➤ KRÖNIKA  En mycket liten men också mycket aktiv skara personer ligger bakom det som beskrivs som ”högerextremt näthat”. Det konstaterar FOI i en rapport beställd av medieparaplyorganisationen Tidningsutgivarna (TU). Samtidigt som det är välkomna fakta kan rapporten kritiseras för en agendastyrd politisk enögdhet.

Tidningsutgivarna är intresseorganisation för ett stort antal svenska så kallade mainstream-medier. Dessa medier liksom TU:s ledning har det gemensamt att de har en påtaglig vänsterliberal slagsida. Detta har varit till stort förfång för upplysning och debatt och därmed samhällsutvecklingen i Sverige på ett antal områden, mest påtagligt i frågor som rör invandring och integration.

Ett brutet mediemonopol
Tack vare Internet, sociala medier, digitala publiceringsverktyg och elektroniska anslagstavlor har de gamla vänsterliberala medierna förlorat sitt forna monopol på att filtrera vilken information och opinionsbildning medborgarna ska få ta del av. Frustrationen över detta är stor ute på redaktionerna.

Välkomnade initialt medborgarjournalistik och kommentarsfält
Initialt välkomnade journalistkåren ”medborgarjournalistiken”. Man insåg att den kunde fungera som ett alibi för att fortsätta neka icke vänsterliberaler plats på de egna plattformarna utan att anklagas för att begränsa yttrandefriheten – ”Du kan ju alltid starta en blogg”, blev svaret när man refuserades i de etablerade medierna.

Kommentarsfält där läsarna kunde tycka till om de artiklar som tidningarna publicerade infördes med samma tanke. Internt kallades dessa i ohöljt läsarförakt för ”pissrännan” men utåt skröt man om hur man värnade det fria ordet och gräsrotsdemokratin.

Snart annat ljud i skällan
Det höll inte särskilt länge. När journalisterna i kommentarsfälten blev beslagna med lögner, tendentiöst undanhållande av obekväma uppgifter och ett allmänt uselt utfört jobb av läsare som var bättre pålästa än redaktionen, då var det inte kul längre. Att bli tillrättavisad av kreti och pleti i ”pissrännan” gick journalisternas ego och ära förnär.

För att stoppa det man själv lanserat utan att få kritik var man tvungen att först skapa ett narrativ som legitimerade en återgång till gamla tiders envägskommunikation med läsarna, ett som möjliggjorde att återinföra inskränkningar i yttrandefriheten som vore det en dygd, rentav ett värn för denna frihet.

Näthatsdebatten vevas igång
Vi fick näthatsdebatterna där kommentarsfälten sades behövas avskaffas för att stoppa hatet. Kommentarsfält var rena växthus för nya Breivik-terrorister sades det. Det framgick dock tydligt att det man egentligen ville stoppa var att ge medborgarna utrymme på sina tidningssajter att uttrycka åsikter som inte överensstämde med den vänsterliberala redaktionens. Verkligt hat kunde man ju bara enkelt ha modererat bort.

Jag deltog själv i en sådan näthatsdebatt i SVT Opinion i Göteborg för ett antal år sedan där Aftonbladets Karin Magnusson (nu på SVT) såväl före som under sändning hade svårt att dölja sin avsmak för att behöva befinna sig i samma rum som och debattera nedstängning av kommentarsfält mot en tölp som undertecknad. Som tur var hade jag Janne Josefsson precis bakom ryggen som gav mig eldunderstöd, en person som Magnusson inte lika enkelt kunde avfärda bara genom att se illamående ut.

Medborgarjournalistik nu från helvetet
Parallellt svängde msm-media också om medborgarjournalistiken. Nu var den plötsligt ett svårt och ondskefullt gissel och något som måste stoppas. Breddad och fördjupad demokrati beskrevs på bästa orwellska nyspråk som ett hot mot demokratin.

Man hade i sin upplåsta självbild och brist på markkontakt med mediekonsumenterna svårt underskattat suget efter medier som respekterar läsarna som vuxna människor i motsats till att agera som deras självutnämnda förmyndare. Man hade tagit för givet att de medborgarjournalistiska bloggarna skulle förbli en marginalföreteelse.

Bar fram Sverigedemokraterna
Nu hade de hundratusentals läsare och bar dessutom fram ett nytt parti – Sverigedemokraterna – till framgångar som statsvetaren Andreas Johansson Heinö i en nylig betraktelse i Dagens Nyheter konstaterar saknar motstycke: ”Det är helt unikt, inte bara i Sverige. Inget parti någonstans i Europa har någonsin presterat något liknande”, skriver han. Utmaningen från medborgarjournalisterna hotade nu på allvar den gamla journalistkårens enväldighet.

Och inte har det blivit bättre sett ur de stackars msm-journalisternas perspektiv. Om några månader kan SD rentav vara Sveriges största parti och vår statsminister heta Jimmie Åkesson. Och så här ser det dessutom ut lite varstans i västvärlden.

Inte bara i Sverige
I USA röstade folket fram Donald Trump till president. I Storbritannien folkomröstade man sig ur EU. I Ungern står en förkrossande majoritet bakom en regering som säger tvärt nej till utomvästlig massinvandring och multikulturalism. I Frankrike kvalificerade sig Marine Le Pen till andra omgången i presidentvalet. I Holland växer Gert Wilders frihetsparti, i Tyskland Alternative für Deutschland. I Österrike och Italien, Danmark och Norge har massinvandringskritiska partier direkt eller indirekt inflytande på regeringen osv.

Msm-medias analys är att allt detta är ryssens fel som bakom kulisserna och i lönndom regisserar den politiska utvecklingen i världen. Retoriken låter inte sällan till förväxling lik de nazister man säger sig avsky som på samma foliehattskonspiratoriska sätt hävdar att allt är judens fel.

Mats “skiten” Dagerlind
Aftonbladet försökte för ett antal år sedan, på initiativ av tidningens kulturchef, kommunisten Åsa Linderborg, få undertecknad – eller ”skiten” som jag kallades utan att det kritiserades som näthat – kastad i fängelse för tryckfrihetsbrott. Besvikelsen blev stor när detta misslyckades och de dyra jurister som Linderborg kallat in inte kunde hitta något som helst som jag eller mina medarbetare skrivit som gick utöver vad grundlagen skyddar.

Mobbningen fortsätter
Msm-media  ger sig dock inte. Man vägrar, med pinsamt långsökta resonemang ägnade att dölja den politiska utrensning det är fråga om, att släppa in alternativmediernas journalister i sina ”fina” organisationer som Publicistklubben. Man utnyttjar sina försänkningar i regering och parlament för att samfällt uppvakta sociala medieaktörer och tvinga dem att stänga ned medborgarjournalistiska initiativ på sina plattformar som haft mage att ringa upp och intervjua journalister med samma metoder som de själva använder.

Man lierar sig – även här i maskopi med sina kumpaner i regering och parlament – med extremistiska nätverk vars agenda är att stoppa all information och opinionsbildning på nätet som ifrågasätter det vänsterliberala samhällsprojektet under förevändning att det skulle vara näthat. Man ser till att undergräva alternativmediernas finansiering genom att stoppa deras anslutning till reklamnätverk och betalningssystem. Och mycket annat.

Låter myndighet sköta propagandan
Nu har man tagit en myndighet, Försvarets forskningsinstitut, i anspråk för att stigmatisera den just nu kanske största utmanaren till msm-media, Samhällsnytt. I en kökkenmödding blandas vi samman dels med nazister på Nordfront, dels med den elektroniska anslagstavlan Flashback.

Den beställda rapporten har ett tydligt syfte – att peka ut ”högerextremister” som ansvariga för hatet och hoten mot journalister och på så sätt legitimera fortsatt mobbning av medieaktörer som inte håller sig innanför åsiktskorridorens väggar. Det övriga näthatet bryr man sig inte om – det från vänster, det bland IS-sympatiserande, antisemitiska och svenskhatande invandrare osv.

Mer synd om Jeanette Gustafsdotter än barn som mobbas till självmord
Inte heller bryr man sig i sin självupptagenhet om det näthat som är helt dominerande – skolelevers digitala mobbing av andra skolelever. Vuxna Jeanette Gustafsdotter på TU tycker mer synd om sig själv för att ha blivit kallad ”batikhäxa” än om barn i skolan som drivs till självmord av systematiskt näthat.

FOI borde tackat nej till TU
Man kan med fog fråga sig varför en myndighet som FOI ställer upp på att göra en så ensidig undersökning. Rimligtvis borde man ha tackat nej när TU kom med sin beställning och klargjort att man har ett ansvar att inte undergräva allmänhetens förtroende för FOI som saklig och politiskt opartisk myndighet. En bred undersökning av fenomenet näthat överallt där det förekommer är förstås helt i sin ordning medan ett politiskt agendastyrt initiativ som det TU inviterat till är förkastligt.

Allt som glimmar är inte näthat
Ändå innehåller FOI:s rapport några saker som är intressanta att konstatera och som gör upp med en del myter som journalistkåren torgfört om det ”högerextrema” näthatet. Den första har jag redan indirekt nämnt – att mycket av det som kallas näthat bara är halvtaskigt språkbruk med uttryck som ”batikhäxa” och ”glappkäft”. Att det är ömsom vin och ömsom vatten i kommentarsfält och att inte alla har vältalighetens gåva är inte detsamma som näthat.

Näthatarna få till antalet
Det andra är att det är ett mycket litet fåtal personer som står för merparten av  de förment hatiska kommentarerna. Detta motsäger den vrångbild av Sverige som ett land infesterat av rasister som journalistkåren i många sammanhang vill sälja in – nu senast i Jimmy Durmaz-gate som jag tog upp i min förra krönika.

Om man, som uppdagats i nämnda sammanhang, adderar det faktum att de verkliga näthatarna inte bara är få till antalet utan ofta så kallade botar, dvs automatiserade fejkkonton, och sedan också beaktar förekomsten av false flag-påverkansoperationer syftande till att skapa en falsk bild av rasism för att legitimera ”antirasism”, samt förstås som redan nämnts att det så kallade ”högerextrema” näthatet bara utgör en bråkdel av det totala näthatet, då inser man att det TU och dess mediemedlemmar håller på med inte motiveras av problemets omfattning och allvarlighetsgrad utan av en helt annan agenda.

Manliga journalister mer utsatta än kvinnliga
Den tredje intressanta uppgiften i rapporten är att det är fler manliga journalister än kvinnliga som utsätts. Näthatet mot journalister har länge exploaterats av vänsterfeminister som har gjort gällande att det är ”kvinnohatande Sverigedemokrater” som systematiskt ger sig på kvinnliga journalister. Så är det alltså inte. Några ursäkter eller dementier för dessa fake news ska vi väl dock inte förvänta oss från TU och anslutna tidningar.

Samhällsnytts medarbetare bland de utsatta
Som av en händelse ”glömmer” alla msm-medier som uppmärksammar den av TU beställda näthatsrapporten från FOI att utpekade Samhällsnytt också tillhör de medier vars medarbetare utsatts för näthat. Egor Putilov har systematiskt förföljts och fråntagits heder och ära – ett hat och en hets som dessutom försiggått på redaktionell plats hos TU-anslutna medier.

Undertecknad skulle för några år sedan få skallen inslagen med basebollträ – bakom det hotet låg en journalist som arbetat på flera namnkunniga redaktioner. Nyligen väcktes åtal mot en person som dödshotat hela Samhällsnytts redaktion. Han har nära kopplingar till förment ”antirasistiska” organisationer och publikationer som i sin tur har nära kopplingar till TU-anslutna medier.

Rättegång i höst
Rättegången hålls i höst. Om det handlat om ett mål där msm-medias journalister var målsägande , då hade saken slagits upp stort och kontinuerligt fram till dess dom fallit och lång tid därefter. Nu är det påtagligt tyst och kommer sannolikt att fortsätta vara. Det är skillnad på det egna ”goda hatet” från vänster och det ”onda” hat som personer med annan politisk hemvist ägnar sig åt. Inget “allas lika värde” här.

Begreppen ”näthat” och “näthatare” kan också ha betydelsen ”att hata nätet”. I så fall är det Sveriges journalistkår som är de verkliga näthatarna. Ingen förefaller mer än journalisterna vara uppfyllda av hat mot nätet och de möjligheter till yttrandefrihet för medborgarna som detta ger möjlighet till.