➤ KRÖNIKA Arbetslösheten bland invandrare är skyhög. Övervägande delen av invandrarna är unga män som tvingas leva på bidrag. Det skapar ofantliga problem för både dem och samhället. Vi får parallellsamhällen med växande motsättningar. Radikalisering, lavinartad ökning av kriminalitet, drogmissbruk, kamp om samhällsresurser som bostäder, sjukvård etc.

Den välfärd som samhällskontraktet mellan stat och skattebetalare ska garantera försämras stadigt. Trots det måste skatterna höjas när kommunernas utgifter för bidrag är en tickande bomb och statens kostnader för bostäder, skola, sjukvård, pensioner etc. rasar i höjden.

Allt detta hade kunnat förutses om Reinfeldt och Miljöpartiet hade besvärat sig att göra verkliga konsekvensanalyser av sin ”öppna- hjärtan-politik”. Att utan eftertanke öppna våra gränser som då var milt sagt oansvarigt och våghalsigt. Att nu fortsätta denna politik är ju närmast svagsint.

Men det var ju inte Reinfeldts eller Fridolins halsar som sattes på spel. För sveket mot svenska folket ansvariga politiker lever nu gott på miljoner i avgångsvederlag. Att de i efterhand nu avslöjas för allt från skattefusk, korruption, sexuella övergrepp och allehanda fiffel tycks inte uppröra nämnvärt.

Skattebetalarna borde i #metoo-anda starta en kampanj för rättvisa – #ansvarnu.

Med berättelser om hur dessa folkvaldas beslut drabbat svenska folket – med vittnen från våldtagna, rånade, misshandlade, sjuka. Sanningar från närstående till offer för hedersvåld, bränder, mord, terrordåd och alla andra effekter av den ansvarslösa politik som dessa nu välbärgade, avsuttna, hycklande godhetspolitiker fört. Om alla dessa svenska offer talas det inte.

All kritik kunde de avfärda som rasism och främlingsfientlighet. De gjorde patriotism och svenskhet till dödssynder. Därtill fick de helhjärtat stöd av okritiska medier och karriärberoende experter och medlöpare. Som skandalomsusade SVT och SR eller Aftonbladet med ledarskribenter som Anders Lindberg och Fredrik Virtanen. Eller tokstollar som Henrik Arnstad. För att nämna några.

Fåfäng gå lär mycket ont, säger det gamla talesättet. Att låta unga män i sin krafts dagar leva ett sysslolöst liv utan krav på egen försörjning och anpassning är att be om stora samhällsproblem.

När arbetslösheten i början av 1900-talet var stor i Sverige motverkades detta genom s.k. beredskapsjobb. (Inte att förväxla med tidigare nödhjälpsarbeten – de avskydda AK-jobben.) 100.000 arbetslösa fick utföra vägarbeten, anläggning av järnvägsspår, brobyggnad, kanalbyggen, skogsröjning och annat samhällsnyttigt arbete för något lägre lön. De fick kost och logi i arbetarbaracker vid arbetsplatsen. Den som vägrade blev av med alla bidrag.

Det finns en outsäglig mängd viktiga samhällsjobb som nu inte utförs eller som utförs av frivilliga. Det kan gälla allt från rensning av stränderna, skogsröjning, bygge av skyddsrum, anläggning av nya avloppsledningar, upprustning av vandringsleder, naturvård, hjälp i jordbruket, hjälp i idrottsklubbar med skötsel av planer, läktare etc, utkörning av varor från butiken till äldre osv. osv.

För att detta ska kunna förverkligas krävs organisation. Men om detta uppdrogs till Arbetsförmedlingen skulle de med säkerhet göra större nytta än nu.

Med väl organiserade samhällsjobb skulle nyanlända kunna bidra till samhället på ett meningsfullt sätt. Det skulle väsentligt bidra till bättre integration, motverka gettobildningar och segregering. Det skulle underlätta för invandrare att komma in på ordinarie arbetsmarknad.

Det skulle dessutom inte kosta mer än nu. Bidragen skulle ersättas av betalt arbete och skatteintäkter. De enorma kostnaderna för utanförskapets ökande våld, växande kriminalitet och allt annat som följd av en övermäktigt stor invandring skulle minska.

Reinfeldts oöverlagda Schlaraffen-landspolitik har försatt oss (och invandrarna) i en utomordentligt svår situation. På något sätt måste den hanteras innan problemen växer oss helt över huvudet. Merparten av invandrarna lär bli kvar i landet – legalt eller inte.

Invändningarna mot detta är säkert många. Hur ska de bo med arbetsplatser längs kusterna eller i skogen? Men redan nu tvingas många invandrare bo sysslolösa i husvagnar eller ytterligt spartanska flyktingboenden. Kan de hjälpa till att rensa våra stränder från oljespill och plastavfall kan de få bekväma bostäder på fartyg t.ex.

Kan vi verkligen tvinga människor att utföra låglönejobb som vi inte själva vill göra? Avsikten är inte att de för evigt ska utföra samhällsjobb. Möjligheten att via dessa jobb skaffa sig erfarenhet av svenskt arbetsliv och sociala mönster och därmed snabbare ta sig in på arbetsmarknaden är viktiga element.

Alternativet är att det som nu tar mer än nio år innan ens hälften av nykomna unga män får ett jobb. Många tvingas till svartjobb. I många fall får de aldrig ett jobb. Jämför med värnplikten förr. Alla unga svenska män tvingades offra ett år med kasernliv/tältboende och fickpengar i lön. Det var inte särskilt roligt, men många fick på köpet kunskaper som blev grunden i deras yrkesliv.

Varför kan vi inte kräva att unga utlänningar på motsvarande sätt tvingas bidra till folkhemmet? Den frågan vill jag ställa till arbetsmarknadsminister Ylva Johansson – som också ansvarar för integrationsfrågor.

Detta är en opinionstext. Den återspeglar skribentens personliga åsikter.