Är Socialdemokraterna en kriminell klan?

I denna nyhetskrönika skriver Samnytt-skribenten Mattias Albinsson om hur han utsattes för näthat efter att ha skrivit granskande artiklar om Socialdemokraterna och Sveriges Television.

Det är alltid svårt att veta var man ska börja en sådan här artikel. Så jag tar det från början. Eller åtminstone en av många tänkbara början.

Rolig satir eller skadlig desinformation?

Den 8 september uppmärksammas jag på att ett flertal falska konton skapats på Twitter som utger sig för att vara debattörer, skribenter, journalister och andra personligheter som kan sägas vara knutna till högersidan i svensk politik.

Vissa av kontona är uppenbar satir. Andra är på ett mer förslaget sätt utformade för att kunna förväxlas med de riktiga personer de imiterar.

Tre av dem som drabbats är Bulletin-krönikören Luai Ahmed, Rebecka Fallenkvist från SD:s mediesatsning Riks och hennes progamledarkollega Emmie Mikaelsson. Ytterligare minst ett halvdussin personer är på liknande sätt måltavlor för fejkkontona.

Fejkkonton på Twitter. Big deal? Det är väl ingen nyhet?

Det etiska i fejkade profiler eller att skapa trollkonton är omdiskuterat. Den rödgröna regeringen har hållit hög svansföring i frågan och beskyllt andra för att sprida “desinformation, propaganda och näthat”. Samtidigt är vi många som vill att satir ska vara tillåtet. Gränsen mellan att “trolla”, eller “sprida näthat”, och göra träffsäker satir är ofta hårfin. Om den ens finns.

Twittrar om “rasblandning”

Men det som gör att jag fastnar för dessa konton är i synnerhet några av de inlägg och budskap som sprids från dem. Det falska Emmie Mikaelsson-kontot utger sig exempelvis för att vara “husblatte”, på grund av Emmies delvis afrikanska bakgrund. Rebecka Fallenkvist, som har rumänska rötter, omnämns istället som “zigenare”.

Flera av inläggen fixerar på ras och sex. De handlar om “rasblandning”, om att vara “tillräckligt arisk” och gör påståenden om de drabbade kvinnornas sexliv som kan uppattas som både omogna och kränkande.

Jag bestämmer mig för att försöka ta reda på mer om vem eller vilka det är som ligger bakom dessa trollkonton.

SSU-ordföranden i Simrishamn

Jag kontaktar folk på Twitter, jag ringer runt och jag gör en del egna kartläggningar. Flera namn nämns. Ett av dem, som flera nämner och som sticker ut, är William Beatt. Han är nämligen lokal ordförande för Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, i Simrishamn. En förtroendevald representant för ungdomsförbundet till Sveriges största parti.

William följer, gillar och delar många inlägg från trollkontona. Och tvärtom: Trollkontona följer honom och sprider hans inlägg. Hans egna Twitterkonto interagerar dessutom tidsmässigt med trollkontona på ett sätt som gör att man kan misstänka att det antingen är han, eller någon honom närstående, som ligger bakom.

Det kan till exempel se ut såhär: William skriver ett inlägg på Twitter. Två minuter senare får inlägget en “gilla” av ett av trollkontona. Ytterligare en minut senare skriver ett annat av trollkontona en kommentar på Williams inlägg. Sedan dyker ett tredje trollkonto upp. Och så upprepas processen. Om och om igen. Täta interaktioner. Ofta med syrliga påhopp på personer som William av olika anledningar ogillar.

Man skulle kunna säga starka indicier för att William ligger bakom. Men bara indicier. Inte bevis.

Så nästa steg är helt enkelt att ringa William Beatt. Fråga honom om trollkontona. Ligger han bakom dem, och om inte, varför sprider han inläggen från de falska kontona?

Försvarar trollinläggen

Jag ringer upp och William nekar till att det är han som skapat trollkontona. Inte så oväntat. Därefter hade William kunnat säga något i stil med att han tycker att många av inläggen är roliga, men att han givetvis tar avstånd från dem som kallar invandrare “zigenare”, talar om “rasblandning” och att han tycker det är fel att sprida hånfulla skildringar av vilka högerkvinnor som testat analsex.

Det gör han inte.

Istället väljer William Beatt att uttryckligen försvara kontona med att “det är roligt” och “jag ser inte problemet med sådan satir”. Till och med när jag läser upp några av inläggen så avfärdar han det med att det är roligt eftersom den drabbade, enligt honom, “är aktiv inom SD”.

Om SSU-ordföranden tagit avstånd från inläggen, och sagt att det absolut inte är något han står bakom och att han av misstag kan ha gillat något som kan uppfattas som rasistiskt, så hade det dödat storyn där och då. Det hade inte blivit någon artikel.

Men det gör han, som sagt, inte.

Har det allmänintresse?

Efter samtalet måste jag avgöra om storyn har det som kallas allmänintresse. Är det här ett agerande från denne SSU-ordförande, och förbundet i stort, som allmänheten borde känna till? Jag diskuterar uppslaget med övriga på Samnytt-redaktionen.

Ett trick jag ibland brukar använda är att jag skapar ett omvänt, fiktivt, exempel. Man kan vända på det och tänka att William är lokal ordförande i Sverigedemokraternas ungdomsförbund och att de anonyma trollkontona, som han gillar och delar, utger sig för att vara journalister på Aftonbladet, Dagens Nyheter eller Sveriges Television. Att det är Aftonbladets Jonna Simas sexualliv som hånas, SVT:s Katarina Sandström som kallas “husblatte” och vänsterprofilen Bilan Osmans “rasblandning” som ifrågasätts.

Hade det ansetts ha allmänintresse att en sverigedemokrat ägnat sig åt att sprida sådant?

Jag tror de flesta vet svaret på den frågan. Även den mest inbitna sosse som i femton sekunder tar av sig sina ideologiska skygglappar inser att det slagits upp stort i nästan alla medier.

Herrejösses Amalia. Förtroendevald sverigedemokrat sprider grov sexism och rasism mot kända kvinnliga journalister. Trycksvärtan hade tagit slut på tidningstryckeriet.

Eller tror någon att jag har fel?

Hur gör vi med minderåriga?

Vissa har invänt med att William Beatt är minderårig och att man därför borde avstå från att publicera, trots att han är förtroendevald. Det var något vi också diskuterade innan publicering.

William fyller 18 först i november. Minderåriga ska skyddas från onödig eller skadlig publicitet, tycker många. Om de inte råkar heta Greta Thunberg, förstås.

Men det har inte stoppat media förr. 2014 hängdes exempelvis en “SD-kvinna” i Halland ut sedan Expo kommit över en bild där hon iklädd hakkors-armbindel ses städa under en fest. Kvinnan var 17 år när bilden togs, och konsekvenserna blev att hon både tvingades lämna politiken och sparkades från jobbet.

Och en nyhetssökning visar att det finns hundratals artiklar som tar upp att SD-profilen Louise Erixon är dömd för brott. Hon var 16 år när hon hamnade i bråk med en jämnårig flicka, vilket ledde till en misshandelsdom. Hon hade vid tillfället inga politiska förtroendeuppdrag.

Den 9 september publiceras därför artikeln om SSU:s lokale ordförande och trollfabriken.

LÄS ÄVEN: SSU-ordförande knyts till rasistisk trollfabrik – kallar SD-profil ”zigenare”

“Sug kuk, rassefitta”

Som väntat utlöser artikeln kraftiga reaktioner. Jag översköljs av en våg av hånfulla påhopp. Det är många SSU:are, men även andra ungdomförbundare, som är arga på mig.

Men den värsta lavinen kommer inte förrän den här veckan, nästan två veckor senare, efter en artikel om att en småbarnspappa som intervjuades i SVT i själva verket var en V-politiker.

LÄS MER: SVT: En slump att ”mannen på gatan” var V-politiker

Mitt Twitterflöde svämmar över av personangrepp och falska anklagelser, främst med anledning av artikeln som publicerades för två veckor sedan.

Många tycker tydligen att jag är ful för att jag är sverigedemokrat. Jag är visserligen inte sverigedemokrat, och har heller aldrig varit, men bland rödgröna ungdomsförbundare i sociala medier, som ser tillvaron i svart och vitt, spelar det kanske mindre roll.

Jag är en “incel”, menar någon. Någon annan tycker jag är en “rassefitta” som ska “suga kuk”. Personer uppmanar mig att ta mitt liv, ett antal anonyma tycker att jag är feg och så en uppsjö av inlägg där jag kallas “rasist”, “nazist” och “fascist”. För att jag uppmärksammat att en SSU-ordförande sprider inlägg från trollkonton där kvinnor med utländsk bakgrund pekas ut som “zigenare” och “husblatte”.

Wow.

Jag ögnar igenom vilka som klickat “gilla” på några av de värsta och mest hatiska påhoppen. De flesta är anonyma troll, såklart. Men inte alla. Några verkar ha registrerat sig med sina egna namn.

Jag vill veta mer om dessa personer. En av dem som gillat ett av de mest hatiska inläggen har samma namn på Twitter som en kvinna i Sydsverige, som enligt en tidningsartikel är engagerad i en frikyrka där hon jobbar med utsatta barn. Det finns bara en med det namnet i Sverige. Jag vill inte tro att det är samma person. En titt i twitterflödet avslöjar att även twittraren jobbar med utsatta barn. Det kan väl inte vara hon? Jesus och stackars barn på söndag, och grovt näthat på måndag. Eller?

Jag letar upp hennes nummer. Men jag ringer aldrig.

“En underjordisk pedofilring”

I ett inlägg William Beatt skriver, som hämnd för min artikel, pekas jag ut som “ledare för en underjordisk pedofilring”.

Är det roligt? Många tycker tydligen det. De menar att de flesta fattar att det är ett skämt. Att det inte är på allvar.

Men även om de flesta förstår att William Beatt bara skämtar, så gör inte alla det. Och det blir till slut lite som viskleken. Någon ser att en annan person skrivit något som denne andra person läst på ett tredje ställe. Och så vidare.

Till slut finns inte den ursprungliga sarkastiska kontexten kvar, bara en kontextlös anklagelse. Och det de flesta till en början förstod var tänkt som ett absurt skämt, uppfattas av några som en sanning. I synnerhet bland dem som från början inte varit så noga med vad som är sant och vad som är falskt.

Där någonstans går en gräns för mig, och jag väljer att polisanmäla två personer som spridit några av de grövsta anklagelserna.

När folk får veta att jag polisanmält kommer en ny våg av påhopp från inte minst SSU:are. En del av det som skrivs ligger troligen farligt nära att klassas som övergrepp i rättssak.

Påstår att jag ljög om var jag ringde ifrån

Påhoppen och lögnerna är till slut så många att det inte går att bemöta allt. Och ja, jag har blockat hundratals i sociala medier.

Men en av de mer bisarra anklagelser som sprids kommer från Pia Ingvarsson, Socialdemokraternas oppositionsråd i Simrishamn. Det var nämligen via henne jag sökte William Beatt. Hon sprider ut att jag, när jag ringde henne, ljög och påstod mig ringa från vänstertidningen Dagens Arena. Det är givetvis falskt. Jag har telefonsamtalen med både henne och William Beatt inspelade, vilka bevisar att det inte stämmer.

Men det spelar inte heller så stor roll inser jag. Jag är en fiende, och jag ska bekämpas. Med alla medel.

Jag är visserligen van vid att utsättas för hat och påhopp. Folk har anonymt berättat för mig att de minsann vet var jag bor, hur mycket jag tjänar och en antirasist har till och med dömts i domstol för att ha hotat mig till livet.

Och jag önskar jag hade kunnat skriva att jag inte tar åt mig av hoten, hatet, påhoppen och lögnerna. Att jag inte låter mig påverkas och att jag oförtrutet kommer fortsätta granska politiker och andra förtroendevalda.

Men om jag gjort det hade jag ljugit.

En kriminell klan?

Så vad är syftet med att ge sig på mig, som journalist? Det är kanske inte så svårt att räkna ut. Det ska vara obekvämt, och kosta, att ägna sig åt den typ av journalistik jag arbetar med. Skriv gärna om kriminella invandrare, men kritisera inte makten. Typ. Kritisera inte statstelevisionen. Ge dig inte på dem som styr.

Jag läser i polisens så kallade klanrapport från förra året om hur Mellanösternklaner som etablerat sig i Sverige fungerar. Den skildrar hur klanerna genom trakasserier, hot och våld försöker kontrollera lokalsamhället, och tvinga människor att rätta sig efter klanens regler.

Klanerna hotar och trakasserar för att få sin vilja fram. Lokalbefolkningen ger med sig för att slippa otrevligheter. Kanske klanrapporten även kan förklara hur vissa politiska rörelser fungerar?