DEBATT Stockholm behöver växa. Alla stockholmare som har barn eller planerar det kommer i sinom tid att bli varse bostadsbristen. Att benämna varje gräsplätt som park olämplig för bebyggelse håller inte. Visst finns det områden som är direkt olämpliga att bebygga men det ska inte skymma sikten för exploatering generellt. Det viktiga är HUR vi bygger.

Vi kan inte bortse från det faktum att Stockholm är Sveriges huvudstad med betoning på stad och en stad är tätbebyggd. Stora grönytor av vildvuxen natur är en anomali i en stad. Är det det man sätter som främsta krav för sin boendemiljö finns det många andra platser att bo på, men det är också en fråga om hållbarhet.

Om man lyssnar på den allmänna opinionen när stadsbyggnadspolitik kommuniceras blir man snart varse att inställningen är att det finns en universallösning för att bygga den goda staden. Stora grönytor, träd, ljus och luft utgör det goda och eftersträvansvärda – förtätning och ny bebyggelse motsatsen. Så är det naturligtvis inte, för om det hade varit så skulle ingen vilja bo i Gamla stan, en hyllad och i högsta grad levande och trivsam stadsdel trots att den saknar samtliga ovanstående parametrar. Det är dessutom långa köer till stadsdelens skolor och jag tror inte för en sekund att barnen saknar en stor skolgård.

Lyssna mindre på de som säger nej till allt

I stället för att låta detta faktum mana till eftertanke, lyssnar allt fler beslutsfattare på den opinion som säger nej till i stort sett allt. Det är viktigt att lyssna på opinionen, men situationen har blivit ohållbar. Det är snarare regel än undantag med processer som spänner över mer än ett decennium från inlämnat bygglov till färdig byggnad.

Trots det blir det nya många gånger inte bra, ibland till och med katastrofalt dåligt. Förtätningen av Bromma och Aspudden är två exempel där stora villatomter med generösa äldre byggrätter ger ekonomiska incitament att riva enfamiljshus och exploatera den avrivna tomten in absurdum med en för området främmande byggnadsvolym. Andra skräckexempel är Stockholm Waterfront, Norra tornen och den senaste överexploateringen av Hötorgscity. Tillåten rivning av kulturmärkta fastigheter som Hästen 21 och Snäckan 8 är en annan avart.

Något behöver uppenbarligen göras, alla nya arkitekturpolicys och byggnadsordningar till trots.

Större och mer långsiktigt grepp krävs

Lösningen är att det så långt det är möjligt sluta med frimärksplaneringen där varje exploatering blir en kamp och i stället ta ett större och långsiktigt grepp över hur staden ska kunna växa på ett attraktivt sätt. Det går att värna det befintliga och samtidigt exploatera hållbart med noggrann planering, men då behöver Stockholm byggas ihop.

Staden utanför tullarna planlades inte på samma sätt som innerstaden med några få undantag, ett är centrala Aspudden, en mycket populär förort. Andra ideal fick dock större spridning över tid, och förorterna som byggdes blev i stället isolerade enklaver helt frikopplade från varandra.

Bostäderna separerades från samhällsservice och handel, som i stället för att vara integrerade lades i ett centrum. Många av dessa centrum dras i dag med otrygghet och sviktande kundunderlag eftersom det nu bor färre personer i varje bostad. Dessa områden är ofta passande för stadsutveckling. En väl planerad förtätning anpassad till den befintliga miljön blir tryggare och får ett ökat antal potentiella kunder så att handel och samhällsservice kan utvecklas i stället för avvecklas.

Obebyggda mellanrum lämpliga för stadsutveckling

Dessa mellanrum av obebyggd mark är således väl lämpade för en hållbar stadsutveckling eftersom infrastrukturen redan finns på plats. I stadsnära lägen kan kvartersbebyggelse vara ett sätt att få till en både attraktiv och tät stadsutveckling, i mer perifera lägen, kanske också i något enstaka centralt läge, kan stadsradhus efter engelsk modell vara passande då de är både yteffektiva och kan planeras med en grön, privat baksida passande familjer.

Att planlägga och tomtindela större ytor där endast höjden på husen, gatornas bredd, torg, parker och samhällsnyttiga byggnader är inplanerade är inget nytt, utan har präglat det Stockholm som idag betalas med de högsta priserna. En komplettering av de större planerna med en omfattande luckutredning behövs också för att få en komplett och förutsägbar plan. På så sätt vet de närboende vad som kommer att byggas och exploatörer vet vad de har att förhålla sig till.

Gubbängsfältet och Katarinavägens södra sida är två platser som har alla förutsättningar för att kunna utvecklas på ett bra sätt. Det innebär inte att sporten behöver ge vika på Gubbängsfältet eller att grönytan blir mindre vid Katarinavägen. Det går att få både ock med rätt planering.

Märkligt resonemang från flera partier

Det är därför väldigt märkligt att flera partier förespråkar Bromma flygplats som ett framtida stadsutvecklingsområde. Förutom att det fordras en omfattande och mycket dyr marksanering innan man ens kan börja bygga bostäder kommer Bromma att vara upptaget med att vara flygplats i många år framöver. När vi väl är där kommer elflyget att ha utvecklats och Bromma kommer att utgöra dess Stockholmsbas.

Om Stockholm historiskt inte tillåtits att ta grönytor i anspråk för att utvecklas, hade vi alla idag trängts i Gamla stan.

Det krävs politiskt mod för att inte falla i populistfällan och säga nej till allt utan att presentera vad man vill göra i stället. En debatt om hur Stockholm kan utvecklas på bästa sätt är en nödvändighet som borde sakna politisk färg. Det är varken miljömässigt eller långsiktigt hållbart att göra stora ändringar i hållningen när styret växlar. Väljarna förtjänar bättre.

Kommuner har planmonopol – så vad väntar ni på?

Peter Wallmark
Avgående ledamot i Stads-, fastighets-, trafik- och exploateringsnämnden i Stockholms stadshus