker biblioteken uppträder på ett ordnat sätt och inte stör andra besökare.
Sådana krav är enligt Mogert inte bara konservativt förstockade och uttryck för att vilja förvandla biblioteken till ”mausoleum”, det är också uttryck för klassförakt och främlingsfientlighet. Detta därför att de gäng som ställer till problem på biblioteken företrädesvis består av utomvästliga första och andra generationens invandrarkillar som inte klarat sig genom grundskolan med godkända betyg och som utvecklat svåra antisociala och ofta kriminella beteenden.
Det är inte bara biblioteken som är skådeplats för dessa ungdomars otyglade sturm und drang-symtom. Även skolans klassrum är en arena för sådana beteenden och det i en utsträckning som gör det hart när omöjligt att bedriva en ordnad undervisning.
Det framgår inte av Mogerts debattartikel, men månne anser han det lika ärkekonservativt, främlingsfientligt och klassföraktande att kräva ordning i skolan och att betrakta denna miljö som en plats för kunskapsförmedling. Mogert ansluter sig i så fall till en fyra fem decennier lång tradition i sitt parti med en skolpolitik som vi otäcka konservativa brukar sammanfatta med epitetet ”flumskolan”.
Låt oss slå fast att kritiken mot det som händer på landets bibliotek (och i skolorna) inte är uttryck för någon krock mellan dammigt och inskränkt konservativt tankegods och nya friska idéströmningar – åtminstone får vi innerligt hoppas det, annars är kulturvänstern ännu längre ned i diket än vad vi tidigare befarat.
Det som rapporterats från biblioteken är nämligen att stora ungdomsgäng drar in genom dörrarna, gapar och skriker, röker, dricker alkohol och använder narkotika, trakasserar och utövar våld mot andra besökare och bibliotekarier, porrsurfar och onanerar, vandaliserar böcker och inredning med mera. Det är med andra ord antisociala och direkt kriminella beteenden som svårligen kan sanktioneras ens i den mest kulturradikala idéströmning.
Mogert anklagar de “konservativa debattörerna” för att stämpla människor som inte har läsandet med sig hemifrån som “ovärdiga” att besöka ett bibliotek. I själva verket är det förstås den som beter sig på ovanstående sätt som själv mönstrar ut sig som ovärdig att vistas i en biblioteksmiljö. Den ungdom som kommer från en litterärt torftig hemmiljö men besöker biblioteket med ett genuint intresse för att göra något åt detta är naturligtvis mer än välkommen.
Att, som Mogert, legitimera ovan uppräknade antisociala beteenden är först och främst ett svek mot det stora flertalet skötsamma biblioteksbesökare som störs och utsätts, som skrämts bort och inte längre vågar sig till biblioteken eller inte längre kan gå dit även om de vill, av det enkla skälet att ordningsstörningarna tvingat biblioteket att stänga. Men det är också ett svek mot de missanpassade ungdomarna från Sveriges nya etnifierade underklass.
Det här är ungdomar som ofta redan har en fot inne i de grova gängkriminella miljöerna i Sveriges numera hundratals s.k. ’utanförskapsområden’. Snart står de med båda fötterna stadigt förankrade i den organiserade brottsligheten och med en pistol i byxlinningen. Det är ungdomar som kommer att åsamka många människor ett stort lidande och kanske också död, innan de plockas bort från gatan och förpassas bakom lås och bom på någon av landets fångvårdsanstalter.
Mogert hänvisar i sin debattartikel till sin egen uppväxt i vad som förefaller ha varit en litterärt torftig miljö. Det gör han som ett argument för sitt förhållningssätt till frågan om ordning och lugn och ro på biblioteken. Men i stället blir det ett belägg för hans ”konservativa” meningsmotståndares ståndpunkt. Han beskriver själv hur viktiga biblioteken var som ”en biljett” till ett annat liv.
Det har ju gått bra för Mogert här i livet. Han valde inte den antisociala eller kriminella banan, han tog vara på de möjligheter till klassresa som tidigare generationer socialdemokrater skapat. Om bibliotek och skola på den tiden varit ett inferno av det slag som ovan beskrivits och om dåtidens kulturpolitiker pådyvlat Mogert en identitet som ett chanslöst offer för socioekonomiska omständigheter, då är risken stor att det skulle ha gått betydligt sämre för honom i livet.
Det verkliga klassföraktet och den verkliga främlingsfientligheten är den som Mogert i sin artikel ger uttryck för. Det är ett synsätt på invandrarungdomar från de lägre samhällsklasserna som lägre stående även som människor – individer som inte ska anses ha förmåga att ta ansvar för sina liv, som i motsats till oss andra inte ska förväntas klara av några krav, som inte ska tillskrivas så mycket karaktär att de ens kan mäkta avhålla sig från grova antisociala och kriminella beteenden.
Det är en ytterst obehaglig människosyn som när den får fäste bland politiker kan få och har fått ödesdigra konsekvenser för människor och hela samhället. Det var inte genom att betrakta arbetarklassen som oduglingar som gamla tiders socialdemokrater förvandlade Sverige till en modern välfärdsstat med i princip utrotad fattigdom.
Hela folkbildningstanken byggde på en diametralt motsatt människosyn, på att ge människor från de lägre klasserna verktyg för att förbättra sina liv men också sätta tilltro till dem och vara tydliga med att det var individens ansvar att ta vara på de möjligheter som nu gavs och som inte på samma sätt funnits i det tidigare mer cementerade klassamhället.
Det finns naturligtvis ingen anledning för en socialdemokrat att inta något annat synsätt på Sveriges nya invandrade underklass än vad man tidigare gjorde på den etniskt svenska. Det svenska samhället erbjuder dessa människor möjligheter att skapa sig ett liv som de bara kunde drömma om i sina ursprungsländer. Det är rimligt att som motprestation begära att de tar vara på dessa möjligheter. Det är också uttryck för en anständig människosyn att tillskriva dessa människor förmågan att skapa sig ett bra och välanpassat liv i Sverige.
Mogerts generation politiker har förvisso bedrivit en kvantitativt vidlyftig migrationspolitik som inte står i paritet till vad det svenska samhället klarar att absorbera. Det har lett till att många invandrare hamnar i utanförskap, främst på arbetsmarknaden. Men utanförskap i Sverige 2017 innebär ändå en tillvaro i en bostad med hög standard, full tillgång till alla välfärdssystem och bidragsförsörjning på en nivå som inte tvingar någon ut på brottets bana för att överleva.
Det finns inget i negativ mening konservativt, klassföraktande eller främlingsfientligt i att värna biblioteken som en plats för boklig bildning och förkovran. Tvärtom tillkom de kommunala biblioteken på socialdemokratiskt folkbildningsinitiativ för att ge barn och ungdomar från arbetarklassen tillgång till det bokliga kunskaps- och kulturutbud som tidigare varit endast de mer privilegierade klasserna förunnat.
När man läser debattartiklar från ledande socialdemokrater som den Mogert författat förstår man varför detta parti idag har så stora svårigheter att behålla arbetarklassens väljare. Jag är själv socialdemokrat i själ och hjärta men kommer troligen aldrig mer att rösta på det parti som kallar sig Socialdemokraterna men som numera förvandlat sig till en narrspegel av denna ideologi.
Detta är en opinionstext. Den återspeglar skribentens personliga åsikter.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.