LEDARE Många äro kallade att exploatera Putins invasion av Ukraina och det ukrainska folkets lidande för egen snöd politisk vinning. Och som alltid i krigstider blir den offentliga debatten svartvitt enögd, propagandistisk och intolerant mot var och en som inte slaviskt ansluter sig till konformitetskraven. Skillnaden mellan hur den ryska och de västliga makt- och medieapparaterna arbetar är inte så stor som vore önskvärt.

Det geopolitiska spel med Ryssland och bundsförvanter på den ena sidan och USA, Nato och EU på den andra som bakgrund och grogrund till att förstå (inte ursäkta) invasionen ska det exempelvis inte pratas om. Den som nämner ordet provokation blir genast stämplad som apologet eller desinformatör i Putins tjänst. Detta trots att alla egentligen vet att Putins beslut att invadera Ukraina mer än något annat föranletts av desperation över att se Nato och EU flytta fram sina positioner i närområdet och spoliera den ryske despotens och forne KGB-chefens stora dröm om ett återupprättat Sovjetunionen.

Det nyss genomkorrupta Ukraina som inte placerar sig många snäpp över Ryssland i demokrati-index framställs nu plötsligt som en mönsterdemokrati, och den lika nyligen som en pajas betraktade president Volodymyr Zelenskyj har i debatten lika snabbt förvandlats till tung politiker och krigshjälte. Visst är det ukrainska folket värt våra sympatier och visst har Zelenskyj nu på kort tid tvingats växa med uppgiften från marionett till att ta verkligt ansvar men skiftet i medierapporteringen i väst går utöver detta, tappar fotfästet i verkligheten och övergår till något som mer liknar hur ont och gott porträtteras i mytologins fiktiva värld.

Kommunistiska sekterister i luven på varandra om Ryssland

För någon vecka sedan blev kommunisten Kajsa Ekis Ekman utkastad från likaledes kommunistiska tidningen ETC därför att hon dristat sig att mana till att anlägga en kritisk blick inte bara på vad ryska medier rapporterar (i den mån vi i väst överhuvudtaget tillåts ta del av dessa efter EU:s Nordkorealiknande censuråtgärder) utan också när man konsumerar det som ukrainska medier förmedlar. Hon hade visst fog för det rådet.

Ekmans bevekelsegrunder var visserligen suspekta och ägnade att på känt kommunistmanér skrämmas med såväl USA-imperialismen som det högerextrema nazistspöket, men faktauppgifterna rörande bland annat Kyiv Independets kopplingar till såväl amerikanska geopolitiska intressen som inhemsk högerextrem milis är ändå intressanta. De reser frågor kring varför journalister i väst i allmänhet och för svenskt vidkommande LO-ägda Arbetet Global i synnerhet tar allt vad den engelskspråkiga ukrainska tidningen skriver för absoluta sanningar och okritiskt papegojar det vidare.

Det är ett rimligt antagande att ryska medier och politiker ljuger mer än många andra, i allmänhet och om kriget i Ukraina i synnerhet. Men, som Ekman konstaterar i sociala medier relaterat till den ETC-ledare hon fick sparken för, har alla medier en agenda, inte bara de ryska. Man selekterar, utelämnar, undanhåller, friserar, vinklar och ljuger för att driva politiken i en viss riktning.

Självklart har även Ukraina ett intresse av att förmedla det narrativ som gynnar landet bäst och utelämna sådana eventuella obekväma uppgifter som riskerar göra gränsen mellan svart och vitt och ont och gott i kriget mindre knivskarp. Krig brutaliserar och primitiviserar människan och det har hittills inte utkämpats någon väpnad konflikt där inte också den goda, minst onda eller vinnande historieskrivande sidan gjort sig skyldig till övertramp som knuffat hjälteglorian på sned och mattat dess glans om den osminkade sanningen inte getts en allt från lätt till total makeover.

Rysslandsliknande medieproblem även i väst

Inte heller i Sverige existerar någon journalistik som fullt ut lever upp till idealet att skilja på news och views, och rapporteringen från Ukraina och Ryssland utgör inget undantag, snarare tvärtom. Situationen i vårt land försvåras dessutom av den rådande vänsterliberala mediehegemonin där alla större medier gör våld på konsekvensneutraliteten med samma politiska slagsida. Det medför att lögner och propaganda lättare får fäste och tas för sanning och fakta än i ett land med ett mer pluralistiskt medielandskap där medierna trampar snett i olika riktning och bättre balanserar ut varandra.

Allt kan dessutom inte enkelt hänföras till kategorierna sant och falskt, om så vore fallet skulle politiken helt kunna avskaffas, Även om medierna nödtorftigt klarar att skilja på news och views så blir det en snedvridning i ett medielandskap som det svenska där bara vissa views ges utrymme medan andra utestängs och förses med pejorativa etiketter.

Medierna i Sverige är förstås inte fullt lika regimlojala eller regimstyrda som i Ryssland, där stödet för Putin med medias hjälp till och med ska ha ökat efter den förkastliga invasionen av grannlandet, men att den svenska S-regeringen åtnjuter en god bit över 30 procent i väljarstöd trots det närmast ofattbara vanstyre man under innevarande mandatperiod gjort sig skyldig till skvallrar ändå om att vi har ett Rysslandsliknande medieproblem även här.

Övergången till regelrätt tvångsfinansiering av statsradion och statstelevisionen, ideologiska krav för att erhålla mediestöd och regeringens samarbete med de sociala mediejättarna för att stoppa regimkritiska röster är, tillsammans med ovan nämnda totalcensur av ryska medier, sådant som vittnar om att detta är ett problem som växer, inte krymper. En ny EU-lag är på väg att klubbas där myndigheter och vänsterlutande aktivistorganisationer kommer att ges befogenheter att bedriva censur av vad du skriver i sociala medier. Det åsiktsförtryck som konservativt sinnade redan idag lever med kommer att förvärras ytterligare.

Utan USA:s likaledes vänsterliberala mediaetablissemangs massiva och samordnade påverkanskampanj förklädd till nyhetsrapportering hade inte en åldrig och halvdement Joe Biden vunnit över en visserligen inte heller purung men väsentligt vitalare Donald Trump. Om man sedan vill kalla det för ett stulet eller riggat val är mer en fråga om semantik än något annat. Utan motsvarande locket på- och påverkanskampanjer i den svenska nyhetsförmedlingen hade Sverigedemokraterna idag ledigt varit Sveriges största parti och/eller vårt land haft en avsevärt mer ansvarsfull och mindre samhällsskadlig invandringspolitik de senaste decennierna.

Putins regim arvtagare till vänsterns älskade Sovjet

ETC:s redaktör Anderas Gustavssons försök att distansera sin tidning till Ryssland och sin, som han uppfattar för ryssvänliga, ledarskribent är ett exempel på den svenska vänsterns hycklande opportunism. Den ryska militära aggression vi nu ser i Ukraina skiljer sig inte nämnvärt från den som Sovjetunionen ägnade sig åt på sin tid med invasioner av bland annat Ungern och Tjeckoslovakien efter att dessa länder på liknande sätt som Ukraina idag började gå i fel politisk riktning sett ur ett kremlskt perspektiv. Den Putinska skendemokratin är på samma sätt arvtagare till det sovjetiska kommuniststyret och Vladimir Putin själv en tidigare sovjetisk KGB-chef.

I allt väsentligt är Ryssland idag bara en förlängning av det Sovjetunionen som svenska kommunister tidigare hyllade – samma kommunister som Socialdemokraterna tagit hjälp av för att säkra sitt maktinnehav i över 50 år. Putin hr beskrivit Sovjets fall som en stor tragedi och återuppbyggandet av denna federation som sin framskjutna politiska vision.

Så sent som för några år sedan återutgav kommunistiska ETC som en jubileumsgrej också ett utökat specialnummer från 1981 där tidningen hyllar den kinesiska kommunistdiktaturen, vars fasansfulla folkrättsbrott är lika omvittnade och omfattande som de sovjetiska. Det är angeläget i allmänhet och i den säkerhetspolitiska debatt som nu pågår i synnerhet att ha klart för sig var ETC faktiskt står politiskt och inte låta sig förledas av något bondeofferspel för gallerierna att tro att redaktionen vilar på demokratisk grund och har något generellt emot auktoritära och totalitära styresskick. Ingen svensk tidning, med undantag möjligen för Expo, har mer gemensamt med Russia Today och Sputnik än ETC.

Det här gäller förstås även dagens Vänsterparti som efter ett halvsekel av samarbete med i princip samtliga av världens värsta totalitära diktaturer motvilligt plockade bort ”Kommunisterna” i partinamnet efter murens och Sovjets fall. Partiets ungdomsförbund – de förmågor som står i beredskap att ta över moderpartiet – har öppet och med partiledningens goda minne klargjort att kommunismen fortfarande är slutmålet – det vill säga ett styre av samma skrot och korn som dagens ryska eller värre ändå.

Liberaler i hemlig beundran av Putin

Det är inte heller bara den sekteristiska radikalvänstern som hycklar om Ryssland. Bakom en fasad av kritik mot Putins auktoritära nypor råder inom det svenska maktetablissemanget en beundran över vad den ryske despoten lyckats åstadkomma beträffande kontroll över åsiktsbildningen i sitt land. Man må inte vara ense med Putin i konkreta sakfrågor men är samma andas barn i sina ansträngningar att begränsa yttrande-, åsikts- och pressfriheten och omdefiniera demokratibegreppet att inte längre innefatta sina meningsmotståndares åsiktsriktningar.

Det är en tragikomisk paradox att det svenska politiker- och mediaetablissemanget nu tillämpar samma metoder som Putin och RT för att ingjuta rädsla hos medborgarna att i den offentliga debatten uttrycka en åsikt som på minsta sätt avviker från den som maktapparaten proklamerat som den enda tillåtna. Som ett exempel på den totalitärt påtvingade beröringsskräcken stoppades för någon vecka sedan en stödkonsert för Ukraina därför att musikanterna spelar balalajka, ett instrument som förknippas med Ryssland. Säkrast att inte ha Tolstoj i bokhyllan eller Tjajkovskij i skivbacken/Spotify-listan om Säpo kommer på hembesök.

Vill man se milt på den här sortens överreaktioner så drar de förstås ett kontraproduktivt löjets skimmer över avståndstagandet mot Ryssland. Repressalier mot ryssar på personnivå är svårare att se humoristiskt på när de för tankarna till forna tiders judeförföljelser.

Blockeringen av ryska medier väcker misstankar och frågor om vad det är man i väst vill dölja som stör det påbjudna narrativet. Åtgärden signalerar samtidigt demokratfrämmande värderingar om att folket inte är kapabelt att sovra och värdera information utan måste ha förmyndare som avgör vad de kan få ta del av. Det är en idé som inte låter sig förenas med den demokratiska grundprincipen att all offentlig makt utgår från folket.

I Österrike kan den som delar ryska medier nu enligt en skräddarsydd snabblag straffas med upp till motsvarande en halv miljon kronor i böter. Nästa steg kan vara fängelse. Beslutet om blockering av ryska medier togs på överstatlig EU-nivå och kan EU-landet Österrike gå vidare och kriminalisera det fria medieutbytet så kan det förstås bli verklighet i hela unionen, även i Sverige. Det är precis så här som Putin arbetar och alla totalitära regimer före honom. Efter påskhelgens korakravaller är det många som kallar sig demokrater men samtidigt ropar på att islamkritik ska bli brottsligt.

Olyckligt tillstånd att fatta blixtbeslut om Nato

I detta uppskrämda sinnestillstånd, uppskruvade tonläge och stympade informationsflöde förväntas vi nu kunna föra en sansad offentlig diskussion om svenskt Natomedlemskap, ett beslut som förvisso kan innebära säkerhetspolitiska fördelar för Sverige men också stora risker och åtaganden. Frågan ska också behandlas på rekordkort tid – ett beslut som måste anses utgöra ett lika stort paradigmskifte för Sverige och svenskarna som EU-medlemskapet ska kanske tas redan i juni.

I motsats till EU ska medborgarna inte heller få gå till valurnorna i någon folkomröstning om Nato. Detta trots att vi ändå ska dit i september och en sådan omröstning enkelt skulle kunna samordnas med riksdagsvalet. Det skulle dessutom ha den fördelen att vi fick åtminstone lite längre tid på oss att låta beslutet mogna, få lite mer perspektiv på Ukrainakriget som nu tagit oss på sängen och försatt oss i något av ett chocktillstånd som kanske inte är det mest idealiska att befinna sig inför så här avgörande ställningstaganden.