➤ KRÖNIKA Efter att en grupp kristendomskritiska aktivister bränt ett exemplar av Bibeln på offentlig plats i Jönköping – en stad känd som “Sveriges Jerusalem” – tog hundratals uppretade kristna till gatorna, attackerade polis och räddningstjänst med gatstenar, flaskor och pyroteknik, satte bilar och högar av däck i brand under stridsrop om att ”Kristus är stor”. De scenerna minns vi alla.
Nej, det gör vi förstås inte, eftersom de aldrig utspelat sig och heller aldrig är något som skulle kunna inträffa. Om man ovan byter ut Jönköping mot Malmö, kristna mot muslimer, kristendom mot islam, Bibeln mot Koranen och ”Kristus är stor” mot ”Allahu akbar” förvandlas dock saga till nyhetsrapport. Det är exakt vad som hände under fredagskvällen och natten mot lördagen.
Inget undantag
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Och händelserna utgör inget undantag – det är vad som sker varje gång muslimer känner sig kränkta. Allra minst. Ofta flyter det även blod, som efter Muhammedkarikatyrerna i danska Jyllands-Posten, efter Lars Vilks rondellhund, efter satirfilmen om profeten Muhammeds liv, efter den franska tidningen Charlie Hebdos skämtteckningar om islam. Det är ännu för tidigt att veta om även fredagens koranbränning i Malmö kommer att kosta människoliv när den upplevda oförrätten ska vedergällas i påbjuden jihad.
Lika skrämmande som det muslimska våldet är västvärldens vänsterliberala undfallenhet visavi det. När gatukonstnären Dan Park och den danske partiledaren Rasmus Paludan sökte och fick tillstånd för ett islamkritiskt torgmöte under vilket man bland annat ämnade bränna ett exemplar av Koranen hade detta ett glasklart stöd i Sveriges grundlag som utgör vår frihetliga demokratis själva fundament och som skiljer den från bland annat de kalifatliknande teokratier som är styresskick i många av världens muslimska länder.
Oroande svagt stöd för svensk grundlag
Trots detta i grundlagshänseende glasklara och i demokratisynpunkt fundamentala hörs nästan inga röster från det svenska etablissemanget till försvar för koranbränningen, men desto fler som gör gemensam sak med muslimer i att fördöma densamma. När till och med en tidigare statsminister och ledare för ett av Sveriges största partier, Carl Bildt, i strid med grundläggande demokratiska principer och svensk lag går ut och hävdar att det ”aldrig kan accepteras” att en bok bränns, är det extremt oroande.
När polisen också drar tillbaka beviljade demonstrationstillstånd efter påtryckningar från muslimska grupperingar och deras apologeter inom det vänsterliberala svenska etablissemanget är det en bekräftelse på att denna oro är befogad. Återkallandet togs bakom dimridåer om att man inte kunde garantera Parks och Paludans säkerhet eller den allmänna ordningen. Det kan man säkert inte, givet rådande resurskris inom Polismyndigheten och hur många våldsbejakande muslimer som idag finns i Sverige, vilket är illa nog. Men det egentliga skälet var ett annat.
Koranbränning ett lackmustest
Man förstod att koranbränningen skulle bli ett lackmustest som åter påminner oss om att alltför många muslimer i Sverige inte är integrerade, inte har absorberat västerländska demokratiska och frihetliga värderingar, inte kan acceptera att svensk lag har företräde framför sharia och inte nöjer sig med att uttrycka sitt missnöje inom de demokratiska spelreglernas ramar. Genom att stoppa torgmötet hoppades man avvärja de våldsyttringar som befarades bli konsekvensen av att tillåta bokeldningen.
För att ytterligare minska risken fråntog man också Paludan hans EU-stadgade fria rörlighet och belade honom med ett två år långt inreseförbud till Sverige. Det är en utvisningsåtgärd som många gånger inte dömda utländska mördare blir föremål för, inte ens IS-terrorister som rest till Syrien för att massmörda. Men i motsats till dessa mördare anses den ostraffade advokaten och partiledaren Paludan utgöra ”ett allvarligt hot mot rikets säkerhet” som motiverar åtgärden.
Svensk polis upprätthöll sharialag
Nu kom alltsammans på skam eftersom andra företrädare för det Danmarksvänliga (av svensk media inklusive förment opartiska SVT och SR felaktigt benämnda som högerextrema) partiet Stram Kurs i Paludans ställe reste till Malmö och i civil olydnad genomförde den planerade koranbränningen ändå. Och mycket riktigt – farhågorna om muslimska kravaller visade sig vara välgrundade.
Under fredagskvällen och natten mot lördagen förvandlades delar av Malmö till något liknande en krigszon. Det blidkade inte de uppretade muslimska massorna att polisen grep och förde bort personer som sparkade boll med Koranen på en annan plats i Malmö och upprättade anmälningar om hets mot folkgrupp mot dem och därigenom ytterligare visade att även det officiella Sverige nu sätter sharialag före svensk lagstiftning. Våldet exploderade ändå.
Fler eller färre eftergifter till islam efter händelserna?
Det man nu undrar är förstås hur efterspelet kommer att gestalta sig. Kommer vi att få se krav på grundlagsändringar där mötes- och demonstrationsfriheten formellt inskränks om den krockar med muslimska sharia. Boksparkarna i Malmö är alltså misstänkta för hets mot folkgrupp. Får vi nu se en ytterligare utvidgning och ändamålsglidning av denna redan grovt missbrukade och i sin selektiva uttolkning och tillämpning rättsprincipsvidriga gummiparagraf?
Eller kan vi hoppas på en vändning i den offentliga debatten där vi äntligen gör upp med politiskt korrekta vanföreställningar om att islam är en religion som alla andra, att muslimer som kommer till Sverige har samma lättsamma förhållningssätt till sin religion som vi svenskar har till kristendomen? Kan vi hoppas på att våra politiker och opinionsbildare i media nu sätter ned foten och står upp för demokrati, yttrande- och åsiktsfrihet mot totalitär muslimsk teokrati och jihad?
Vi ska nog inte ha alltför stora förväntningar på det. I stället måste vi förbereda oss på en nyspråklig efterdiskussion där Paludan ges rollen som skurk, extremist och antidemokrat medan de muslimska våldsverkarna och teokraterna ikläds den utsatta offerrollen, ursäktade i sitt våld av att ha blivit förolämpade och provocerade. En debatt präglad av de låga förväntningarnas rasism där den röda tråden återigen blir att man inte kan ställa samma krav på muslimer i Sverige som på människor med andra livsåskådningar.
Ögonöppnare bland vanligt folk
Utanför de tjattrande klassernas salonger har gårdagens händelser sannolikt ändå bidragit till att medvetandegöra ytterligare ett stort antal svenskar om det kontinuerligt växande hot mot vårt samhälle som den utomvästliga massinvandringen utgör, varse om att islam är en av flera pusselbitar som faktiskt hamnat i fel kartong och inte tillhör eller passar i pusslet med Sverigemotiv.
Dessa insikter kommer med största säkerhet att synas när svenskarna går till valurnorna om två år. Kanske kan 2022 bli en vändpunkt och det år då den vänsterliberala kamikazepolitiken äntligen bryts – såvida inte demokratin då redan har avskaffats förstås. Nedmonteringen är som framgått av turerna kring koranbränningen i Malmö redan i full gång.
Det är bråttom om vi vill säkerställa Sverige som ett fortsatt demokratiskt land. Om ett antal decennier kommer med nuvarande takt på migrationen muslimer att vara i majoritet i landet. Då har vi svenskar försatt våra demokratiska möjligheter. Det är således nu eller aldrig som gäller.
Där man bränner bilar bränner man snart människor
Den judiske tyske 1800-talsförfattaren Heinrich Heine skrev att “där man bränner böcker, bränner man snart också människor”. Citatet används oftast för att associera bokbål med Hitler-Tyskland där judeutrotningen föregicks av bokbål, bland annat på just Heines böcker. Den svarta ironin i detta hade inte gått den för sin skarpa ironi kände författaren förbi men missades helt av de anti-intellektuella nazisterna.
I vår tid är det emellertid andra som bränner människor, och det levande dessutom i burar, närmare bestämt Islamiska staten, en rörelse som ett lämmeltåg bestående av hundratals muslimer i Sverige rest iväg för att ansluta sig till. Heine skulle för att bli mer relevant för Sverige 2020 kunna travesteras sålunda: “Där man bränner bilar, bränner man snart också människor”. Malmös judar står sannolikt överst på den muslimska dödslistan, men snart kommer sedan turen till apostater som du och jag.
Den vänsterliberala hjärtvätten har varit effektiv men det krävs bara att man har aldrig så lite förmåga till självständigt tänkande i behåll för att inse att det är helt andra människor än Rasmus Paludan som utgör ett allvarligt hot mot Sveriges säkerhet.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.