Karl-Olov Arnstberg har gett ut ett flertal böcker som förklarar vad som händer i Sverige. I sin senaste bok ”Priset”, som kom ut strax före jul, berättar han tillsammans med 11 medförfattare om det pris de har fått betala för att gå emot strömmen i invandringsfrågan.

Från början lär tanken ha varit att kalla boken ”Priset för att ha en ryggrad” vilket tydliggör vad det handlar om. Författarna har gemensamt, att de har stått upp och ifrågasatt de stora förändringar som Sverige har genomgått, vilka är kopplade till mångkultur och invandring.

I den intervju som Swebbtv just har lagt upp på Youtube, utvecklar Arnstberg resonemanget och beskriver en moralisk högplatå som kontrolleras av mediehusen. Där får de skribenter och journalister som böjer sig för den politiska korrektheten befinna sig.

LÄS MER: Priset – en antologi om att komma ut ur PK-garderoben

På randen till denna högplatå balanserar skribenter, som fattat de problem vi står inför, men inte vill utmana så mycket att de puttas ner. För en del av dessa känns det nödvändigt att göra närmast rituella avståndstaganden från dem som har puttats ner, för att markera att man fortfarande står kvar i den höga moralen.

Här ligger en av de problemställningar som medvetna journalister och skribenter ställs inför och som återkommer i boken: Ska man beskriva situationen så ärligt och sant som man borde, med risk för att bli nedputtad, uthängd och förföljd eller ska man krypa för redaktionschefer, journalister och andra makthavare?

Det gemensamma för alla 12 medverkande i boken är att de inte har kunnat låta bli att säga som det är. Att de inte har velat ge avkall på sanningen. För detta har de fått betala ett personligt pris som i flera fall har blivit högt genom att förlora jobb, vänner eller kontakt med anhöriga.

Marika Formgren liknar de drev- och hetsjournalister som jagar oliktänkande, vid nazistiska lägervakter vilka efter kriget sa ”vi gjorde bara som vi blev tillsagda”.

Julia Caesar, som är en pseudonym, berättar att DN, Expressen och TV4 under åtminstone ett års tid, bedrivit en hets- och hatkampanj mot henne som troligen saknar motstycke i Sverige. Till och med det av Bonnier instiftade Stora journalistpriset, är med för att belöna kampanjen.

Olika mediebolag deltar i aktionen mot Julia Caesar på ett sätt som ger intryck av samordning. Och det är en fråga som kommer tillbaka: Jagar alla dessa drevjournalister från olika bolag på egen hand i något som, genom att följa kända spelregler och jaktinstinkt, ser koordinerat ut? Eller får de likt de nazistiska lägervakterna sina order från högre ort?

Riksdagsledamoten Anna Hagwall berättar om hur hon fick sparken från SD genom att kritisera mediekoncentrationen i Sverige. Men den här gången var det Schibsteds SvD som ryckte ut och demoniserade Hagwall på en helsida i tidningen. Hon blev sedan anklagad för antisemitism, fast hon inte sagt vare sig ett ord om något speciellt mediebolag eller om någon viss folkgrupp. Men det räckte för att partiet skulle känna sig tvunget att agera.

Även Gunnar Sandelin kritiserar mediehusen och bristen på debatt. Han beskriver också i boken att han har nekats jobb som följd av sina invandringskritiska artiklar. Något som även Jan Sjunnesson berättar om. En tanke som slår mig, är att det ändå känns som att de kvinnor i boken som tidigare arbetat som journalister, har blivit mer utsatta och tagit mer illa vid sig, än de manliga skribenterna. Är det för att de blivit dubbelt bestraffade?

De har betraktats som avfällingar av journalistkåren och precis som i alla totalitära system är avfällingar särskilt viktiga att straffa. Men kvinnor generellt är ju också en grupp som har varit positiva till invandringen och de kvinnor som har skrivit i denna bok har säkert betraktats som avfällingar även i detta perspektiv. Därför kan de ha blivit dubbelt straffade, både som avfällingar till journalistkåren och som avfällingar till kvinnokollektivet.

”Lägervakterna” drar nog rätt slutsatser trots allt. För om många kvinnor kommer till insikt och byter sida kanske opinionen kan svänga snabbt. Detta eftersom de flesta män, enligt Arnstberg, bara ”jamsar med”. Något som gör det särskilt viktigt för ”lägervakterna” att bevaka kvinnorna, eftersom annars även männen byter sida. Genom demonisering hoppas man få andra kvinnor att ta avstånd och förbli passiva.

Godhetsreligionen är ett begrepp som Arnstberg lyfter fram och som har gjort att många kvinnor svikit inte bara sina barn utan även sina landsmän. Män som likt Mats Dagerlind känner sig utpekade och ska detroniseras som priviligierad ”vit, medelålders, heterosexuell man”.

Många tiger och samtycker även om de inte stöder den vänsterorienterade feminismen. Men när makten tas ifrån de svenska männen ökar otryggheten och röran i samhället. Det blir ”farligt och fattigt”, enligt Arnstberg som stöder sig på gedigen kompetens inom samhällsforskningen.

Här finns paradoxalt nog också hoppet inför framtiden: Att fler kvinnor tar konsekvenserna av sin ökande oro och att fler män som ”jamsar med” tar sitt ansvar och sina efterkommandes framtid på allvar, är något vi kan hoppas på.

Sammantaget är ”Priset” en viktig och engagerande bok som dokumenterar ett förtryck och en ofattbar skandal som inte borde kunna förekomma i ett demokratiskt europeiskt land. Läs den och dela informationen. Det är ett pris vi alla kan betala.

Mikael Willgert, utvecklingschef och en av initiativtagarna till Swebbtv, en medborgarjournalistisk webbtvkanal.