➤ KRÖNIKA Det är knappast SD, MED eller någon annan politisk organisation som kommer att bli regimens fall – nej, det är arga medborgare. I sin iver har regimen glömt en tumregel som tidigare räddade kvar makten – trampa inte de vanliga medborgarna på tårna.
Varje livskraftigt system – vare sig i naturen, i samhället eller i politiken – har en förmåga att integrera sina motståndare. Systemkritik som var underground igår blir mainstream imorgon – det är nästan naturens lag. Eller så brukade det i alla fall vara tills ganska nyligen.
Den process som vi bevittnar just nu kan bäst beskrivas som början på slutet för den demokratur som styrt Sverige i nästan ett sekel. En liten elitistisk kärna, trött på ständig kritik, sluter sig, omringar sig med ja-sägare och attackerar medborgare som befinner sig långt från det politiska spelet – och som därmed stöts bort, radikaliseras och får personliga skäl att arbeta mot regimen.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Hade till exempel Katerina Janouch inte kritiserats av statsministern och brännmärkts av medieeliten på grund av sina oskyldiga svar i tjeckisk tv, hade hon nog än idag fortsatt att skriva barnböcker och vara lätt ifrågasättande inom de tillåtna ramarna. Istället har hon blivit en av de vassaste och mest regimkritiska krönikörerna i Sverige som väcker känslor och når ut till många.
Listan kan göras lång men trenden är tydlig – det sker en förflyttning av intellektuella, ekonomiska och mänskliga resurser till gårdagens underground. Regimens panikartade svar blir enkelt och förutsägbart – och det är att öka trycket.
Det mest kända fallet på sistone gäller Fredrik Antonsson, en f.d. undersköterska och Moderat som skapade facebook-gruppen ”Rädda vården”. Gruppen hade en lagom kritisk hållning till statens roll i den pågående vårdkrisen. Antonsson garderade sig för påhopp med att inte göra någon egen journalistik. Han lade bara ut länkar till artiklar i ”godkända” publikationer, bland annat i public service. Men det räckte tydligen inte eftersom samma public service röjde hans identitet och arbetsplats samt hängde ut honom som statens fiende i en så kallad ”journalistisk granskning”.
Jag måste erkänna att jag blev illa berörd när detta hände och anmälde programmet till Granskningsnämnden å hans vägnar – inte minst då det påminde så mycket om uthängningen av mig själv. Innerst inne hade jag ett hopp om att detta bara var ett snedsteg, ett olycksfall i journalistiskt arbete. Men föga förvånande fick jag ett avslag – anmälan hade inte ens tagits upp till prövning. Därmed har staten sagt sitt.
I ett annat fall som jag rapporterade om gick en statlig myndighet in med samlade resurser för att straffa tandhygienisten Bernt Herlitz – som nu riskerar att få all sin egendom konfiskerad till följd av sitt ställningstagande.
Ett politiskt system i kris som vänder sig mot egna medborgare börjar bli farligt och oberäkneligt. När den politiska kampen blir en personlig vendetta börjar andra regler att gälla – nämligen ”öga mot öga”. Det blir en upptrappningsspiral med konsekvenser som är svårt att överblicka.
Historiskt sett är att öka trycket det mest ofelbara sättet att förlora makten. Samma process har utspelat sig om och om igen på olika platser i världen – men för den historielösa politiska adeln i Sverige verkar allting vara nytt och spännande.
När jag var i Syrien 2012 för att rapportera om den pågående konflikten, träffade jag en person som stod nära Assad och hade bra insyn i den syriska maktens interna maskineri. Han berättade för mig att allt hade börjat med oskyldig graffiti som några ungdomar ritade på väggar i staden Deraa. Ett pojkstreck, skulle vissa säga. I den åldern ska man ju vara lite kaxig och markera mot makten. Många tittade dessutom på Al Jazeera och såg revolutioner hos arabiska broderfolk.
Enligt källan, lutade Bashar Assad först åt samma lösning som kungen i Jordanien hade använt för att släcka revolutionens första gnistor: att ta ett steg tillbaka, tillåta fler partier, ge ett engångsbidrag till folket osv.. Men hans generaler lovade att kväva upproret på några dagar. De gav till och med en garanti på det.
”Tro oss,” sade de.
Ungdomarna blev gripna och torterade. Flera dagar senare släpptes de ut från säkerhetspolisens förvar i Deraa grovt misshandlade och med utdragna naglar. Därmed blev civilkriget ett faktum.
Det går knappast att dra några direkta paralleller med situationen i Syrien. Regimen i Sverige är mycket mer sofistikerad än dess motsvarigheter i Mellanöstern vilka kommer i princip direkt från 1960-talet. Men mekanismerna som styr makten är i grunden samma.
Det är svårt att säga hur mycket förtryck och förföljelser mot oliktänkande kommer att öka i Sverige tills det når en ”tipping point”. Det kommer att bli mycket mörkare innan det blir ljusare. Men en sak är säker: det vi ser är början på slutet.
Detta är en opinionstext. Den återspeglar skribentens personliga åsikter.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.