➤ KRÖNIKA  Ett år efter Trumps valseger undrar många över hur det kunde ske. En studie av mediebevakningen på nätet under valkampanjen presenteras av en enhet, BKC, vid Harvard. Rapportens tolkningar och slutsatser motsägs dessvärre av rapportens data. Denna analys försöker skilja ut vad som är sant och vad som är felbedömningar.

BKC-rapporten studerar hur nya medier på nätet behandlade de två presidentkandidaterna. Den sammanfattar med påståendet att nätet hade mer fokus på Hillary Clintons skandaler än på Donald Trumps, men när det gäller sakfrågor fokuserade de mer på Trumps sakfrågor än på Clintons. Detta låter onekligen som en favör för Trump, men den beskrivningen är helt missvisande.

Detta underlag för skandaler och sakfrågor för respektive kandidater indikerar märkligt nog att Clinton skulle ha uppmärksammats mer än Trump, men det förefaller helt osannolikt och går emot alla andra tabeller i rapporten. En seriös forskare är uppmärksam på när olika slutsatser inte går ihop och letar efter en förklaring. Det är inte heller så att media skrev uppskattande eller informativt om Trumps åsikter rörande sakfrågorna. Det är istället så att media angrep Trump i ännu högre grad i sakfrågorna än i skandalfrågorna.

En tabell i rapporten visar de 100 mest delade historierna på nätet. Huvudbudskapet i 5 av dem är negativa till Clinton, 60 är negativa till Trump och en är positiv. Resten är av mer neutral natur, men det är noterbart att 15 handlar om utspel av Trump och en om utspel av Clinton. Denna tabell framstår som den centrala bilden. Clinton har en biroll och den centrala frågan blev för eller emot Trump. På ena sidan stod Trumphatarna och på den andra Trumphyllarna och dominansen är starkt anti-Trump.

Clinton har en rad svagheter som uppdagades redan i kampen mot Bernie Sanders. Hon går inte igenom rutan utan framstår som en plastig karriärist med konstig mimik och ett tillgjort skratt. Hon är inte likable. Detta skulle vara av vikt om hon tävlade mot en republikansk kandidat som är likeble som Mitt Romney. Nu är jämförelsen dock med Donald Trump och han förför inte hennes väljarkår – de ogillar henne, men Trump avskyr de. Trumps supportar angriper henne, men deras passion är pro-Trump, inte anti-Clinton.

Media delas upp i fem grupper: vänster, center-vänster, center, center–höger och höger. Anti-Trumpinställningen dominerar de tre förstnämnda grupperna, sedan följer ett medialt tomrum och därefter en höger som är frenetiskt pro-Trump. Den obalans som uppstår är att center-högern, de som är ljumma Trumpsupportrar, är den av de fem grupperna i medielandskapet som är klart minst.

Delar man artiklarna med ett streck genom centern så blir artiklar på vänstersidan i alla nätmedia, inklusive Twitter och Facebook, ungefär dubbelt så många som de på högersidan. Detta beskrivs i rapporten som att högersidan är mer polariserad och partisk, men det innebär framförallt ett stort kvantitativt underläge för högersidan. Center-högern röstade för Trump, men agiterade inte. Vänstern var också halvhjärtad till sin kandidat, men de agerade på nätet genom att kritisera Trump.

Vad gäller de två dominerande sakfrågorna i valet, invandring och islam, så handlade de fyra gånger oftare om Trump än om Clinton. Men det är inte pro-Trump som dominerar utan anti-Trump. Clintons sympatisörer föredrog att angripa Trump, då de rimligtvis ansåg att Trump är sårbar för massiv aggressiv kritik, medan det är mycket svårare att frammana entusiasm för Clinton. Det finns ingen obalans till Trumps fördel, utan ett stort medieunderläge.

Frågan är hur Trump kunde klara den massiva kritiken i sakfrågorna. Den frågan tas inte upp i rapporten, men det är nästa steg i analysen när man har förkastat myten att högern vann genom massiv propaganda. Hur många uppfattade Trumps plan att bygga en mur till Mexiko och låta dem betala som ett genomarbetat förslag? Förmodligen inte så många, men Trump visade en vilja att driva frågan även om Mexiko spjärnar emot.

Den amerikanska statsmakten har visat en oförmåga att hantera den illegala immigrationen under lång tid. USA hade ett väl fungerande restriktivt system från mitten på 1920-talet till mitten på 1960-talet, men sedan dess har man improviserat sig fram med återkommande amnestier. Trumps vilja att ta tag i frågan kontrasterar i många personers ögon positivt med etablissemangets passivitet och oförmåga.

Trump anklagas för ”islamofobi” av etablerade media. Hans syn på islam som en konkurrerande ideologi till västerlandets förefaller dock rimlig. Den inställningen bör kontrasteras till den märkliga islamofili som etablissemanget uttrycker. Obama har haft oöverstigliga problem att koppla islamistiska terrorister till islam. Detta är ingen liten brist när USA ligger i ett flertal konflikter med muslimska rörelser.

Washington hävdar att de har en förmåga att skilja på goda muslimer och dåliga muslimer och har varit mycket aktivt i att hjälpa dem som bedömts vara goda muslimer, men med föga framgång. Vissa auktoritära muslimska regimer stöds av USA och andra motarbetas på ett sätt som gynnar totalitära muslimer snarare än reformistiska. En mer skeptisk syn på Västs kompatibilitet med islam och möjligheterna för konstruktiva interventioner låter för många som en tillnyktring.

Trump påstås säga grodor, men ingen är i samma storlek som Bushs ”Islam means peace” och Obamas ”99.9 of Muslims are against terrorism”. USA:s president bör inte på ett blamerande sätt försöka desinformera väljarna och inte heller lura sig själv med pep-talk och positivt tänkande. Konflikten med islam bör tas på större allvar. Många väljare bedömde att Trumps negativism var klokare och mer realistisk än motståndarnas optimism.

Journalister fäster för stor vikt vid avvikelser från medias konventionella attityd och för liten vid de reala frågor som media söker beskriva med större eller mindre framgång. Att Trump inte har samma åsikter som journalistkåren skapar problem för honom, men blir inte avgörande om han framstår som den som har rätt.

Journalisterna bör fundera över kvaliteten i sin egen analys när den inte får större genomslag trots ett massivt kvantitativt överläge. Rapporten klarar inte enkla regler för opartiskhet. Den sammanfattar debatten om immigration: ”Pro-Trump media sources supported this with sensationalistic, race-centric coverage focused on crime, terrorism, fear of Muslims and disease”. Anti-Trump medias beteende kommenteras inte alls – bara normala åsikter som författarna delar?

Ett självmål från etablissemanget är dess ensidighet och självgodhet. De påstår sig vara balanserade, men de framstår som uppenbart partiska. En stor del av nätets attraktion är att det motverkar den etablerade ensidigheten. Journalistkåren framför aggressiva anklagelser om fake news, men för många är etablissemangets hårdsäljande propaganda den mest besvärande desinformationen.

Utifrån det egna perspektivet är alla egna åsikter bara normala, men det krävs ju bara en aning självdistans för att se den kollektiva partiskheten. Det är snarast de etablerade medierna som söker pressa en ”alternativ sanning” ner genom strupen på folk och de skapar därigenom en efterfrågan på alternativa media hos dem som söker reella sanningar.

Konformismen i media gör att det blir mindre debatt och mer propaganda. Skevheten i media är ett problem, men Trump lyckades vinna trots det kvantitativa underläget. Denna rapport insinuerar istället – på tvärs med egna data – ett fiktivt kvantitativt överläge som en förklaring till valresultatet.

Detta är en opinionstext. Den återspeglar skribentens personliga åsikter.