➤ DEBATT När huvudpersonen Raskolnikov i Dostojevskijs berömda roman rånmördar en allmänt hatad pantlånerska är han övertygad att han gör både sig själv och mänskligheten en stor tjänst. Han vill rädda sin älskade syster från ett tvångsäktenskap, men även starta om sitt eget liv genom att lösa sina finansiella problem. Boken handlar sedan om hans kluvna inställning till dådet, där han efter moraliska grubblerier till slut erkänner mordet och tar sitt straff.

1910 rånmördar Alfred Ander en kvinnlig anställd på ett växlingskontor i Stockholm och får med sig en på den tiden ansenlig summa pengar, drygt 5000 kr. Även han utförde dådet av ekonomiska skäl, dock utan att vara lika försiktig som sin ryske gelike. Ander grips redan samma kväll och döms senare till döden. Hösten samma år blev sista gången Sverige verkställde dödsstraffet, som avskaffades 1921.

Är en dödsdom ett tillräckligt avskräckande straff för att få potentiella mördare att avstå från sin gärning? Tydligen anser vissa länder och deras rättssystem att dödsstraff är motiverat, dels för att kanske förhindra gärningen, dels för att anhöriga till mordoffret ska få sitt behov av upprättelse – eller hämndbegär om man så vill – tillfredsställt.

Faktum är att många som bringar någon om livet gör som Raskolnikov och erkänner, antingen direkt efter dådet eller efter en viss tid. I dessa fall handlar det ofta om det som rubriceras som dråp, eller som det heter på engelska involontary manslaughter. Även svartsjukedraman (crimes of passion) med dödlig utgång brukar sluta med att förövaren själv tar kontant med polisen.

Kallblodiga mördare däremot är ofta psykopater som saknar empati. De känner inte någon större skuld och drabbas därför inte av liknande samvetskval. Dessa djupt psykiskt störda individer kan till och med få en kick av sin gärning och vilja upprepa sin handling och på så sätt förvandlas till seriemördare.

Mig veterligt förutsätter alla rättssystem att man är ansvarig för sina egna handlingar och därför få ta konsekvenserna av sitt agerande. Men är psykopater, som genom ärftlighet och/eller en miserabel barndom, verkligen skyldiga till sin ofrivilliga personlighetsstörning? Ingen kan ju faktiskt välja sina föräldrar eller förmyndare. Om dessa helt negligerar ett barns basala trygghetsbehov, är det inte då till största delen de som bär skulden? Har verkligen rättsväsendet mandat att straffa en människa med en sådan bakgrund som därigenom blir asocial och begår brott? Eller ska vederbörande istället dömas till sluten psykiatrisk vård? Det är en väldigt svår fråga.

I USA brukar en förmildrande omständighet åberopas om den anklagade är mentalt handikappad, typ ha lägre än 70 poäng på ett IQ-test, vilket också det i mångt och mycket är ett ofrivilligt ärftligt fenomen. Var ska man dra gränsen för avsiktliga gärningar och oavsiktliga impulshandlingar som individen tydligen inte själv kan viljemässigt kontrollera?

Fängelserna är i dag fulla av människor med olika psykiska störningar. Allt från psykopater och fångar med ADHD-diagnoser till personer med dålig impulskontroll eller låg våldströskel. Många av dessa interner sitter också inne för narkotikabrott, där man inte sällan har självmedicinerat för att må bättre och på så sätt försökt bli av med sina inre demoner. Grovt narkotikabrott har idag en högre straffsats än exempelvis grov misshandel, vilket kan uppfattas som stötande. Att handla med narkotika är för det mesta en frivillig transaktion mellan två personer, medan offret för en misshandel sällan har bett om att få bli slagen.

Utländska kriminella ligor som gör stöldturnéer i Sverige riskerar gärna en straffvolta i ett svenskt fängelse, vilket ofta är rena rama lyxtillvaron jämfört med hemlandets anstalter. Mestadels är straffen också så korta att brottens lönsamhet lätt väger upp riskerna. Behöver nuvarande svensk lagstiftning därför införa strängare straff? Det är tveksamt – ingen yrkeskriminell verkar bli mindre brottsbenägen av att sitta inne. Många relativt korta fängelsestraff omvandlas bland annat av det skälet numera ofta till att bära fotboja, vilket reducerar den dömdes stigma och också är mindre kostsamt för samhället än när påföljden blir att sitta av straffet på en öppen anstalt.

Ett argument för strängare frihetsberövande straff kan dock vara att personen i varje fall under den tid han eller hon är inlåst inte kan begå nya brott. Ju längre personen hålls borta från det öppna samhället desto längre respit får vi andra att bli dennes nästa brottsoffer. Elektronisk fotboja ger inte samma skydd även om det troligen är lättare att klara upp ett brott begånget av en fotbojad person som man enkelt kan knyta till brottsplatsen.

Till skillnad mot i Sverige är fångvården i USA ”big business”. Privata fängelser med gratis arbetskraft är ingen ovanlighet i staterna, där 2,2 miljoner av befolkningen sitter i fängelse. Många av dessa är hardened criminals tillhörande olika etniska gangstergäng, medan andra sitter inne för relativt ringa narkotikabrott, enligt lagstiftningen “three strikes and out”. Det innebär om du tidigare är dömd för två allvarligare brott, per automatik blir dömd till mellan 25 år och livstid vid en tredje fällande dom.

Majoriteten av internerna på svenska fängelser har utländskt påbrå, en statistik som Brå (Brottsförebyggande rådet) inte gärna vill offentliggöra eftersom det ger invandringskritiker vatten på sina kvarnar. Dock kvarstår faktum att brottsligheten i utanförskapsområdena har eskalerat med massinvandringen. När inga jobb eller adekvat utbildning kan erbjudas till skoltrötta invandrarungdomar, som i många fall även avvisar och förkastar de erbjudanden som ändå ges, återstår kanske för många bara en brottskarriär.

Detta är samtidigt också anledningen till att så många från minoritetsgrupper i USA sitter i fängelse. Har du ingen utbildning finns bara ett i allt snabbare takt försvinnande fåtal okvalificerade jobb kvar att konkurrera om. Därför ser sig många afroamerikaner och latinos följaktligen inte ha något större val än att försörja sig på brottslighet. 40 procent av fängelsepopulationen i USA är svarta och 20 procent latinos.

Strängare straff har, som tidigare nämnts, vanligtvis inte en avhållande effekt, så att den dömde inte begår nya brott. Hamnar man en gång i fängelse är chansen tyvärr stor att man hamnar där igen. Många bygger därefter hela sin identitet på att vara kriminell, vilket kan vara en svår sits att ta sig ur – dels med utgångspunkt från sin egen situation, dels med tanke på hur samhällets och arbetslivets generella attityd till före detta brottslingar brukar vara. Some attitudes and habits are hard to break.

Vad händer i framtiden, när chansen för en låg- eller outbildad person att få ett jobb på den krympande och alltmer robotiserade arbetsmarknaden blir i det närmaste obefintlig och ännu fler än idag sannolikt kommer att hamna i ett konstant och tröstlöst utanförskap? Med tanke på att Sverige fortsätter att varje år ge uppehållstillstånd till hundratusentals nya migranter, som på grund av alltför låg utbildning inte är av intresse för arbetsgivarna, ser det inte speciellt ljust ut. Kanske kommer desperationen hos unga män från misslyckade stater i Mellanöstern och Afrika som söker sig till exempelvis Sverige leda till en brottsupptrappning som vi aldrig tidigare skådat.

Etniska kriminella gangstergäng har varit och är fortfarande en stor förklaring till att USA har världens per capita största fängelsepopulation. Eventuellt blir sådana gäng i framtidens Sverige på ett liknande sätt ett ännu större problem än idag, kanske procentuellt sett till och med större än i USA. Måhända är det dags att börja bygga nya anstalter i stället för bostäder, för att kunna ta emot och husera alla de nya interner som sannolikt är på gång. Paradoxen blir att öppna gränser resulterar i inlåsning på slutna avdelningar.

Håkan Johansson