Att bringa stridslycka och god skörd. Det kan ha varit syftet med de amulett­ringar som var vanliga under järnåldern i Sverige. – De är tillverkade i ett kultiskt eller rituellt syfte, säger arkeologen Andreas Forsgren.

Det är ett föremål som hamnat i fokus och engagerat tusentals människor det senaste året. Det har rört upp starka känslor på Sveriges museum, bland arkeologer och antikvarier, men även skapat uppståndelse på andra sidan Atlanten. En och annan orolig amerikan hör av sig och undrar vad svenskarna gör med sitt kulturarv.

Det handlar om amulettringen, ett järnföremål som var vanligt under vendel- och vikingatiden. Anledningen till ståhejet är att vissa amulettringar som hittats vid utgrävningar i Sverige skickats till skroten istället för att konserveras. Den debatt som uppstått i samband med att detta uppmärksammats kallas för gallringsdebatten.

LÄS MER: Arkeolog ska utreda varför delar av Sveriges kulturarv skrotas: ”Danskarna skakar på huvudet”

LÄS MER: Sveriges kulturarvschef Qaisar Mahmood: ”Jag har inte läst något om kulturarv”

Men vad var egentligen amulettringen för föremål? Vilken roll hade den för människor under vikingatiden? Samhällsnytt har pratat med arkeologen Andreas Forsgren på Stiftelsen Kulturmiljövård. För två år sedan var han med och gjorde ett av de största fynden av amulettringar någonsin vid en utgrävning i Hjulsta utanför Stockholm.

– Strax under 200 amulettringar. Alla är inte hela, även om många är det. Det är otroligt mycket! berättar Forsgren för Samhällsnytt.

– Det är rekord för att vara ett enskilt ställe i Sverige. Jag tror även det är rekord vad gäller Norge och Danmark, men det vågar jag inte svara på.

Till de större tidigare kända fynden i Sverige hör ett hundratal amulettringar som hittats i Norrköping och ett 60-tal som påträffats vid en utgrävning utanför Upplands Bro. Hjulstafyndet är alltså större än de två fynden tillsammans.

– Alla ringar går inte att datera, även om detta föremål främst förekommer vendeltid-vikingatid. Vissa kan dateras med kol-14-metoden på kolrester i järnet. Vi har med den metoden daterat ett par av ringarna till just vendeltiden, berättar Andreas Forsgren.

Vendeltiden är en tidsperiod mellan cirka 550 och 800 e.Kr medan vikingatiden tog vid runt år 800 och sträckte sig fram till omkring år 1050.

– Vendeltid och vikingatid är underkategorier till järnåldern. De två sista perioderna av järnåldern, förtydligar Forsgren.

Forntida kultplats

Utgrävningen i Hjulsta gjordes inför Trafikverkets bygge av E4 Förbifart Stockholm, en motorväg som just nu byggs väster om huvudstaden. Amulettringarna hittades i en sluttning, mellan stenblock och klipphällar. Nedanför den låg ett antal järnåldersgravar, men amulettringarna hade inte lagts i gravarna.

Istället var det en tidigare okänd kultplats som arkeologerna hittat. Där amulettringarna påträffades fanns ett antal rektangulära stenkonstruktioner som inte var gravar utan troligen utgjort något slags fundament eller altare.

– De har ingen känd praktisk funktion de här amulettringarna. De är tillverkade i ett kultiskt eller rituellt syfte och har troligen deponerats till högre makter, berättar Andreas Forsgren.

Det är inte amulettringar som folk burit som smycken?

– Det kan man nog inte svara på egentligen, men det verkar inte som att de har burits som smycken. Vi känner till flera typer av smycken från den här tiden, men amulettringarna verkar ha en annan funktion.

– Smycken hittar vi ofta i gravarna, såsom glaspärlor samt enstaka hängsmycken eller spännen i brons eller ibland silver. Men de här amulettringarna verkar inte ha burits som smycken. Den bästa jämförelsen man kan göra med idag är kanske att man kan kasta mynt i en önskebrunn. Både detta och företeelsen med amulettringarna är en sorts förstörelse av välfärd – man offrar något i hopp om att påverka sin samtid eller framtid.

Som att vaska på krogen?

– Ja, kanske, även om det inte är någon högre makt man tillber då mer än de välbemedlade polarna.

– Antingen har man lagt dem i marken, men de kan även ha hängt på träd eller stolpar och sedan ramlat ned.

[soliloquy id=”219945″]

God stridslycka

Arkeologerna tror att olika typer av amulettringar fyllt olika funktioner för människor som levt under vendel- och vikingatiden.

– Det finns amulettringar med skäror på. Det kan handla om en önskan om god skörd och lycka. Det finns sådana med yxformade hängen, som är påsatta på amulettringarna, och de skulle kunna handla om önskan om god stridslycka, säger Forsgren.

– Det här är spekulationer, för vi vet inte helt enkelt.

Amulettringar är en lämning från de ritualer som försiggått på kultplatserna. De utgör endast en liten pusselbit och det är svårt att idag veta hur ritualerna såg ut eller vad de hade för funktion.

Av tidigmedeltida texter vet man emellertid att ringar överlag bland annat använts för att svära eder vid och det är inte ovanligt att ett fåtal amulettringar påträffas vid utgrävningar av boplatser från vendeltiden och vikingatiden. Att en kultplats med ett större antal på detta sätt hittas är däremot sällsynt. Förutom Hjulsta, Upplands Bro och Norrköping har sådana fynd även gjorts i till exempel Gamla Uppsala och på Helgö i Mälaren.

Alla ringar sparas

Alla amulettringar som hittats vid utgrävningen i Hjulsta har sparats och konserverats. Andreas Forsgren säger att det hör till ovanligheterna att amulettringar gallras, som vid utgrävningen i Molnby i Vallentuna.

– Det brukar man i vanliga fall inte göra. Varför man gjorde det i detta fallet vågar jag inte svara på, det var inte vi som genomförde just den utgrävningen, säger han.

Johan Anund på Statens Historiska Museer har tidigare berättat för Samhällsnytt att amulettringar skickas till skroten för att spara pengar.

Forsgren förklarar att de flesta metallföremål som gallras vid utgrävningar generellt sett är nyare föremål som kapsyler eller moderna mynt. Det händer också att man hittar forntida sönderrostade järnfragment som också gallras.

– Det kanske är tusen-tvåtusen år gammalt järn, men det går i flera fall inte att se vad det är. Det går inte att bevara det, det går inte att konservera det, säger han. Vi noterar det dock i våra listor, vi väger det och tar oftast ett foto ändå, säger Andreas Forsgren.