DEBATT • Många Sverigevänner förespråkar repatriering som den mest nödvändiga och effektivaste metoden för att lösa allehanda problem i konungariket Sverige. Arbetslöshet, gängbrottslighet, bidragsberoende, islamisering, kvinnoförtryck och säkert ytterligare udda företeelser som importerats från främmande och tokreligiösa kulturer – mycket tack vare den extrema massinvandringspolitiken – skulle troligtvis kunna åtgärdas med ett sådant initiativ. Men är det genomförbart?

Den sortens åtgärd har uppfattats och utpekats, åtminstone till nyligen – en viss åsiktsändring har faktiskt skett – av de flesta politiska partier och även av mainstream-media som varande en “högerextrem” och även då givetvis en rasistisk och främlingsfientlig handling. Men faktum är att FN:s organ för flyktingpolitik UNHCR faktiskt förespråkar volontary repatriation (frivillig återvandring) som ett lovvärt initiativ för att lösa värdens alltmer skenande och eskalerande flyktingkris. Man skriver i sitt åtgärdsprogram att “Millions of refugees dream of going home” och hävdar fortsättningsvis att en hållbar lösning för de flesta flyktingar skulle vara frivillig återvandring till respektive hemländer så snart krigen upphört och det inrikespolitiska läget stabiliserats.

Med tanke på Sveriges demografiska profil där etniska svenskar – om trenden fortsätter – kommer att vara i minoritet om ett antal decennier känns det nödvändigt att på något sätt bromsa eller rentav näst intill helt stoppa denna utveckling. Ty hur man än vrider och vänder på saken så kommer inte Sverige att förbli svenskt, med allt vad det innebär i form av värderingar, tillit, sekularism, demokrati, rättssamhälle, välstånd, fredliga mellanmänskliga relationer med mera om den demografiska förändringen tillåts fortgå. Åtminstone inte att döma av hur det ser ut i de flesta av migranternas hemländer.

Var homogent i tusentals år

När TV4 år 2020 sände programserien “Blattarna som byggde Sverige” kändes det mest som ett politiskt beställningsverk, liknande SVT:s nu aktuella mångmiljonsatsning “Historien om Sverige” där det underförstått genom den mörkhyade rollbesättningen hävdas att Sveriges första befolkning var somalier med blåa ögon (??). En mer relevant och sann historiebeskrivning vore snarare att skildra Sverige som ett under tusentals år ganska etniskt homogent land vilket under andra halvan av 1800-talet var ett av Europas fattigaste länder som folk emigrerade från, inte till, men som trots det på knappt hundra år förvandlades till ett av världens rikaste länder. När Sverige väl på 1950- och 60-talet började importera arbetskraft från andra europeiska länder, dock framför allt från Finland, var redan utvecklingen av svensk industri, där många arbetsuppgifter fortfarande i mycket stor utsträckning var manuella, så långt gången och framgångsrik att det rådde brist på inhemsk arbetskraft.

Under rekordåren 1968-1971 kom det över 100 000 finnar till Sverige för att arbeta, varav hälften åkte hem efter ett antal år och färre än var tredje är kvar idag. De italienare och jugoslaver som kom under efterkrigsperioden var betydligt färre, uppskattningsvis under 10 000 per folkgrupp. Detta att jämföra med dagens situation då cirka 100 000 invandrar till Sverige varje år, ett inflöde som pågått de senaste tjugo åren, där många som kommer är oanställbara på arbetsmarknaden och därför dömda till utanförskap och för de svenska skattebetalarna kostsamt bidragsberoende.

Visst finns det gott om utländska företagare och entreprenörer som skapat framgångsrika bolag i Sverige, exempelvis det i grunden svenska företaget Tarkett AB som i slutet på 40-talet togs över av tre schweizare (kemiingenjörer), med den forne idrottsmannen Willy Senn som VD vilka utvecklade plastmattan och såg till att företaget blev världsledande som golvproducent. Ett annat exempel är livsmedelsföretaget Zeta som startades 1971 av italienaren Fernando Di Luca och som numera har en omsättning på över en miljard kronor. Men det var ändå i huvudsak svenska företagare och arbetare som byggde landet och lade grunden till välståndet. Inte “blattar”, inte heller finnar eller sydeuropéer och definitivt inte folk från fallerade stater i Mellanöstern och Afrika.

Hur realiserar man en storskalig återvandring?

Hur ska man då få till stånd en human återvandringspolitik som bygger på frivillighet? Det är frågan som flera partier i Sveriges riksdag – utom Miljöpartiet, som i stället vill öka invandringen – brottas med och försöker hitta svaret på. Regeringen med den moderata migrationsministern Maria Malmer Stenergard som talesperson vill skruva upp återvandringen och även se till att asylsökande inte tillåts bo i det öppna samhället utan samlas på olika mottagningscentrum. Det är lättare att utvisa den som inte har tillräckliga asylskäl om man har koll på var vederbörande befinner sig. Ett stort problem idag är att migranter som får avslag går under jord och lever som illegala och ”papperslösa”.

Nuvarande svenska bidragsincitament på 40 000 kr per familj som återvandrar ska jämföras med vårt grannland Danmark där man kan få upp till 200 000 kr för att flytta till hemlandet, ett belopp som Sverigedemokraterna tar sikte på och i ett förslag toppar genom att gå “all in” med 400 000 kr, då givetvis med stränga krav på och löften från vederbörande om att inte inom kort återvända för att kräva mer pengar eller smita tillbaka under en annan identitet.

En nationalekonomisk vinst

Efter migrantkrisen 2015 då Tyskland tog emot över en miljon “flyktingar” lyckades man faktiskt med konststycket att få 35 000 att frivilligt återvandra. En droppe i havet kan tyckas men ändå en så pass stor siffra som åtminstone i Sverige skulle göra en väsentlig skillnad. Kritiker till återvandring menar att det är hart när omöjligt att få folk från tredje världens länder som en gång invandrat till rika västerländska välfärdsländer att återvända hem. De pekar på att det inte finns något historiskt exempel på en sådan trend. De borde ändå uppmärksamma ovanstående siffra. Den indikerar att det faktiskt är möjligt att genomföra en omfattande frivillig återvandring även om historien pekar emot det. Och för allt finns det ju alltid en första gång. Kanske har man bara inte ansträngt sig tillräckligt, inte haft den rätta politiska viljan och ambitionen.

Om man gör ett – kanske orealistiskt(?) – räkneexempel där Sverige skickar tillbaka 200 000 personer som inte har lärt sig svenska eller jobbat en enda dag och bara levt på bidrag och ger dem 400 000 per person för att flytta tillbaks hamnar man på en totalsumma av 80 miljarder kr, cirka 1,3 procent av Sveriges BNP och 3,3 procent av statens skatteintäkter. Om en sådan politik kunde genomföras under exempelvis en femårsperiod och sedan kontinuerligt fortsätta, blir nyss nämnda procentsiffror avsevärt lägre per år och Sverige skulle sannolikt tjäna rejält ekonomiskt på en återvandring i den storleksordningen av personer som kostar samhället ofantliga summor pengar varje år. Utanförskapet, bostadskrisen för unga, arbetslösheten och kriminaliteten skulle dessutom påverkas rejält i positiv riktning av en sådan politisk reform.

Fungerade där – kanske också här

Historiskt har faktiskt enormt stora folkförflyttningar skett även i relativt modern tid. Ett exempel, som i allra högsta grad fått förnyad aktualitet idag, är när cirka 800 000 araber och judar bytte plats i samband med Israels bildande 1948. Året innan omplacerades tio gånger fler muslimer och hinduer då Pakistan bildades som utbrytarstat till Indien. Även Jesus med föräldrar återvandrade till sin hemort i Galiléen efter att ha flytt till Egypten från Betlehem när den paranoide kung Herodes, efter att han hört att en ny kung hade fötts, gav sig till att mörda alla gossebarn under två års ålder i trakten kring Betlehem.

But enough with the fairy tales! Är ett nationellt omfattande återvandringsprogram för Sverige en orealistisk saga på förhand dömd att misslyckas, eller visar de uppräknade exemplen att det är en genomförbar politik? Vem vet? Kanske om SD blir största parti vid nästa val och Jimmie Åkesson blir statsminister och därpå lyder den folkopinion som är för en restriktiv invandringspolitik och som kanske även godkänner en omfattande repatriering. Faktum är att alla partier i varierande grad är för utvisning av grova kriminella och är även av åsikten att det står var och en fritt att återvandra till sitt forna hemland om man så vill. Till och med Märta Stenevi säger detta i en debatt med Malmer Stenergard i SVT, även om hennes parti inte som SD ser detta som något angeläget att uppmuntra till i stor skala för Sveriges framtids skull.

Så vad är problemet, när nu enligt UNHCR så många migranter längtar hem? Kanske bara att tillräckliga incitament saknas. Med rejäla “morotspengar” så kanske den gamla devisen “Money talks and bullshit walks” återigen visar sig vara sann. Eller som Stalin påståtts ha sagt (fast då på ryska): Get rid of people and the problem is solved. Nu tillämpade den gamla vänsterikonen förvisso en något brutalare metod för att göra sig av med folk, typ massmord som vi svenskar aldrig historiskt sett sysslat med, även om det på vänsterkanten har funnits de som öppet hyllat såväl Stalin som Mao och Pol Pot. Den svenska modellen är i stället att vi förhandlar och kompromissar för att nå samförstånd. För det är kanske som den afroamerikanske ekonomen Thomas Sowell alltid har sagt: There are no solutions, only trade-offs.