➤ KRÖNIKA Sverige har sedan 1960-talet och Nils Bejerot fört en i ett internationellt perspektiv repressiv narkotikapolitik. Drogliberaler har inte gjort sig besvär.

Fortfarande är det den hårda linjen som gäller bland landets politiker och även om drogliberalismen vinner terräng bland de fria opinionsbildarna, talar de i huvudsak för beslutfattarnas döva öron.

Att man inte kommer någonvart beror delvis på att man går lite som katten runt het gröt beträffande frågans mer känsliga och obekväma aspekter. Ändå har vi i Sverige en gammal tradition på det här området att inte göra det som vi skulle kunna damma av. Mer om det strax.

Två huvudargument

Drogliberalerna har lite förenklat två argument. Det ena påtagligt defaitistiskt: samhället kan aldrig vinna kampen mot knarkligorna och därför är det lika bra att ge upp och släppa knarket fritt. Det andra är att åberopa John Stuart Mills frihetsprincip om att det är principiellt rättsvidrigt att kriminalisera gärningar som en individ begår mot sig själv.

Jag har stora problem med det första argumentet om att kasta in handduken. Det kanske upplevs som logiskt för den som förespråkar en liten nattväktarstat men borde inte göra det eftersom upprätthållande av lag och ordning med styrka nog att vidmakthålla ett våldsmonopol anses vara en kärnverksamhet som även en slimmad statsapparat ska klara av.

Att kapitulera för det organiserade kriminella våldet skickar märkliga signaler och undergräver den grundläggande principen om att en statsbildnings legitimitet erhålls genom att ha kontroll över sitt territorium. I en demokrati fattar vi inte beslut därför att vi har maffians pistol mot tinningen, det borde vara självklart men verkar i det här fallet av någon anledning inte vara det.

Lättare är det att sympatisera med försvaret för individens frihet. Men här förmår drogliberalerna inte sälja in sin politik eftersom man stirrar sig blind bara på rättighetssidan av myntet men glömmer skyldighetssidan. För att nå framgång måste legalisering av cannabis saluföras som frihet under ansvar.

Inför motbok för cannabis

Några år innan jag föddes avskaffades den så kallade motboken. Den gav skötsamma svenskar rätt att köpa sprit medan de som inte skötte sig nekades. ”Brattsystemet” var inte helt oproblematiskt men inte heller alldeles feltänkt.

På den negativa sidan kan nämnas att det på ett sätt som för tankarna till DDR och Stasi fördes väldigt ingående och integritetskränkande statliga register över svenskarnas privatliv och med en starkt moraliserande syn på vad som konstituerade god vandel. Att få ut sin ranson i systembolagsbutiken var också oerhört omständligt.

Däremot är kritiken om förmynderi inte helt invändningsfri. Grundtanken att du skulle arbeta och sköta dig och allmänt visa att du kunde ta ansvar för ditt liv som villkor för anförtros rusdrycker kan man sympatisera med. Det är en princip som går igen lite överallt i samhället – om du ska köra bil, om du ska ta hand om dina barn, om du ska få ett banklån osv. Du kan fråntas rättigheter som du inte klarar att ta ansvar för.

Även efter motbokens avskaffande fanns under lång tid spärrlistor med personer som på grund av misskötsamhet var portade från Systembolaget. På 1980-talet när jag själv arbetade där hade vi varje vecka en sittning med polisen och fick bilder på personer i de romska ligor som langade sprit och som vi i personalen skulle neka att handla.

För precis hundra år sedan hade vi en liknande diskussion om alkohol som vi idag har om cannabis – skulle den förbjudas eller tillåtas, var det stora spörsmålet. Det hölls även en folkomröstning i frågan som motståndarna till att torrlägga landet vann med knapp marginal. Motbokssystemet infördes som en kompromiss, ett sätt att gå båda sidor till mötes.

På samma sätt skulle vi idag kunna kompromissa om cannabis. Inför ett motbokssystem där människor som tar ansvar för sina liv, som arbetar och sköter sig, får tillstånd röka sin spliff och sälj produkten under kontrollerade former på Systembolaget och med samma åldersgräns som för alkoholen.

Neka samtidigt personer som missköter sig – som begår brott, som inte kan behålla ett jobb, som har en historik av missbruk osv. Det är inte rimligt att alla ska straffas för att några inte klarar av att ta ansvar för sina liv.

Idag röker alla

Cannabis är inte på samma sätt som när jag växte upp på 1960- och 1970-talet förknippad med någon flummig hippie-subkultur där man permanent kliver in i haschdimman. Njutningsmedlet används idag av människor från all walks of life.

I var varannan populär film och TV-serie röks det spliffar lika besvärsfritt som man tar sig en drink. Det är numera brett accepterat som en del av vår västerländska kultur. Den klick som förfasar sig framstår närmast som Siewert Öholm och Tipper Gore gjorde på sin tid när de attackerade hårdrocksmusiken.

Cannabis är inte beroendeframkallande och har i princip inga fysiska skadeverkningar, i synnerhet inte vid måttlighetskonsumtion. Ur folkhälsosynpunkt är cannabis ett icke-problem jämfört med alkohol. Att anförtro den genomsnittlige medborgaren friheten att nyttja cannabis under ansvar skulle inte förändra detta. På de platser i västvärlden där cannabis numera är legaliserat har samhället inte kollapsat.

Nyligen lade Löfven med entourage skulden på svenska feströkare i överklassområdena för att drogkartellerna i landets invandrardominerade så kallade utanförskapsområden skjuter på varandra. Det var ett både osmakligt och patetiskt försök att friskriva sig från ansvaret för en misslyckad invandrings- och integrationspolitik.

Men om man verkligen tror på den förklaringsmodellen borde regeringen rimligen se legalisering för skötsamma som ett utmärkt sätt att lösa det problemet. Löfven, som dammat av den klassiska socialdemokratiska maximen ”Gör din plikt, kräv din rätt”, skulle också få problem med att argumentera emot att den svensk som gör sin samhälleliga plikt inte ska kräva sin rätt att få rulla en joint.

En del av min och mångas kultur

Avslutningsvis ska jag vara ärlig och erkänna att jag är en smula jävig och har ett par egna hundar i loppet för att vilja legalisera cannabis. Jag försvann in i haschröken som 14-åring 1972 för att inte titta ut igen förrän ett knappt decennium senare. Det innebär att cannabis var en integrerad del av en tid i livet då jag ”lade bort vad barnsligt var” och formade min vuxenidentitet.

Det är på gott och ont förstås, jag rekommenderar inte någon ett tio års mer eller mindre konstant cannabisrus. Men det ska samtidigt ställas i relation till de i min närhet med motsvarande konsumtion av tyngre droger eller alkohol och som idag i många fall är antingen utslagna vrak eller döda.

Lika lite som jag kan kasta av mig den kristendom jag fostrades in i kan jag karva ut cannabisen ur min kulturella identitet. Jag har varit ateist i decennier men har på senare tid insett att föreställningen om en gud (eller flera) är djupt rotad i min själ och påverkar mitt sätt att känna, tänka och uppfatta verkligheten.

På samma sätt är det med cannabis. Jag har levt utan den sedan tidigt 80-tal men har upptäckt att jag saknar den. Det är exempelvis inte samma sak att lyssna på tidiga Pink Floyd, Hawkwind, Doors eller Jefferson Airplane i ett icke av cannabis sinnesvidgat tillstånd.

Dessutom är det trivsamt att ekologiskt närodlat ha några haschplantor i fönstret att vattna och vårda. Om man toppar dem regelbundet för att ha något att röka så blir de vackert täta och buskiga i stället för långa och spretiga och pryder sin plats. Det skulle vara en trevlig hobby att återstifta bekantskapen med i en stundande pensionärstillvaro.

Medicinska effekter

Jag har också nyligen fått en cancerdiagnos och därför fått anledning att fundera över cannabisens bevisligen smärtlindrande och eventuellt också andra positiva effekter på sådana sjukdomar. Jag är inte där än och kanske blir jag till och med botad, men det är ändå orimligt att svårt sjuka människor ska behöva bli brottslingar för att hålla sig smärtfria.

Om någon förändring i Sverige ska ske under min livstid tror jag det är ett måste att börja tala om legalisering i termer av frihet under ansvar i motsats till som nu bara frihet. I annat fall kan jag tvingas gå i exil. Jag vet inte om det svenska cannabisförtrycket är asylgrundande i Kanada men en ansökan står det väl en fritt att lämna in.