➤ KRÖNIKA En kritik som under lång tid anförts mot Sverigedemokraterna är att det är ett enfrågeparti med invandringen som enda profilfråga. Ett parti med ambitioner på att styra Sverige måste ha en genomarbetad politik på betydligt fler områden. Nu tycks man vara på väg tillbaka till enfrågestadiet. Kanske håller man rentav på att bli endast ett halvfrågeparti.

Med den nya etiketten ”socialkonservativ” och valspråket ”trygghet och tradition” gav SD sig en tydlig ideologisk grund att stå på för att på allvar tvätta bort stämpeln som enfrågeparti – ”social-” och  halva ”trygghet” stod för att återuppbygga det välfärdssamhälle som Socialdemokraterna övergett, medan ”-konservativ”, andra halvan av ”trygghet”  och ”tradition” stod för att återskapa de värdekonservativa värderingar som Moderaterna och Kristdemokraterna övergett och i viss mån även Socialdemokraterna i det partiet distanserat sig från sin forna folkhemspolitik.

Till att börja med såg allt ut att gå åt rätt håll. Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson med flera chefsideologer stakade i tal, essäer och böcker ut hur partiet skulle vara en motpol till den under de senaste decennierna alltmer förhärskande och för Sverige skadliga vänsterliberalismen.

Man fick mer eller mindre gratis ett stort antal socialdemokratiska och konservativt borgerliga väljare som inte längre kände sig hemma i sina tidigare partier och man opinionsbildade hårt för att övertyga andra väljare om att mer socialkonservatism är vad Sverige och den övriga västvärlden i vår tid behöver. Men nu har man ändrat strategi.

I stället för att med fakta och argument övertyga nya väljargrupper har man börjat anpassa sig till dessa gruppers vänsterliberala värderingar och verklighetsfrånvända världsbild. Som i talesättet om Muhammed och berget har Sverigedemokraterna nu övergett principen om att väljarna ska komma till partiet och i stället beslutat att partiet ska komma till väljarna.

Strategin ser ut att vara framgångsrik. Partiet kan mycket väl åter fördubbla sitt väljarstöd och därtill bli landets största. Men, som det står i Matteus 16:26, ”Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?”. Vad hjälper det Sverige om riksdagen får ett åttonde parti som bara är ytterligare en schattering av de andra sju partiernas vänsterliberalism?

Nu invänder säkert somliga och säger att vi inte har tid att vänta på att halva svenska folket ska övertygas om förtjänsterna med en allmän socialkonservativ politik. Vi måste få stopp på invandringen nu och därför måste SD vinna över varje svensk som är det minsta kritisk till den rådande vidlyftiga invandringspolitiken.

Därför måste vi släppa frågan om utträde ur EU, luckra upp hållningen till medlemskap i Nato, överge den folkhemskonservativa familjepolitiken som grund för det svenska samhället till förmån för radikala HBTQ-idéer. Därför måste vi gå med på att SVT och SR blir skattefinansierade och fortsatt tillåta riskkapitalister att dränera välfärdssektorn på skattepengar. Därför måste SD-politiker förbjudas länka till alternativmedier som Samhällsnytt.

Det är en hållning som det går att argumentera för. Samtidigt innebär det en tydlig återgång för Sverigedemokraterna till ett enfrågeparti. För det är i praktiken en hårfin skillnad för ett socialkonservativt parti att inte ha någon politik alls på alla områden utom det invandringspolitiska och att ha en politik på dessa områden men en som bara är en kopia av de andra vänsterliberala partiernas politik.

Men om man nu ändå ska dagtinga på detta sätt med grundläggande socialkonservativa värderingar och äventyra sitt varumärke då måste det finnas något tungt i den andra vågskålen som väger upp. Detta skulle kunna vara ett paradigmskifte i svensk invandringspolitik där vi går från massinvandring till invandringsstopp och återvandring.

Denna motvikt blir dock inte tyngre så att den kan balansera upp den vänsterliberala förskjutningen på övriga politikområden. Tvärtom blir den allt lättare.

Jimmie Åkesson poängterar numera i varje tal att ”Sverige har alltid haft invandring och kommer alltid att ha det, även när SD regerar landet”. Och visst ska det vara möjligt för enstaka personer med goda skäl att invandra till Sverige även i ett socialkonservativt styrt Sverige men Åkessons ramsa är inte ägnad att klargöra detta, utan är i stället riktad mot i grunden invandringsliberala väljare som bara tycker att det kanske kan vara dags att dra lite lätt i invandringsbromsen.

SD har en officiell politik för att helt stoppa eller i varje fall med 90 procent minska invandringen till Sverige. Partiet har en lika tydlig hållning om att det inte är asylgrundande att fly från Danmark eller Tyskland till Sverige – asylrätten är ingen a la carte-meny utan är begränsad till första säkra land.

Ändå deklarerar Åkesson nu inför valrörelsen att partiet inte har för avsikt att skicka tillbaka någon som kommit till Sverige och på felaktiga grunder fått uppehållstillstånd eller till och med medborgarskap här. Möjligen med undantag för de grövsta kriminella och de som vistas i landet illegalt. Partiet har också beslutat att man kraftigt vill öka antalet kvotflyktingar.

Trots att SD med största säkerhet kommer att bli betydligt större än Moderaterna, intar man en undfallande linje inför en kommande regeringsbildning där man inte ställer några krav på ministerposter eller ens riktiga regeringssamtal, utan kan tänka sig att passivt stödja en Moderatledd regering bara den minskar invandringen en aning mer än det rödgröna alternativet.

Konkret innebär det att Sverige efter valet i höst kommer att få en regering som driver en invandringspolitik som möjligen är något stramare än den hittillsvarande men som ändå innebär att Sverige även i framtiden kommer att ta emot fler invandrare än alla de övriga nordiska länderna tillsammans och fler invandrare per capita än något annat land i hela EU.

Som landets näst största eller största parti bör Sverigedemokraterna kräva betydligt mer i invandringspolitiskt lösen för sina vänsterliberala eftergifter på övriga politikområden och självklart ska man göra anspråk på att vara den regeringsbildare som Moderaterna får uppvakta, inte tvärtom. Och lika självklart ska i en sådan regering Sverigedemokrater göra anspråk på såväl statsminister- som finansminister- och migrationsministerportföljerna.

Om SD har beslutat att inte bara återgå till att bli ett enfrågeparti, utan rentav endast ett halvfrågeparti, då bör man varken förvånas eller förargas av att ett nytt parti som Alternativ för Sverige dyker upp på arenan och fyller det politiska vakuum man lämnat efter sig. Att behandla detta parti med samma förakt och utfrysning som man själv blivit behandlad under lång tid är inte värdigt.

Det är dessutom kontraproduktivt då det i sin arrogans riskerar att skicka väljare i famnen på AfS som just nu vacklar i sitt stöd för SD och där en respektlös attityd från SD-ledningen mycket väl kan vara det som fäller avgörandet.