➤ KRÖNIKA  Igår den 1 oktober gick folket i den spanska regionen Katalonien till val i en folkomröstning för att avgöra om regionen skulle förklara självständighet från Spanien. Folkomröstningen motarbetades av Spanien som hänvisade till att deras konstitution säger att landet är odelbart. Spanien skeppade in (bokstavligen!) 7500 federala poliser (Guardia Civil) för att förhindra folkomröstningen, men trots deras brutala insatser ser valdeltagandet ut att ha blivit förhållandevis högt – nära 50 %, varav 90 % av de räknade rösterna i skrivandets stund varit för självständighet.

Men hur blev det så här? Jag har följt Katalonien länge och har flera vänner där som har officiella positioner inom självständighetsrörelsen. För tre år sedan skrev jag artiklar för en pro-katalansk hemsida på engelska – jag rekryterades av en slump efter att jag skrivit en artikel på en amerikansk blogg som ”went viral” inom både pro- och antiseparatistiska kretsar. Hursomhelst, varför vill så många katalaner bli självständiga?

Under Spanska inbördeskriget på 1930-talet så var Katalonien den region som var mest anti-fascistisk och Barcelona den sista staden som Franco lyckades erövra. Under de kommande 40 åren var Katalonien en tagg i foten för Franco; ett ständigt centrum för motståndsrörelser av alla de slag. Franco svarade med att i klassiskt fascistisk stil förbjuda katalanska, alltså Kataloniens eget språk, samtidigt som regionen plundrades på rikedomar och man tappade all form av regionalt självstyre. Franco var inte den förste som försökte utplåna Kataloniens kultur, men han var grymmare än någon av hans föregångare.

Spanien må ha blivit en demokrati på 1970-talet, men sättet man blev det på var minst sagt något av ett anti-klimax: Franco dog, ingen naturlig efterträdare fanns, så man bestämde sig för att rösta om saken. Så kan man sammanfatta det, något förenklat givetvis. Spanien gjorde aldrig uppror mot Franco, utan var istället lydiga undersåtar i över en generation… utom i Katalonien.

Katalonien fick tillbaks ett visst regionalt självstyre, men den anti-katalanska rasismen som Franco spridit levde kvar – kanske delvis på grund av den skam spanjorerna innerst inne kände över att man inte vågat stå upp mot fascismen på det sätt som katalanerna gjorde? Negativa stereotyper om katalanerna som illojala och ”inte riktiga spanjorer” levde hursomhelst vidare – och så småningom ledde detta till att katalerna bestämde sig för att ”Ni har rätt, vi är inte riktiga spanjorer – så därför behöver vi inte vara lojala mot den spanska staten. Självständighet, tack!”.

Utöver rasismen så är överbeskattningen av Katalonien ett vanligt argument. Nu bör detta argument kvalificeras med att Katalonien också är en av de rikaste regionerna i Spanien – men detta bör i sin tur kvalificeras med att det finns god anledning till detta! Katalansk kultur karaktäriseras av en stark arbetsmoral, i jämförelse med de övriga spanjorerna och deras siestor. På det sättet är Katalonien mer ”nordeuropeiskt” än övriga Spanien. Katalaner är också kända för att vara ”seriösa” och mer tillbakadragna än de mer livade spanjorerna – också detta något likt oss i norr. Katalanerna upplever att de arbetar hårdare och tar livet mer seriöst än övriga spanjorer, och därför blir rikare – och för detta ska de inte behöva straffbeskattas och försörja “slashasarna” i Madrid!

År 2006 kom Spanien och Katalonien överens om ett avtal som skulle gett Katalonien kraftigt ökat självstyre. Tyvärr bytte Spanien regering, och det nya regeringspartiet Partido Popular (som grundats av medlemmar i Francos innersta krets) såg inte alls lika positivt på avtalet utan stämde (redan innan de kom till makten) den förra regeringen med argumentet att avtalet bröt mot konstitutionen. År 2010 beslutade Spaniens högsta domstol (som mestadels består av PP-sympatisörer) att PP hade rätt, och större delen av avtalet kastades i papperskorgen. Detta, tillsammans med det missnöje mot Madrid som följde i finanskrisens spår, ledde till raseri bland katalanerna och en ny beslutsamhet om att man måste skapa en självständig nation.

Katalonien blev en del av Spanien år 1714. Hur frivillig denna anslutning var kan man diskutera och beror helt på om du frågar en separatist eller unionist, men hursomhelst så har Katalonien som ni säkert förstår från det ni redan läst egentligen aldrig ”passat in” i Spanien – man har alltid varit en katt bland hermelinerna.

En nation definieras främst utifrån språk, traditioner och historia. I alla tre hänseende så är Katalonien och Spanien väldigt annorlunda – Spanien är således inte en naturlig nationalstat likt Sverige utan en i grund och botten ”konstgjord” nation. Det vore bättre i längden för alla inblandade om den katalanska och spanska nationen gick skilda vägar.

Argumentet att ”Spaniens konstitution tillåter inte självständighet för Katalonien” är absurt – inget land tillåter självständighet, punkt. Självständighet är något man måste ta för sig om man vill ha. Sveriges utbrytning ur Kalmarunionen var olaglig enligt dansk lag, och brittisk lag tillät inte USA att bryta sig ur, bara för att ta två exempel.

Några fruktar att självständighet ska leda till ”balkanisering” – tänk om Baskien vill ha självständighet, och sedan Kanarieöarna, och sedan… ja var tar det slut, undrar kritikerna? Men varför skulle det vara dåligt, ställer jag som motfråga? Tror någon på allvar att det varit bra om Jugoslavien fortfarande existerade? Folk flydde från det landet av en anledning! Jag har inga problem med baskisk självständighet heller – det är bättre med små, naturliga nationer med kulturell homogenitet, gemensam historia och folkgemenskap, än stora konstgjorda nationer som hålls ihop med våld. Och efter gårdagens polisbrutalitet i Katalonien, måste vi dystert konstatera att Spanien är en sådan nation.

Och just därför måste vi stödja Kataloniens frihetskamp.

(Kontakta mig gärna via Facebook eller i kommentarsfältet, och lyssna gärna på Amerikanska Nyhetsanalysers poddserie om Katalonien där jag analyserar folkomröstningen i mer detalj)

Detta är en opinionstext. Den återspeglar skribentens personliga åsikter.