LEDARE • Invandraren, brottslingen och gangsterrapparen Yasin Abdullahi Mahamoud har skapat rubriker och gett upphov till offentlig debatt. Den brännande frågan just nu är huruvida han efter att ha ertappats med nya grova brott ska strykas som nominerad till SR P3 Guldgalan och få sina låtar borttagna från Spotify.

Kulturvänstern säger nej och menar att man måste skilja på verk och person. Det låter i förstone vettigt men två faktorer ställer till det för exempelvis Guldgalans närmast ansvariga, Anna-Karin Larsson på statsradion, som framstått som en av de allra mest naiva och analysfrånvända i den här diskussionen.

Det första är att det är ett argument som kulturvänstern på ideologiska bevekelsegrunder anför påtagligt selektivt och inkonsekvent. Inte ett pip hördes exempelvis från det hållet när Paolo Robertos kokböcker rensades ut från bokhandeln efter att han ertappats med att ha köpt sex.

Ett mer närliggande exempel är kanske diskningen av Thorsten Flinck från Melodifestivalen senast. Då var tongångarna från public service de diametralt motsatta, då kunde man inte ha med en artist som är misstänkt för brott, slog festivalens ledare Anette Hellenius kompromisslöst fast.

Det andra är att det i Yasins fall inte går att frikoppla verk och person från varandra. Yasins musik handlar så gott som uteslutande om det gängkriminella livet kryddat med drogromantik, vapenfetischism och misogyn kvinnosyn, det vill säga det liv han själv lever. Han är ingen Camilla Läckberg, som skriver om brott som fiktion och fjärran från sin egen skötsamma tillvaro.

Yasin och andra gangsterrappare från ”orten” brukar när de kritiseras hävda att de bara beskriver en verklighet, lite som kritiskt granskande journalister. Så är det naturligtvis inte. Här handlar det om glorifiering av gangsterlivet som man inte betraktar utifrån utan själv är en del av och inte särskilt kritisk till, utöver att man kan fälla en tår när en vapenbroder skjuts ihjäl i gängkriget innan man ger sig ut för att hämnas.

Gangsterrapparna är idoler och förebilder för de yngsta i förorten och framstående rekryterare till påfyllning av nytt folk i de kriminella gängen vartefter gamla medlemmar skjuts bort. Med sin musik förmedlar de här artisterna förödande ideal till barn och ungdomar i förorten där livet som grov brottsling ses som tufft, häftigt och eftersträvansvärt medan skolutbildning, jobb och ett skötsamt ”svenne”-liv är något man föraktar.

Kulturvänstern har länge haft en faiblesse för det djupt osunda. En riktigt bra artist är i dessa kretsar en som rids av ångest och depressioner, som knarkar och super och helst dukar under i missbruk eller självmord. Vurmen för de invandrarkriminella kulturyttringarna är bara ett av de mer sentida exemplen på detta.

Men i det här fallet är det allvarligare än annars eftersom målgruppen för den här musiken utgörs av en hel generation första och andra generationens invandrarungdomar som står på randen till avgrunden och utgör en enorm så kallad utmaning för samhället att hindra från att falla över kanten.

Men det skiter kulturvänsterns soffrebeller i. För dem handlar det om att från sin trygga tillvaro i bostadsrätt på Södermalm i Stockholm skriva kittlande skivrecensioner eller göra trendiga filmreportage om förortens rappare.

Om det leder till att förortsbarnen faller ned i kriminalitet och missbruk och dör för en kula bryr man sig inte om. När det sker kan samma kulturvänster skylla på högern, de främlingsfientliga Sverigedemokraterna eller vardagsrasisterna, blundande för sin egen stora skuld.

Det betyder inte att kulturvänstern måste sadla om till att ha Siewert Öholm eller Tipper Gore som moraliserande rättesnöre. Bara att man får ta lite ansvar och kritiskt granska de värsta kulturavarterna i den situation som råder i landets ”utanförskapsområden” i stället för att hälla mer bensin på brasan.

När gangsterrappare som Yasin lyfts fram på kultursidor och i kultur-TV framställs de bedrägligt som några av landets mest populära artister, detta utifrån hur många lyssningar de fått på Spotify och YouTube. Men det är angeläget att i diskussionen klargöra att den här musiken vänder sig till en publik med en eller båda fötterna i samma kriminella och antisociala miljö som artisten själv tillhör och dess wannabes.

Pratar du med svenskar i allmänhet är det få som har en aning om vilka de här artisterna är – i varje fall innan de hamnade på förstasidorna för sina brottsliga gärningar eller började hyllas av kulturvänstern – och ännu färre som hört eller uppskattar deras musik. Kulturvänstern ägnar sig åt ett farligt bedrägeri där gangsterrappen framställs som en integrerad del av det mångkulturella Sverige när den i själva verket är ett tydligt attribut för den galopperande antisociala segregationen.

Kulturvänsterns frossande i förortens gängkriminella kultur är ett exempel på det som brukar kallas de låga förväntningarnas rasism. Man cementerar en bild av invandrarungdomar som oförmögna att skapa sig ett anständigt liv och av förorten som dömd till utsatthet och misär. Frågan som behöver ställas är varför vänstern vill lyfta fram de gängkriminella och deras kultur som representanter och ambassadörer för invandrarna i förorten.

Kanske är det bara aningslöshet, kanske vill man medvetet och cyniskt ha kvar invandraren och förorten i dessa stereotypa roller för att kunna exploatera dem för sin politiska agenda. För kulturvänstern har det politiska alltid varit viktigare än det kulturella och kulturen i första hand ett politiskt verktyg.